Publicerad: 21 juni 2018

Tillåtet att ställa upp villkor om minimilön

Sammanfattning av  Kammarrätten i Stockholms dom den 12 mars 2018 i mål nr 6023-17

En kommun upphandlade taxiresor, och ställde då upp vissa arbetsrättsliga villkor i form av krav på en lägsta månadslön. Två taxibolag ansökte om överprövning. Det ena bolaget anförde bland annat att kommunen agerat i strid med likabehandlings- och proportionalitetsprincipen genom att kommunen ställt upp villkoren avseende minimilöner. Bolaget menade bland annat att villkoren innebar högre krav än vad som följde av ett centralt och allmängiltigt kontrakt i Sverige.

Förvaltningsrätten konstaterade att de minimilöner som ställts som krav i upphandlingen var hämtade ur det centrala kollektivavtalet mellan Svenska Transportarbetarförbundet och Biltrafikens Arbetsgivarförbund, Taxiavtalet – förare.

Domstolen konstaterade vidare att det inte stred mot LOU att vid upphandling ställa krav på minimilön som återfinns i ett centralt och allmängiltigt kollektivavtal. Det låg enligt domstolen inom kommunens rätt att definiera föremålet för upphandlingen och ta sociala hänsyn utifrån egna preferenser och behov samt att bedöma vilka avlöningsmodeller i ett kollektivavtal som är ändamålsenliga sett till föremålet för upphandlingen. Förvaltningsrätten ansåg därför att kommunen inte agerat i strid med LOU genom att ställa kraven, och avslog bolagens ansökningar.

Det ena bolaget överklagade domen till kammarrätten och anförde bland annat följande. Den minimilön som angetts i upphandlingen var inte hämtad från kollektivavtalet utan från Upphandlingsmyndighetens tolkning av avtalet. Vidare var minimilönen endast en av avlöningsformerna i kollektivavtalet.

Bolaget, som var bundet av kollektivavtalet, tillämpade en annan modell än den kommunen valt att tillämpa i upphandlingen och kunde därför inte uppfylla kravet. Detta innebar att leverantörer som inte var kollektivavtalsbundna eller bundna av ett annat kollektiv­avtal behandlades olika, vilket stred mot bl.a. principen om likabehandling.

Kommunen ansåg att överklagandet skulle avslås av i huvudsak samma skäl som förvaltningsrätten tagit in i sin dom. Kommunen anförde också att bolaget tillämpade en avlöningsmodell med garantilön och procent på inkört belopp, och att arbetsmarknadens parter ansåg att detta inte kunde ses som en lägsta lön enligt kollektivavtalet eftersom procentsatsen skulle förhandlas mellan arbetstagare och arbetsgivare. Kommunen ansåg vidare att det inte var lämpligt att använda sig av provisionslön för de taxitjänster – exempelvis färdtjänst och skolskjuts – som var aktuella.

Kammarrätten anförde bland annat följande. De av kommunen uppställda arbetsrättsliga villkoren om lägsta löner hade ett klart samband med upphandlingsföremålet och var dessutom lämpliga och effektiva för att uppnå det eftersträvade syftet, det vill säga att åstadkomma skäliga arbetsvillkor och förhindra konkurrens med undermåliga arbetsvillkor.

Kammarrätten instämde i vad kommunen anfört om det olämpliga i att använda en provisionsbaserad lön när de upphandlade tjänsterna bestod i bland annat skolskjuts och färdtjänst där säkerhet och ett bra bemötande var extra viktigt. Kommunens åtgärd fick därmed anses vara nödvändig för att uppnå syftet och den negativa effekten kunde inte anses vara oproportionerlig eller överdriven. Kommunen hade därför haft rätt att uppställa kraven, och ansökan avslogs.

I målet tillämpade kammarrätten 2016 års LOU i dess lydelse före den 1 juni 2017, det vill säga innan reglerna i 17 kap. 2-5 §§ LOU om arbetsrättsliga villkor trädde i kraft.

Domen överklagades till HFD som den 17 april 2018 beslutade att inte meddela prövningstillstånd.








Hjälpte informationen på sidan dig?

Tack för att du hjälper oss!

Sidfot