Publicerad: 17 november 2017

Vanliga frågor om utjämningssystemet

Utjämningssystemet är statens sätt att utjämna skillnader och skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar mellan landets kommuner respektive mellan landets landsting.

Här kommer några vanliga frågor om hur systemet fungerar och vilka effekter det har.

Varför har vi ett utjämningssystem?

Det är stora skillnader i skattekraft och mellan befolkningens behov av service i olika delar av landet, samtidigt som att staten vill att invånarna ska garanteras likvärdig kommunal service.

Syftet med utjämningssystemet

Syftet är att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och landsting att tillhandahålla service oberoende av skattekraft och kostnader som inte går att påverka.

Systemet gäller lagstadgad verksamhet, inte frivillig.

Vilka delar består utjämningssystemet av?

Utjämningssystemet består av fem delar:

Inkomstutjämningen

Räknas ut efter skattekraft, och är statligt finansierad till 95 procent. De 14 kommunerna med högst skattekraft betalar en avgift. Resterande 276 kommuner får ett bidrag. På motsvarande sätt betalar ett landsting en avgift, och resterande får ett bidrag.

Kostnadsutjämningen

Den är till för strukturella behov. Den är mellankommunal och utjämnar för skillnader i behov som kan bero på demografi, geografi eller socioekonomiska förutsättningar.

Strukturbidraget

Är ett permanent ”införandebidrag” efter 2005 års utjämningsreform, och är statligt finansierad. Strukturbidraget ändras inte mellan åren.

Införandebidrag

Mildrar effekterna av 2014 och 2016 års förändringar av utjämningssystemet. Införandebidraget trappas av och upphör helt år 2019. 

Regleringsposten

Är skillnaden mellan det generella statsbidraget (anslag för kommunalekonomisk utjämning) och kommunernas och landstingens anspråk utifrån ovanstående delar. Regleringsposten, som kan vara såväl positiv som negativ, fördelas lika till kommuner respektive till landsting.

Regleringsposten påverkas av ändrade statsbidrag mellan åren, men också av hur kostnaden för inkomstutjämningssystemet ändras.

Hur fungerar inkomstutjämningen?

Den jämnar ut skattekraften mellan kommunerna respektive landstingen. Skattekraften är kommunens/landstingets skatteunderlag dividerat med befolkningen. Om skattekraften understiger 115 procent av den genomsnittliga nivån (garantinivån) i riket får de ett bidrag från staten. Ligger kommunen/landstinget över den nivån betalar de en avgift.

Avgiftens och bidragets storlek beror dels på hur mycket skattekraften avviker från garantinivån och dels på den skattesats som används vid inkomstutjämningsberäkningen. I denna beräkning använd inte kommunens egen skattesats, utan en skattesats som beslutas av riksdagen. Kommunen/landstinget kan därför inte påverka sitt utfall.

Inkomstutjämningen: Är det någon idé att höja skatten?

Det påstås ibland att det inte är någon idé att höja kommunalskatten, för inkomstutjämningssystemet tar ändå hela det extrabelopp som skattehöjningen skulle ge.

Men skattesatsen påverkar inte avgiften eller bidraget från inkomstutjämningen. Hela skattehöjningen tillfaller således kommunen eller landstinget.

Utjämningen räknas ut med en fastställd länsvis skattesats som inte förändras av att kommunerna eller landstinget förändrar sin skattesats. Skattesatsen i utjämningen ändras endast vid skatteväxlingar mellan kommuner och det landsting de hör till.

Inkomstutjämningen: Betalar vårdbiträdet i Danderyd till en direktör i Enköping?

Vårdbiträdet minskar skattekraften i Danderyd, vilket gör att Danderyds avgift i inkomstutjämningen minskar.

Direktören ökar skattekraften i Enköping, vilket ger Enköping ett minskat bidrag i inkomstutjämningen. Behovet av omfördelning mellan kommunerna har således minskat.

Hur fungerar kostnadsutjämningen?

Kostnadsutjämningen utjämnar för strukturella kostnadsskillnader beroende på demografi, invånarnas behov och produktionsvillkor (exempelvis löner och geografi). Det är ett relativt system: den egna kommunens / landstingets behov jämförs med medelkommunens / medellandstingets. Systemet går således alltid jämnt upp.

Grundtanken är att alla kommuner och landsting ska ha samma ekonomiska förutsättningar.

Kostnadsutjämningssystemet för kommuner består av tio delmodeller, medan det för landstingen finns fyra. I vissa fall syftar en delmodell till att utjämna skillnader inom en verksamhet, till exempel kollektivtrafik. I andra delmodeller görs utjämningen tvärs över all verksamhet, till exempel för skillnader i lönestruktur. Utfallet i utjämningen ska inte gå att påverka genom att till exempel vara mer eller mindre effektiv, ha lägre eller högre serviceutbud eller genom att ta lägre eller högre brukaravgifter.

Kostnadsutjämningen kommer att ge en ökad omfördelning i takt med urbanisering och ökade demografiska skillnader. Regeringen har nyligen tillsatt kostnadsutjämningsutredningen, som lämnar slutbetänkande 2018.

Vilka är delmodellerna i kostnadsutjämningen?

Olika värden för respektive kommun eller landsting sammanvägs inom:

Kommuner

  • Förskola
  • Grundskola
  • Gymnasieskola
  • Äldreomsorg
  • Individ- och familjeomsorg
  • Barn med utländsk bakgrund
  • Befolkningsförändringar
  • Bebyggelsestruktur
  • Löner
  • Kollektivtrafik [gemensam med landstingen]

Landsting

  • Hälso- och sjukvård
  • Befolkningsförändringar
  • Lönestruktur
  • Kollektivtrafik [gemensam med kommunerna]

Kostnadsutjämningen: Gynnar systemet ineffektiva kommuner?

Om en kommun eller ett landsting är effektiv och producerar den tjänst de är ålagda att göra till en lägre kostnad än andra (genomsnittet) straffas de inte genom ett lägre bidrag, alternativt en högre avgift. Det motsvarande gäller för en kommun som är ineffektiv i sin produktion.

I kostnadsutjämningen använder man inte den enskilda kommunens eller det enskilda landstingets kostnad utan ett riksgenomsnitt för verksamheten – vilket mycket marginellt påverkas av den enskilda kommunens eller landstingets kostnadsnivå.

Individ- och familjeomsorgsmodellen är påverkbar genom variabeln ”långvarigt försörjningsstöd”. Den ger negativa kommunalekonomiska incitament för att få ner antalet personer med långvarigt ekonomiskt bistånd.

Kostnadsutjämningen: Varför ger inte fler barn i skolan mera pengar?

Det som bestämmer kommunens/landstingets avgift respektive bidrag är dess relativa struktur jämfört med riket:

  • De som har en befolkningsutveckling som till exempel innebär en ökad andel elever jämfört med riket får ett ökat bidrag/minskad avgift.
  • De som får en minskad andel elever jämfört med riket får vara med och betala via ökad avgift/minskat bidrag.
  • Om andelen elever ökar lika mycket i hela landet får de enskilda kommunerna/landstingen inget ökat bidrag/minskad avgift.

Det faktum att antalet barn, ungdomar eller äldre blir fler garanterar således inte kommunen eller landstinget ett högre bidrag som de tidigare specialdestinerade statsbidragen gjorde. Kostnadsutjämningen är ett utjämningsssystem, inte ett bidragssystem.

Vad är strukturbidraget?

Det är ett ”permanent införandebidrag” sedan införandet av 2005 års reform.

Strukturbidraget består av delar i den tidigare kostnadsutjämningen som ansågs vara av regionalpolitisk karaktär:

  • Svagt befolkningsunderlag.
  • Näringslivs- och sysselsättningsåtgärder;
    variabel: hög arbetslöshet 1998–2002.
  • Tidigare systemändringar.

Vad tycker SKL om delmodellerna?

I SKL:s remissvar om ändrad indelningsgrund skrev SKL så här om delmodeller som behöver ses över:

  • En påverkbar individ- och familjeomsorgsmodell ger negativa kommunalekonomiska incitament för att få ner andelen med långvarigt försörjningsstöd.
  • Kompensationen för kraftiga befolkningsförändringar har varit oförändrade under lång tid.
  • Landsbygdskompensationen räknas inte upp.
  • Ingen kunskap om den nya hälso- och sjukvårdsmodellen är träffsäker.
  • Strukturbidraget till kommuner styrs fortfarnde av om de hade hög arbetslöshet mellan 1998 och 2002.

Informationsansvarig

  • Anders Folkesson
    Ekonom







Hjälpte informationen på sidan dig?

Tack för att du hjälper oss!

Sidfot