Publicerad: 9 mars 2017

Rättsosäker lagstiftning om gode män

SKL har i flera år påtalat att nuvarande lagstiftning om gode män och förvaltare är otidsenlig och rättsosäker. Den senaste diskussionen om polisanmälningar förstärker denna uppfattning.

Vi behöver en lagstiftning som bättre än idag verkar kvalitetshöjande och förebygger risken för fel eller oegentligheter vid utförandet av uppdragen. De flesta gode män utför sitt uppdrag på ett bra sätt med stort engagemang. Men det har under senare år också uppmärksammats flera fall där systemet uppenbarligen brister. Vi anser därför att det behövs en förutsättningslös översyn av lagstiftningen om gode män och förvaltare. Skälen till detta är bland annat:  

  • Nuvarande lagstiftning är närmare 100 år gammal och är sprungen ur andra förhållanden och värderingar.
  • Det råder i flera avseenden oklarheter om vad som ingår i den gode mannens uppdrag och hur det ska utföras. Detta behöver förtydligas.
  • Uppdraget som god man kan i många fall vara både tidskrävande och omfattande och kräva goda insikter i ett antal frågor. En professionalisering av vissa godemansuppdrag och möjlighet att till exempel lägga uppdrag på juridiska personer, bör därför övervägas.
  • En grundfråga är om uppdraget som överförmyndare liksom idag ska vara ett förtroendeuppdrag.
  • Behovet av löpande stöd i överförmyndarverksamheten är stort. Länsstyrelsernas resurser är knappa och deras insatser spretiga. vi anser att det bör övervägas om inte en central myndighet bör ges ett nationellt uppdrag att stödja överförmyndarverksamheten - det kan handla om att ta fram vägledningar, utarbeta metodstöd och att hålla samlad statistik.
  • Både i Norge och Finland har överförmyndarverksamheten reformerats, såvitt vi kan bedöma med goda resultat.
  • SKL är inte ensamma om att kräva en översyn av lagstiftningen. Sådana krav har också framställts bland annat av länsstyrelserna, av Riksrevisionen och av Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare. Behovet av en generell översyn har även uppmärksammats i en akademisk avhandling.

Ser man till den nu omdiskuterade frågan om polisanmälningar ska göras eller inte, vill vi från SKL:s sida göra följande klarläggande.

Det finns ingen uttrycklig skyldighet för överförmyndaren att polis- eller åtalsanmäla varje misstanke om brott som kan dyka upp i verksamheten. Att någon sådan skyldighet skulle föreligga har vad vi känner till inte heller uttalats i förarbetena till lagstiftningen eller kommit till uttryck i rättspraxis eller JO-uttalanden när det gäller överförmyndarverksamhet. Vi har därför gjort bedömningen att det inte föreligger någon sådan skyldighet.

Detta ska inte uppfattas som att vi anser att överförmyndaren aldrig ska göra en polisanmälan. Tvärtom är det viktigt att en polisanmälan görs när förhållandena motiverar det. Frågan är dock hur man ska resonera här och vilka överväganden som kan behöva göras.

Överförmyndarna ser ofta brister eller oklarheter vid sin granskning. Alla frågetecken som uppkommer kan knappast föranleda en polisanmälan. Till att börja med får konstateras att det inte alltid är lätt att bedöma om det skett något brottsligt. Emellanåt förekommer transaktioner som kan ha fullt godtagbara förklaringar, även om de i förstone kan verka "misstänkta". Att en transaktion kan ifrågasättas eller att redovisningen från den gode mannen är ofullständig behöver heller inte betyda att det begåtts något brott. En omständighet som i vissa fall kan försvåra bedömningen är också att den enskilde har kvar sin rätt att förfoga över sin egendom. Det är således inte säkert att t.ex. alla oredovisade transaktioner går att hänföra till den gode mannen. Det är därför, som vi ser det, inte givet att det är ändamålsenligt att varje fundering på om att det kan ha skett något oegentligt med automatik ska föranleda en polisanmälan.

Det är viktigt att överförmyndaren använder sig av de instrument som lagstiftningen tillhandahåller. I första hand måste man verka för klarlägganden och förklaringar om det finns anledning att ifrågasätta den gode mannens förvaltning.  Om svar inte lämnas eller svaret inte är tillfredsställande, ska en anmärkning göras. I sådana fall ska överförmyndaren också pröva om andra åtgärder behöver vidtas eller om den gode mannen bör entledigas.

Om en god man allvarligt misskött sitt uppdrag bör den gode mannen entledigas. Då utses som regel en ny god man. Om en enskild har lidit skada på grund av en god mans agerande, blir det en uppgift för den nye gode mannen att tillsammans med den enskilde ta ställning till om skadeståndskrav ska riktas mot den tidigare gode mannen. En ny god man kan ha bättre förutsättningar än överförmyndaren att få insikter i vad som skett och att bedöma om det finns fog för till exempel skadeståndskrav eller för att göra en polisanmälan. Självfallet bör överförmyndaren kunna bistå i sådana diskussioner. Och är det så att överförmyndaren får belägg för att en god man har begått brott inom ramen för sitt uppdrag, bör överförmyndaren enligt vår uppfattning göra en polisanmälan.

Många överförmyndare har dessvärre dåliga erfarenheter här. Det är inte alla polisanmälningar som leder till någon närmare utredning, än mindre till fällande dom. Detta bör dock inte i sig vara avhållande. Att polisanmälningar görs är inte bara en rättssäkerhetsfråga utan har också ett starkt signalvärde.

Hjälpte informationen på sidan dig?


User information

Tack för att du hjälper oss!

Sidfot