Glöm att det var bättre förr

Den 2 juni tog min son Kalle sin socionomexamen vid Örebro Universitet. Många skulle säga att han går i mammas fotspår. Jag skulle säga att det gör han inte alls för Kalle går verkligen sin egen väg. Dessutom är han mycket mer förberedd än vad jag var när jag gick ut socialhögskolan 1986 på samma universitet. Mycket har förändrats till det bättre under dessa år det vill jag lova.

Jag har följt Kalles utbildning, sett hans kurslitteratur, läst många av hans inlämningsuppgifter, haft otaliga diskussioner utifrån hans föreläsningar och dessutom har jag hört honom stolt berätta om sin praktikplats i den sociala barn- och ungdomsvården i Örebro kommun. Där blev han en i gänget, fick medverka på utbildningar och ta ansvar för ärenden med ett bra handledarstöd. Det jag har sett är en socionomutbildning med hög kvalitet där praktiska inslag från verkligheten har varit ett stående inslag.

Jag har dock mött många socialchefer under åren som drömmande och nostalgiskt tittat tillbaka på 80- och 90 talets socionom- utbildningar. De har tyckt att de varit så mycket bättre. Jag kan dock med säkerhet säga att hade jag fått den förberedelse och kunskap som Kalle nu fått hade jag klarat övergången mycket bättre till yrkeslivet när jag gick ut 1986.

Det vi socialchefer glömmer när vi idealiserar dåtidens utbildningar och hur förberedda de examinerade var är de stora förändringar som skett inom yrket. Idag är verksamheten specialiserad, detaljreglerad, evidensbaserad och till viss del också privatiserad. En del förändringar har varit positiva men inte alla. Vi har i vår iver att likna den privata marknadens sätt att arbeta infört ex New public management i ett komplext kommunalt system. Många av reformerna har självfallet varit nödvändiga som evidens, systematisk uppföljning och forskning utifrån Kerstin Wigzells upprop på 90-talet men en hel del har blivit fel. Det har blivit viktigare att följa reglerna än att göra rätt saker för dem vi är till för och det har uppstått en ängslighet inom hela kåren. En del av det här har kommit från staten men en hel del har vi kunnat påverka själva.

Jag tycker ändå att Sveriges socialtjänster, deras chefer och politiker är modiga, självkritiska och kloka. De har gjort sin analys. Vad de ser är att det behövs en del hjälp från staten i form av mindre detaljreglering, bättre lagstöd att arbeta riktat förebyggande men också vidareutbildning/specialistutbildning på nationell nivå och trainee program samt statligt ekonomiskt stöd i att snabbare öka teknikanvändningen.

De ser behovet av att samarbeta och kämpar för lättare former för avtalssamverkan. De regionala stödstrukturen behöver lagregleras och finansieringsprincipen bör gälla så att mellanstora och små kommuner är garanterad stöd i implementering av kunskapsutveckling.

Det jag är mest stolt över är modet att se vad de själva kan förändra. Många av landet kommuner är också inne i en förändringsprocess där de förändrar sina arbetssätt i hela verksamheten.

När två av klassens favoritlärare, Jurgen Degner universitetslektor och Helen Lindström Universitetsadjunkt vid Kalles examen talade till de blivande socionomerna imponerade deras tal djupt på mig. De förmedlade bilden av ett värdefullt, roligt arbete där de kommer oerhört mycket från klienterna. Det är ett arbete som är omväxlande, viktigt och ibland svårt där mod, empatisk förmåga, kritiskt tänkande och tro på brukarna/klienterna är några av de viktigaste hörnstenarna. Dem gav verkligen de nya studenterna en nyanserad och fin bild av en god framtid i ett kommande arbetsliv.

Så upp till kamp som vi sa på 70-80 talet, alla chefer och politiker i socialtjänsten! Glöm att det var bättre förr! Nu blickar vi framåt och bygger framtidens socialtjänst. Nu fortsätter vi vara modiga och se vad vi själva kan åstadkomma för att åter igen bli en kreativ och stimulerande arbetsplats dit våra nyutexaminerade socionomer söker sig och vill stanna.

Ha nu en riktigt härlig och avkopplande sommar!

Skribent

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Vänligen verifiera att du inte är en robot

    300

    Hjälpte informationen på sidan dig?


    User information

    Tack för att du hjälper oss!

    Om bloggen

    Vi som bloggar här arbetar med frågor om social omsorg och stöd på SKL.

    Vi skriver aktuellt om äldreomsorg, barn och unga, missbruk och beroende, funktionshindersfrågor och annat inom socialtjänsten.

    • 2018-06-28
      Samma utmaningar i hela Europa
      I slutet av maj samlades nästan 600 ledare inom socialt arbete till Europeiska socialchefsnätverket i Sevilla, Spanien. Det är slående vad mycket vi kan lära av varandra.
      27–30 maj hölls den 26:e Europeiska socialtjänstkonferensen i regi av ESN (European Social Network). Deltagarna kom från 39 olika länder, inte bara från Europa, utan också från Palestina, Nya Zeeland, USA och Australien. Temat var Invest – Innovate – Transform: Empowering people and communities och på konferensen delas både utmaningar och goda exempel.Behov att utveckla det förebyggande arbetetMånga lyfte behovet och utmaningarna att utveckla det långsiktiga och förebyggande arbetet. Det talades också om olika lösningar, som till exempel hur socialt arbete kan kopplas samman med privata investerare för innovativa initiativ, hur man kan arbeta för en långsiktig finansiering och hur socialt entreprenörskap kan stödja de mest behövande. Det talades också om medborgarlön som ett sätt att förebygga utanförskap och om skolans roll för att minska sociala problem. Ett exempel på det senare är Botkyrka, som på konferensen berättade om arbetet med MVP (Mentors in Violence Program) – ett långsiktigt arbete där skola, socialtjänst och polis samverkar för att förebygga våld.Samverkan som medel att fånga behov och skapa tillitFlera talare påpekade att en fungerande samverkan på olika nivåer är en förutsättning för ett fungerande förbyggande arbete. Man menade bland annat att när det offentliga arbetar med andra aktörer måste samarbetet vila på tillit och förtroende. Vilket även Tillitsdelegationen kommit fram till. Ett annat arbetssätt som lyftes fram var multidisciplinära team.Ett intressant exempel på multidisciplinära team presenterades av Bufetat, den norska myndigheten för barn-, ungdoms och familjefrågor. Deras arbetssätt innebär att placerade barn under en dag får träffa ett team med läkare, psykolog och socionom. Syftet är att ge ett så brett och välgrundat underlag som möjligt om barnens hälsa och vårdbehov. Forskare vid Oslo universitet utvärderar projektet löpande till 2028, och det ska bli spännande att följa utvecklingen.Brukarmedverkan och möjlighet att ta makt över sitt eget livDe mest centrala temat var ändå att ge människor möjlighet att ta makt över sina liv. Här fanns också flera konkreta modeller och arbetssätt. Från England hördes röster om personcentrerad vård, något de framgångsrikt arbetat med efter modellen Esther som utvecklats i Jönköping. Ett annat exempel kom från Espo, Finlands näst största kommun. Där möts erfarenhetsexperter, brukare och personal från vård och socialtjänst för att få fram mer brukarorienterade arbetssätt.Olika länder har olika resurser och har valt att organisera vården och socialtjänsten på olika sätt. Ändå ser utmaningarna förvånansvärt lika ut. Det gör att vi har mycket att lära av varandra. Sveriges kommuner, landsting och regioner har mycket att inspireras av, och gör mycket gott som kan inspirera andra.
      Läs mer
    • 2018-06-26
      Samverkan nyckel till en mer jämlik socialtjänst
      Riksdagens ja till avtalssamverkan gör det enklare för kommunerna att samarbeta. Men det kan också minska bemanningsföretagens makt och bidra till en mer jämlik, jämställd och likvärdig socialtjänst.
      Den 23 maj 2018 fattade riksdagen beslut om förenklad avtalssamverkan mellan kommuner. Beslutet innebär att en kommun får möjlighet att komma överens med andra kommuner om att utföra vissa uppgifter åt dem. Det är en seger för SKL som i många år lyft behovet. Men framför allt en seger för kommunerna och invånarna som behöver socialtjänstens stöd.Specialisering och brist på socionomer stor utmaningIdag handläggs vissa typer av ärenden så sällan i mindre kommuner att kvaliteten och rättssäkerheten riskeras. Samtidigt är rekryteringsläget en stor utmaning för många kommuner. Det är inte tu tal om att den allt mer specialiserade socialtjänsten behöver dela såväl stöd som kompetens för att klara sitt uppdrag.Hittills har det funnits få möjligheter för kommunerna att samverka kring gemensamma uppdrag. Med nuvarande lagstiftning krävs bland annat en gemensam nämnd eller ett kommunalförbund. Det är en tidskrävande och administrativt tung process. Flera förtroendevalda menar också att den politiska överbyggnaden gör att de kommer för långt från styrningen för kommuninvånarnas bästa.Få koll på undantagetNär den nya lagstiftningen träder i kraft 1 juli förändras alltså läget. Dock med en begräsning som stavas Hamburgundantaget. Det innebär att ett avtal bara kan slutas mellan upphandlande myndigheter, det vill säga kommuner emellan, om de har gemensamma mål som tydligt hänger samman med allmänintresset. Det får alltså inte bara vara den ena partens intresse. Det ska dessutom bara röra offentliga tjänster som den privata marknaden inte kan utföra.Många områden att samverka kringFör socialtjänsten innebär det att den kan samarbeta kring all slags myndighetsutövning där socialnämnden kan delegera beslutandet till en tjänsteman. Och vad räknas då dit?Myndighetsutövning är inte definierat i lag. Däremot beskriver Justitieombudsmannen, JO, hur begreppet myndighetsutövning ska uppfattas (JO 2001/02 s. 250). Enligt JO räknas hela handläggningen av ett ärende, beredningen av och beslut om ärenden som myndighetsutövning.Listan är alltså lång över all den myndighetsutövning en kommun har och ska klara att hantera. Här finns till exempel familjerätt, LSS, ekonomiskt bistånd, alkoholtillstånd, social barn- och ungdomsvård, missbruk, socialpsykiatri, äldre, bostadsanpassning, färdtjänst och mycket mer.Staffettsocionomernas tid är förhoppningsvis förbiMen alla privata bemanningsföretag då, kan inte de utföra arbetet? Min och SKL:s syn på bemanningsföretag är att kommunerna och landstingen ska bli oberoende av dem. Innan lagförslaget röstades igenom kom också Socialstyrelsens rapport ”Överlämnande av uppgifter som innefattar myndighetsutövning” som säger att kommunerna inte får sluta avtal med privata bemanningsföretag för uppgifter som innefattar myndighetsutövning. Här har även JO klargjort att det inte är möjligt för socialnämnden att till exempel överlämna uppgiften till en privat utförare att göra en utredning enligt 11 kap. 1§ SoL (JO 2001/02 s. 250-270). I praktiken innebär det, om Socialstyrelsens tolkning är korrekt, att de senaste årens användning av bemanningsföretag inte är helt förenlig med lag.Det är tuffa ord för många kommuner som haft det oerhört kämpigt med att rekrytera socionomer. Men tänk då på vinsten med att börja avtala sinsemellan. Förhoppningsvis får vi bättre och mer attraktiva och stabila arbetsplatser. Och tiden då vi betalade överpriser för stafettsocionomer kan kanske räknas till historien.Teknik kan vara lösning för glesbyggssamverkanFör er kommuner som har långt till närmsta grannkommun behöver samarbete inte vara ett hinder. I svåra ärenden kan en andrehanläggare vara med på en sänker länk. Kanske följa med på hembesöket via din Ipad. Det största hindret för hur vi kan utforma ny teknik inom myndighetsutövningen är nog främst våra egna begränsningar.Med en bra samverkan mellan kommuner och med smart användning av teknik kan vi stödja varandra, spara skattemedel och blir mer effektiva. Framför allt kan vi ge ett mer likvärdigt stöd till våra medborgare. Oavsett vilka de är eller var de bor.
      Läs mer
    • 2018-04-27
      En bostad är mer än golv, väggar och tak
      Under 2000-talet har vi sett en stabil ökning av grupper som inte kan få en bostad på den ordinarie marknaden. När systemen vacklar agerar socialtjänsten som vanligt med kraft och kreativitet – men hur hållbart är det på sikt?
      Visionen om en bostadsmarknad som uppfyller befolkningens behov är långt ifrån verklighet. Under 2000-talet har socialtjänsten sett en stabil ökning av individer och familjer som söker stöd för att de inte kan få en bostad på den ordinarie marknaden. Det handlar om en komplex kedja hinder: Liten rörlighet, korta flyttkedjor, fastighetsägares (o)vilja att hyra ut till utsatta och svaga incitament att bygga för dem med mindre resurser.Svag ställning på marknaden är inte lika med sociala problemEnligt den senaste hemlöshetskartläggningen (Socialstyrelsen 2017) uppgavs 33 250 personer leva i hemlöshet. Hälften av dessa återfinns på den ”sekundära bostadsmarknaden” genom sociala kontrakt eller kommunkontrakt. Mer än var femte i den här gruppen hade inga andra problem än att just hitta en bostad. Drygt en tredjedel av dessa hade barn under 18 år, vilket omfattar minst 24 000 barn.Gruppen med svag ställning på bostadsmarknaden är heterogen. Här finns människor med psykisk ohälsa och missbruk, våldsutsatta kvinnor och barn, nyanlända, unga, ensamstående kvinnor och män. Vi ser också betydligt fler ensamstående mammor med låg inkomst som inte klarar bostadsmarknadens inkomstkrav och regler.Parallell bostadssektor behöver långsiktig strategiKommunerna har mött utvecklingen genom att skapa lösningar som växt till en parallell social bostadssektor vid sidan om den ordinarie. Detta innebär omfattande arbete för socialtjänsten. Det tar resurser i anspråk och kostar att administrera – och medan Socialtjänsten agerar hyresvärd för allt fler, ställs olika grupper mot varandra i konkurrensen om lediga bostäder.Det är svårt att se någon vändpunkt. Trycket på särskilda lösningar kommer sannolikt att öka ytterligare. En av grupperna är nyanlända som anvisas till kommunerna genom bosättningslagen. Sedan lagen trädde i kraft har fördelningen visserligen blivit jämnare, men de sociala bostadslösningarna har ökat. Kommunerna måste ges förutsättningar att agera på ett sätt som främjar långsiktigt hållbara lösningar för de som behöver stöd. Det skulle behövas en samlad strategi.Vägval för hållbara sociala bostadslösningarI samhällsdebatten tilltar diskussionen om att vi behöver en svensk variant av sociala bostadslösningar riktade till grupper med en svag ställning på bostadsmarknaden (i vissa sammanhang omnämnt som ”social housing”). Sverige är ett av få länder inom EU som inte sökt undantag för socialt riktade bostadslösningar. Det kommunerna gör idag är att erbjuda riktade insatser bland annat genom socialtjänsten, men utan att ta ett samlat strategiskt grepp. Detta gör det också svårt att följa upp och utveckla nya former. Vi kan lära brett av de kommuner som genom ett ökat byggande och goda relationer med bostadsbolagen lyckats tillhandahålla bostäder till de som har en svag ställning på marknaden. Olika kommuner har dock olika förutsättningar för att lyckas med detta och en mer fördjupad bild behövs.”Gör jämlikt – gör skillnad” på bostadsområdetSKL:s skrift "Gör jämlikt – gör skillnad" visar att arbetet för ökad social hållbarhet inte längre kan fokusera på "lika till alla", utan behöver göra skillnad och se människors olika behov och förutsättningar. Det är viktigt med generella insatser, men de måste anpassas efter behoven. Att inkorporera bostadsfrågan tydligare i den bredare strategin för en jämlik hälsa skulle vara önskvärt. En stabil bostadssituation är i förlängningen en viktig pusselbit i att utveckla god hälsa och långsiktig etablering på arbetsmarknaden, eller för ett barn goda möjligheter att klara skolan. Vilken väg vi än väljer är det dags att möta de sociala utmaningarna på bostadsmarknaden. En bostad innebär så mycket mer än bara golv, väggar och tak. Det är en fråga om en jämlikhet och hälsa.SKL:s skrift Gör jämlikt - gör skillnad, webbutiken
      Läs mer
    • 2018-04-24
      Socialtjänsten måste vara medskapare för en jämlik hälsa
      Under 1900-talet har stora förändringar till det bättre skett för personer med funktionsnedsättningar. Men hur ser det då ut idag, 2018? Har vi ett jämlikt samhälle där alla människor har samma rättigheter och möjligheter till ett långt och friskt liv?
      1989 tog omyndighetsförklaringen bort, och 1994 kom lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshinder, LSS. 1999 började den första diskrimineringslagstiftningen som omfattade personer med funktionshinder att gälla.Under 1900-talet har stora förändringar till det bättre skett för personer med funktionsnedsättningar. Vi är förbi tiden då kvinnor och män med funktionsnedsättning kallades ”idioter”, ”imbecilla” eller ”sinnesslöa” och ansågs som ”obildbara”. Vi är förbi tiden då föräldrar som födde ett barn med funktionsnedsättning blev rådda att lämna dem på institution och glömma bort dem för alltid. Vi är förbi den rasbiologiska tiden. Nazisternas utrotning började med personer med funktionsnedsättning och i Sverige tvångssteriliserades 63 000 personer i rashygienens namn.
      Vi ser idag till exempel att medellivslängden hos personer med Downs Syndrom ökar med 1,8 år och idag lever personer med DS i snitt över 60 år.Kan vi luta oss tillbaka och tänka att ojämlikheten och orättvisans tid är förbi?Hur ser det då ut idag, 2018? Har vi ett jämlikt samhälle där alla oavsett om man har funktionsnedsättning eller inte har samma rättigheter och möjligheter till ett långt och friskt liv?Dessvärre inte, personer med funktionsnedsättning har fortfarande en betydligt sämre hälsa än befolkningen i övrigt. Det beror inte på funktionsnedsättningen i sig utan på påverkbara faktorer såsom livsstil, och hälso- och sjukvårdHindren för en person med funktionsnedsättning att uppnå god hälsa är många. Dels på grund av en mer ohälsosam livsstil än befolkningen i övrigt. Man äter sämre mat och rör på sig mindre än andra. Ohälsa och sjukdomar upptäcks också senare hos personer med funktionsnedsättning än hos befolkningen i övrigt, vilket leder till sämre prognos vid behandling. Forskning visar att vilken behandling man erbjuds också skiljer sig åt mellan personer med och utan funktionsnedsättning.Sjukdomar kopplade till livsstil såsom fetma, diabetes, och hjärt-kärlsjukdomar är betydligt vanligare i denna målgrupp. Fetma är vanligare redan i treårsåldern hos barn med utvecklingsförseningar, men den stora försämringen sker vid flytt till gruppbostad. Då utvecklar ännu fler personer fetma och diabetes typ två. Detta helt i onödan.Barn och unga med funktionsnedsättningar är mycket mindre aktiva i idrottsföreningar än andra barn, en inaktivitet lärs in istället för att lära in ett aktivt liv.Vad kan då vi som jobbar inom socialtjänsten göra för att stoppa den onda spiralen?Möjligheterna är lika många, om inte fler än hindren. Vi kan inspirera och motivera till en mer hälsosam livsstil och mer hälsosamma val i vår roll på arbetet. Till exempel avsluta utflykten med frukt eller smoothie istället för kaffe/läsk och bulle. På hamburgerkedjan eller pizzerian kan vi, när vi arbetar beställa en sallad och dricka vatten istället för att välja pizza, läsk pommes och hamburgare. Väljer vi bussen och hissen eller tar vi en promenad och trapporna? Vårt beteende påverkar mer än vi tror. Ett socialt sammanhang med vänner och personal som ser fysisk aktivitet som något lika självklart som tandborstning gör skillnad.I kontakt med hälso- och sjukvård, måste vi stötta på många sätt. Dels se till att uppmärksamma befintliga Vårdprogram och stötta individen i att få rätt stöd. Vi måste se till att känd personal finns med vid läkarbesök, och vid behov använda bildstöd. Ge stöd till screening, exempelvis för bröstcancer och jobba för årliga hälsokontroller. Vi måste vara ett stöd och uppmärksamma så att nedsatt syn eller en vaxpropp behandlas istället för att tolkas som beteendestörningar.Detta för att vi om 20 år kunna se tillbaka på 2020-talet som en tid då personer med funktionsnedsättning fick samma förutsättningar som andra till ett friskt, långt och hälsosamt liv.Under våren kommer SKL presentera en mer omfattande kartläggning om hur hälsan ser ut för personer med funktionsnedsättning. Vi kommer visa på goda exempel från landsting och kommuner och praktiska tips på hur man kan arbeta för att förbättra hälsan för personer med funktionsnedsättning.
      Läs mer
    • 2018-04-13
      Att äta är ett grundläggande behov - oavsett hur maten intas
      Idag kom äntligen högsta förvaltningsdomens avgörande om sondmatning ska räknas som grundläggande behov eller inte. Det blev ett positivt svar – det spelar ingen roll hur maten intas, det är ett grundläggande behov att äta!
      Under hösten 2017 och vintern 2018 har vi fått många frågor från kommuner runt om i landet kring just detta. Många gånger har de fått lösa situationen så att individer, föräldrar och barn ska klara sin vardag.Lagen är lika oavsett om det är Försäkringskassan eller kommunen som tar beslut, vilket har inneburit att enskilda individer har fått indragen assistans. En del kommuner har löst problemet genom att göra egen tolkning av lagen, andra har tagit beslut enligt socialtjänstlagen. Kostnadsövervältringen har varit väldigt kännbar för många kommuner, då man fått överta ansvaret från staten.Domen klargör att egenvård kan ligga till grund för assistansersättning och att det behovet ska räknas in vid bedömning.Många individer har farit illa då assistansen har dragits in och vi hoppas nu att de individer som har behov av stöd vid egenvård, som till exempel sondmatning, nu får det stödet tillbaka.
      Läs mer
    • 2018-03-01
      Förändringsarbete kring män och jämställdhet
      ”Jag vill vara med och påverka själva generationen som ska komma, för det är de som är vår framtid. Det är de som kommer att vara samhället”. Det säger Lukas, en ung kille som är med i SKL:s film om våldsförebyggande arbete i Botkyrka.
      Botkyrkas satsning på våldsförebyggande arbete bygger på metoden MVP, Mentors in Violence Prevention, där unga tar rollen som förändringsagenter och hjälper varandra att förebygga våld genom att bland annat utmana idén om att det är manligt att använda våld. Förutom det inspirerande arbete de unga ägnar sig åt i att stärka varandra, så har Botkyrka även satsat rejält på samverkan i kommunen. Som kommunstyrelsens ordförande Ebba Östling säger i samma film, så handlar det om att socialtjänst, polis och skola krokat arm. Det är även en fråga om att kommunen förstått vikten av tidiga våldspreventiva insatser, till exempel genom föräldrastöd i skola och i förskolan.

      Läs mer
    • 2018-03-01
      Att det ska vara så svårt …
      Staten måste bli bättre på att ta hänsyn till den lokala nivåns villkor. Människor lever inte sina liv på en abstrakt nationell nivå, utan i en lokal kontext i landets kommuner. Det är där välfärdens tjänster efterfrågas, offentliga tjänster som i mångt och mycket tillhandahålls av SKL:s medlemmar.
      Jag och en kollega har på kort tid svarat på två migrationspolitiska remisser. I båda fallen har vi konstaterat att det helt och hållet saknas en konsekvensanalys av förslagens påverkan på kommuner, landsting och regioner.
      Ny möjlighet till uppehållstillstånd för ensamkommande ungaFörutsättningarna för mottagandet av ensamkommande barn och unga har genom olika författningsändringar förändrats avsevärt under de senaste åren. En ny anvisningsmodell, ett nytt ersättningssystem, ny lagstiftning om uppehållstillstånd för studier …Kommunerna har arbetat intensivt för att ställa om sina verksamheter till det nya ersättningssystemets sänkta ersättningsnivåer. Dagen innan de nya reglerna om ersättning trädde i kraft informerade regeringen om ett tillfälligt kommunbidrag för att asylsökande ensamkommande unga som har blivit myndiga ska kunna stanna i hemkommunen. Kommunernas möjlighet att utnyttja det tillfälliga kommunbidraget har juridiska begränsningar, och även syftet med bidraget framstod som oklart eftersom asylprocessen, med tusentals avslagsbeslut som följd, samtidigt fortsatte. Kommunerna har utifrån dessa förändrade förutsättningar avvecklat boenden, reducerat sina verksamheter och varslat personal.Efter månader av oreda presenterar regeringen så ett nytt förslag om att samma ungdomar – varav en del redan har hunnit och fler kommer att hinna få ett gällande utvisningsbeslut – om några månader ska kunna ansöka om och beviljas uppehållstillstånd på nya grunder. Kommunerna förväntas ännu en gång att på kort tid ställa om sina verksamheter utan erforderlig ersättning från staten.Förslaget uppges kunna omfatta upp till 9 000 personer som åter ska ingå i kommunernas verksamheter – socialtjänstverksamheter som genom statliga beslut nyligen har avvecklats och utbildningsverksamheter som genom förslaget måste startas upp. När staten då presenterar ett förslag med obefintlig konsekvensanalys visar det på en fullständig brist på förståelse för den lokala nivåns villkor. Att det ska vara så svårt! Det är en fråga om fortsatt tillit och förtroende mellan stat och kommuner, landsting och regioner.Kommunerna måste ges stabila planeringsförutsättningar och förutsägbara ekonomiska villkor för att möta de behov som uppstår till följd av nya grupper som får uppehållstillstånd och ska bosätta sig i kommunen. De upprepade förändringarna i lagar och regelverk har medfört att kommunerna fråntagits dessa möjligheter.Lagstiftarens intentioner måste framstå som begripligaDet är av största vikt att lagar och regler korresponderar sinsemellan och ger tydliga uttryck för lagstiftarens intention. Konsekvensanalyser inför beslut om nya regelverk och utvärdering efter genomförande är av central betydelse för att ge välfärdens anställda rätt förutsättningar att utföra sitt arbete. En samordning av regelverken där lagstiftarens intention i alla avseenden tydligt framgår är en förutsättning för att få förståelse, och därmed legitimitet, för systemet för mottagande av asylsökande och nyanlända.Mottagandet av asylsökande och nyanlända är ett gemensamt ansvar och åtagande. Många aktörer berörs och måste medverka, men endast staten kan ta det samlade och sammanhållande ansvaret. Det gäller också risken för ett växande parallellsamhälle, med ett ökat antal papperslösa som lever utanför ordinarie system. SKL och kommuner, landsting och regioner vill medverka i arbetet och bidra med den lokala nivåns erfarenheter, perspektiv och resurser. En grundförutsättning för att lyckas är dock att lagstiftning och regelverk utgör en sammanhållen helhet. Enskilda som har rätt att vistas i Sverige ska inte falla utanför välfärdssystemen, återvändandearbetet ska ske så effektivt som möjligt och välfärdens personal, i stor utsträckning SKL:s medlemmar, måste ges bästa möjliga förutsättningar att utföra sitt arbete. Först då kan de samlade offentliga resurserna för asylmottagande och nyanländas etablering användas effektivare, leda till bättre resultat och bidra till utveckling och en hållbar integration.SKL:s yttrandeNy möjlighet till uppehållstillstånd (PDF, öppnas i nytt fönster)Uppehållstillstånd på grund av praktiska verkställighetshinder och preskription – SOU 2017:84 (PDF, öppnas i nytt fönster)
      Läs mer
    • 2018-02-07
      Handlingsplan för missbruk och beroende har många perspektiv
      Just nu arbetar jag, Susanna Wahlberg, med en handlingsplan för missbruk och beroende. SKL:s styrelse har beslutat att detta ska vara en av SKL:s prioriterade frågor. Handlingsplanen ska rikta sig till beslutsfattare, omfatta tidig upptäckt/tidiga insatser, stöd och behandling och gälla för målgruppen barn och unga vuxna 13-29 år.
      Under hösten har jag försökt ringa in och förankra vilka slags problem som ska lösas med handlingsplanen. Frågorna är många, det finns många aktörer och stora förbättringsbehov. Några av de områden som behöver adresseras är samsjuklighet, ansvarsfördelning mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst samt skolan som arena för tidig upptäckt. Nästan varje dag kommer det nya viktiga synpunkter om vad handlingsplanen bör omfatta. Nyss fick jag ytterligare ett inspel genom den färska rapporten Dödsfallsutredningar 2016-2017 från Socialstyrelsen.
      Dör med anledning av brott - Socialstyrelsen utrederNär ett barn har avlidit med anledning av brott eller när en kvinna eller man har avlidit med anledning av ett brott av en närstående eller tidigare närstående person ska Socialstyrelsen genomföra en utredning. Under de senaste tio åren har Socialstyrelsen utrett 46 barn och 52 vuxna som dödats. I den aktuella rapporten framgår att det i 60 procent av fallen med de vuxna hade gärningspersonerna vid gärningen varierande grad av psykisk ohälsa och 50 procent hade risk- eller missbruksproblem av alkohol, narkotika eller spel. När det gäller barnutredningarna framgår att i 45 procent av fallen hade gärningspersonen vid tiden för gärningen varierande grad av psykisk ohälsa. Men bara i 40 procent av fallen har anmälningar om oro för barn inkommit till socialtjänsten. Av dessa inleddes sedan utredning i 50 procent av fallen, vilket generellt sett är en vanlig andel av alla orosanmälningar har det visat sig.Brister i att uppmärksamma barnenDet får inte gå så långt att barn och vuxna, i huvudsak kvinnor, avlider till följd av brott av närstående eller tidigare närstående. Går det att vända utvecklingen? När det gäller barnen har Socialstyrelsen sett följande brister som de lyfter:
      • Barnen uppmärksammades inte som anhöriga av hälso- och sjukvården, trots att föräldrarnas problem var av sådan karaktär att vården hade skyldighet att beakta barnens behov av information, råd och stöd.
      • Anmälan om oro för barn beaktades inte i tillräcklig omfattning av aktörer som föräldrarna hade kontakt med. Inte i något fall övervägdes eller gjordes en anmälan om oro för barn till socialtjänsten under det senaste året före gärningen.
      • Familjers konfliktfyllda relationer uppmärksammades inte, trots att hälso- och sjukvården hade kännedom om att några familjer befann sig i mycket konfliktfyllda och påfrestande livssituationer.
       Lättillgängligt stöd för att hjälpa fler barn och föräldrar i tidDet finns anledning att fånga upp dessa utvecklingsområden i handlingsplanen för missbruk och beroende ur perspektivet tidig upptäckt. Samverkan med andra aktörer är avgörande för att nå dit. Hjälpen måste också bli mer lättillgänglig och nå familjerna i ett tidigt skede. Det pågår mycket arbete i landet för att bygga upp tidigt och samordnat stöd. Men idag finns exempelvis hinder i socialtjänstlagen att ge individuellt stöd till barn och föräldrar utan att passera ett tungt utredningsmaskineri. Förhoppningen är att detta rättas till i den pågående översynen av socialtjänstlagen.
      Läs mer
    • 2018-01-24
      Stoppa våldet mot barn – lätt att säga men svårt att göra?
      Barn ska inte utsättas för våld och övergrepp. Våld kan aldrig accepteras. Men hur gör vi för att nå dit?
      I den senaste nationella kartläggningen om våld uppger en dryg tredjedel av eleverna i klass 9 och åk 2 på gymnasiet i Sverige att de utsatts för någon form av våld, övergrepp eller försummelse av förälder under sin uppväxt. (Jansson S & Jernbro C 2017)
      För att hjälpa barnet och familjen krävs att både de som utsatts och de som utsätter känner sig trygga i att berätta om det som hänt. Det är dock få barn och föräldrar som berättar om våldet, och sällan till socialtjänsten. Tabut är starkt och rädslan för vad som kan hända om man berättar gör att barn och föräldrar inte får stöd i ett så tidigt skede som möjligt. (Det visar bland annat avhandlingen av Birgitta Svensson, 2013, Barn som riskerar att fara illa i sin hemmiljö: Utmaningar i ett förebyggande perspektiv.)Professionella som dagligen möter barn i förskola och skola, barnhälsovård med flera har centrala roller för att fånga upp och agera vid tecken på våld i ett tidigt skede. Idag har vi dock ett system där socialtjänstens myndighetsutövning är enda vägen till stöd för barn utsatta för våld, oavsett allvarlighetsgrad. De anmälningsskyldiga gör sin plikt genom att anmäla till socialtjänsten. Eftersom tröskeln för anmälningar är låg i vårt land kan allt från ”systematisk misshandel” till att ”nypa barnet i armen” vara skäl för anmälan.Bestämmelsen om att utreda samtliga anmälningar då barn är vittne till våld har mycket goda intentioner men i praktiken lämnas ändå många barn utan hjälp. Enligt uppgift från kommunerna lägger socialtjänsten ner stor tid på utredningsarbetet men får i flertalet fall lägga ner utredningarna utan insatser då föräldrar av rädsla gör allt för att bli kvitt socialtjänsten. I de fall utredningar leder till insatser har det ofta inte kunnat klarläggas att barnet bevittnat eller utsatts för våld utan istället definieras problemen som ”andra familjekonflikter” och stöd utformas utifrån detta.Vad har barn och föräldrar att vinna på att berätta? Oavsett vad socialtjänsten kan erbjuda i form av stöd och skydd finns kravet på polisanmälan med i bilden. Detta sätter socialtjänstens dubbla uppdrag på sin spets.Vad behövs för att vända på utvecklingen och nå och hjälpa fler barn och deras föräldrar?Det behövs en definition av ”barn som fara illa” och därmed tydligare kriterier för anmälan till socialtjänsten för ökad förutsägbarhet. Nuvarande kriterier för anmälan är diffusa och ”anmälan om misstanke att barnet far illa” blandas ofta ihop med ”misstanke om att barnet riskerar fara illa ” och har i praxis ersatts av det luddiga begreppet ”orosanmälan”.Det behövs en reglering av det tidiga och lättillgängliga stödet så det blir lagligt för socialtjänsten att ge insatser utan utredning vid lättare problematik.Det är inte rimligt vare sig etiskt eller resursmässigt att enda vägen till stöd är via socialtjänstens myndighetsutövning. Det behövs en tydlig tvärprofessionell första linje med förskola och skola som bas för att tidigt fånga upp barn och unga i behov av stöd.Parallellt måste barnskyddet stärkas med ansvar för barn och unga med de största behoven. Det behöver också utvecklas i tvärprofessionell riktning.För föräldrar som döms för misshandel av barn bör behandling kunna övervägas som påföljd. Tabu och rädsla att begära hjälp behöver undanröjas, utan att för den skull acceptera våldet.
      Läs mer
    • 2018-01-24
      Utbildning och kompetenshöjande insatser behövs alltid
      I DN den 11 januari 2018 raljerar skribenten Evelyn Schreiber över Åsa Furén-Thulins uttalande i SR kring socialtjänstens behov av kompetenshöjning inom området hedersrelaterat våld och förtryck. Schreiber menar att frågan varit uppmärksammad länge, inte minst medialt, och att kunskapen redan finns. Åsa Furén-Thulin bemöter det i blogginlägget.

      Nog kan det tyckas märkligt att behovet av grundläggande kompetens fortfarande är stort, trots stora satsningar på området de senaste åren. Nationella komptensteamet Östergötland ger ett utmärkt stöd och det finns regionala satsningar som fungerar utmärkt, exempelvis Origo i Stockholms län. Men att kunskapen och stödet finns är en sak, att nå ut till varje enskild socialsekreterare en annan.Personalomsättningen bland handläggare som arbetar med barn- och ungdomsärenden inom kommunal socialtjänst är stor. Många kommuner vittnar om svårigheter med att rekrytera personal med både formell kompetens och arbetslivserfarenhet. Den som kommer direkt från socionomutbildningen har lite eller ingen utbildning inom området våld i nära relation och hedersrelaterat våld och förtryck. Glädjande nog kommer socionomutbildningen att förstärkas med obligatoriska kurser inom detta område, men resultaten kommer vi att se först om några år.Räcker grundutbildning för att förstå komplexiteten i att möta personer som lever i en hederskontext? Självklart inte. Utbildning ger dock en grund att stå på. Sunt förnuft i all ära, men en socialsekreterare kan behöva mer verktyg än så för att sortera i ovana situationer. Normala arbetssätt och de intentioner med det sociala arbetet som lagstiftaren ger uttryck för i socialtjänstlagen, t.ex. barnets rätt till sina föräldrar, utmanas när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck.Handläggaren måste i dessa ärenden utgå från den centrala frågeställningen om förtrycket och utsattheten är kollektivt skapad. Vilka frågor behöver ställas för att kunna göra en sådan bedömning? Är läget akut - vad behöver göras omedelbart och vad kan vänta? Vart vänder jag mig som handläggare om jag känner mig osäker, och hur förbereder jag mig bäst för en sådan konsultation? För att ställa de rätta frågorna behöver handläggaren vara förtrogen med vissa grundbegrepp samt hur våld och förtryck i en hederskontext särskiljs från våld i ungas kärleksrelationer eller övrig våldsutsatthet.I de fall en ung person själv beskriver sin situation i termer av heder är det lättare att navigera rätt. Men den som lever i en hederskontext kommer sannolikt inte själv att beskriva sin situation så. Det är här vaksamheten måste vara stor, en vaksamhet som stärks av att ha fått grundläggande kunskaper. Annars finns risken att problemet uppfattas som ett normalt tonårsuppror mot oroliga föräldrar, att det handlar om en ungdom som i för hög utsträckning tänjer på sina gränser. Och det är då som det kan gå allvarligt fel. Om inte lyhördheten finns och de rätta frågorna ställs från första början är risken överhängande att föräldrar informeras och att ett traditionellt familjearbete inleds. Detta kan få förödande konsekvenser.Utbildning i sig är aldrig nog. Den måste följas upp och kompletteras med metodstöd, handledning och regelbundet stöd av chef och kollegor. Utbildning handlar heller inte om enstaka utbildningsdagar, utan bör vara en obligatorisk del av yrkesintroduktionen. Det är viktigt att komma ihåg att unga i behov av skydd behöver stöd under mycket lång tid. Att hålla i och hålla ut under många år stämmer inte fullt ut med socialtjänstens normala rutiner. Detta är ytterligare ett skäl till fortsatt kunskap när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck behövs.En människa blir aldrig fullärd. Färdigheter och kompetenser måste ständigt förnyas. Nya situationer uppstår hela tiden, men de uppstår i olika hög grad och vid olika tillfällen beroende på var man verkar i vårt avlånga land. Det borde därför inte vara förvånande att en åsikt om att hög kompetens och kontinuerlig fortbildning behövs för att socialarbetare på ett inkännande och rättssäkert sätt ska kunna hantera de svårigheter de möter i sitt arbete. Tvärtom borde det uppmuntras och stödjas.
      Läs mer

    Prenumeration

    Sök i bloggen

    Sidfot