Stoppa våldet mot barn – lätt att säga men svårt att göra?

Barn ska inte utsättas för våld och övergrepp. Våld kan aldrig accepteras. Men hur gör vi för att nå dit?

I den senaste nationella kartläggningen om våld uppger en dryg tredjedel av eleverna i klass 9 och åk 2 på gymnasiet i Sverige att de utsatts för någon form av våld, övergrepp eller försummelse av förälder under sin uppväxt. (Jansson S & Jernbro C 2017)

För att hjälpa barnet och familjen krävs att både de som utsatts och de som utsätter känner sig trygga i att berätta om det som hänt. Det är dock få barn och föräldrar som berättar om våldet, och sällan till socialtjänsten. Tabut är starkt och rädslan för vad som kan hända om man berättar gör att barn och föräldrar inte får stöd i ett så tidigt skede som möjligt. (Det visar bland annat avhandlingen av Birgitta Svensson, 2013, Barn som riskerar att fara illa i sin hemmiljö: Utmaningar i ett förebyggande perspektiv.)

Professionella som dagligen möter barn i förskola och skola, barnhälsovård med flera har centrala roller för att fånga upp och agera vid tecken på våld i ett tidigt skede. Idag har vi dock ett system där socialtjänstens myndighetsutövning är enda vägen till stöd för barn utsatta för våld, oavsett allvarlighetsgrad. De anmälningsskyldiga gör sin plikt genom att anmäla till socialtjänsten. Eftersom tröskeln för anmälningar är låg i vårt land kan allt från ”systematisk misshandel” till att ”nypa barnet i armen” vara skäl för anmälan.

Bestämmelsen om att utreda samtliga anmälningar då barn är vittne till våld har mycket goda intentioner men i praktiken lämnas ändå många barn utan hjälp. Enligt uppgift från kommunerna lägger socialtjänsten ner stor tid på utredningsarbetet men får i flertalet fall lägga ner utredningarna utan insatser då föräldrar av rädsla gör allt för att bli kvitt socialtjänsten. I de fall utredningar leder till insatser har det ofta inte kunnat klarläggas att barnet bevittnat eller utsatts för våld utan istället definieras problemen som ”andra familjekonflikter” och stöd utformas utifrån detta.

Vad har barn och föräldrar att vinna på att berätta? Oavsett vad socialtjänsten kan erbjuda i form av stöd och skydd finns kravet på polisanmälan med i bilden. Detta sätter socialtjänstens dubbla uppdrag på sin spets.

Vad behövs för att vända på utvecklingen och nå och hjälpa fler barn och deras föräldrar?

Det behövs en definition av ”barn som fara illa” och därmed tydligare kriterier för anmälan till socialtjänsten för ökad förutsägbarhet. Nuvarande kriterier för anmälan är diffusa och ”anmälan om misstanke att barnet far illa” blandas ofta ihop med ”misstanke om att barnet riskerar fara illa ” och har i praxis ersatts av det luddiga begreppet ”orosanmälan”.

Det behövs en reglering av det tidiga och lättillgängliga stödet så det blir lagligt för socialtjänsten att ge insatser utan utredning vid lättare problematik.

Det är inte rimligt vare sig etiskt eller resursmässigt att enda vägen till stöd är via socialtjänstens myndighetsutövning. Det behövs en tydlig tvärprofessionell första linje med förskola och skola som bas för att tidigt fånga upp barn och unga i behov av stöd.

Parallellt måste barnskyddet stärkas med ansvar för barn och unga med de största behoven. Det behöver också utvecklas i tvärprofessionell riktning.

För föräldrar som döms för misshandel av barn bör behandling kunna övervägas som påföljd. Tabu och rädsla att begära hjälp behöver undanröjas, utan att för den skull acceptera våldet.

Skribent

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Vänligen verifiera att du inte är en robot

    300







    Hjälpte informationen på sidan dig?

    Tack för att du hjälper oss!

    Om bloggen

    Vi som bloggar här arbetar med frågor om social omsorg och stöd på SKL.

    Vi skriver aktuellt om äldreomsorg, barn och unga, missbruk och beroende, funktionshindersfrågor och annat inom socialtjänsten.

    • 2019-01-10
      Ingen socialarbetare vill att barn ska fara illa
      Vi har de senaste dagarna tagit del av flera berättelser i media om tragiska händelser som drabbat barn och hela familjer efter att de varit i kontakt med socialtjänsten.
      Ett barn ska aldrig behöva känna sig otryggt i sitt eget hem eller i samhällets omsorg, och de berättelser som handlar om när barnen far illa är de som verkligen berör i rapporteringen.Det är bra att media granskar de här frågorna, det är viktigt att brister kommer upp till ytan. Men vi som arbetar i och med socialtjänsten tänker förstås också på hur socialtjänstens verksamhet beskrivs. Det är viktigt att alla som deltar i diskussionerna har kunskap om vilken roll och vilket uppdrag socialtjänsten har.Viktigt med en helhetsbildDen granskning som nu förekommer i media gäller 994 barn i 324 ärenden hos tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg, IVO, under 2016, 2017 och de första nio månaderna 2018. Mer än en tredjedel av dessa ärenden beror på att kommuner själva har anmält att det eventuellt skett ett allvarligt missförhållande. I dessa ärenden har IVO konstaterat att 150 barn har farit illa på grund av att socialtjänsten har agerat fel.Sverige saknar samlad nationell statistik, men det är ändå viktigt att sätta denna siffra i relation till det stora antal ärenden som Sveriges socialtjänster hanterar. Bara till socialtjänsterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle kom det under 2017 in nästan 60.000 orosanmälningar som rör barn. De år som ingår i granskningen följer dessutom på det extraordinära 2015, då mer än 35 000 asylsökande ensamkommande gjorde att antalet barn i samhällsvård fördubblades på bara några månader. Socialtjänstens insatser för att möta detta har varit storartade, men självfallet har verksamheterna varit under stor påfrestning.Varje barn som far illa i samhällets omsorg är ett misslyckande, men för att inte skada allmänhetens tillit till socialtjänstens viktiga arbete behöver vi alla bidra till en nyanserad helhetsbild.Ett viktigt och svårt arbeteDet finns omkring 5000 medarbetare inom socialtjänsten som arbetar med ärenden som rör barn och ungdomar. Medarbetare som dagligen träffar, stöttar och utreder familjer i behov av stöd. Att arbeta inom socialtjänsten ställer höga krav på medarbetarna. Det handlar om bedömningar, avväganden och beslut som hela tiden måste göras. Ett både viktigt och svårt jobb, där arbetsgivarna har ett ansvar att se till så att det finns rimliga förutsättningar för alla medarbetare.Varje barn, familj och varje situation är unik. Det ställer stora krav på utbildning, introduktion av nya medarbetare och att det finns tydliga rutiner som alltid följs. De senaste åren har det skett stora förbättringar inom socialtjänsten, bland annat får nu merparten av nyexaminerade medarbetare en omfattande yrkesintroduktion på arbetsplatsen.Behov av lagändringarVi ser behov av ändringar i socialtjänstlagen. Det finns lagliga hinder som försvårar socialtjänstens arbete med och för barn. Socialtjänsten kan idag inte söka på tidigare anmälningar utifrån barn, det gör det därför svårt att veta om en det finns en anmälan från samma familj sedan tidigare. På samma sätt är det svårt att föra nationell statistik och följa upp vilka insatser som fungerar bättre än andra. Integritetsskyddet är naturligtvis viktigt, men att kunna skydda barn måste vara viktigare.Systematisk uppföljning i form av personnummerbaserad statistik behöver tillåtas för att socialtjänsten ska kunna klara sitt uppdrag och vara kunskapsbaserad, jämlik och jämställd. Vi skulle behöva en statlig utredning som ser över lagstiftningen om möjligheterna att registrera, lagra och sammanställa individstatistik.Socialtjänstens möjlighet att arbeta med tidigt, samordnat och riktat stöd skulle behöva stärkas för att ge riktade insatser som så kallad service, utanför myndighetsutövningen – alltså innan anmälan och utredning. Mer av förebyggande arbete skulle dels ge förutsättningar för ett mer lättillgängligt stöd, dels frigöra resurser till att arbeta mer med de som mest behöver socialtjänstens insatser. Det skulle skapa förståelse och förtroende hos allmänheten.Socialtjänsten kan lova att göra ett så bra arbete som möjligtJag önskar att vi kunde garantera att barn aldrig kommer att fara illa igen, men det är inte möjligt. Jag tror att de allra flesta förstår det. Socialtjänsten kan inte förutsäga vad som ska hända och kan inte vara på plats i en familj dygnet runt. Det vi däremot kan lova är att vi som arbetar med socialtjänstens viktiga uppdrag alltid kommer att göra vad vi kan för ett ge så bra stöd och bemötande som möjligt i varje unik situation.Misstag kan och ska aldrig försvaras, inom socialtjänsten kan misstag få förödande konsekvenser. Vi behöver förstå mer om vilka insatser som fungerar och vilka som inte gör det. På SKL arbetar vi därför för att socialtjänsten ska få lagliga möjligheter att på nationell nivå utvärdera insatser.Vi menar också att socialtjänsten måste få lagliga möjligheter att arbeta med tidigt samordnat och riktat stöd. Jag möter ofta socialsekreterare som arbetar med barn, unga och familjer. Jag vet att de gör allt de kan för att det ska bli så bra som möjligt. Jag vet också att socialtjänsterna ute i landet under de senaste åren arbetat hårt med att förbättra verksamheten. Här kan vi aldrig slå oss till ro.
      Läs mer
    • 2018-12-19
      Det går att förebygga våld
      Tänk om socialtjänstens mottagning för våldsutsatta kvinnor knappt hade några sökande längre. Om det skyddade boendet bara hade några få ärenden per år. Om vi såg en kraftig minskning av våldtäkter, våld och övergrepp. Låter det som en utopi?
      Många sliter idag med det akuta arbetet på individnivå – då våld, sociala problem och ohälsa redan är faktum. Det förebyggande arbetet består då i att minska risken för ytterligare utsatthet eller upprepat våld. Gott så. Men ska vi lyckas förändra situationen i grunden behövs mer. Vi behöver gå uppströms för att minska riskerna för att våld någonsin utövas. Det är en rejäl utmaning som kräver andra insatser, ett brett fokus och en långsiktig styrning och ledning av socialtjänsten. Det kräver kunskap, samverkan, kompetens- och metodutveckling – alltsammans aktuellt i diskussionerna om framtidens socialtjänst.Många kommuner satsarPå flera håll i landet görs redan satsningar i den här riktningen. Västerås stad har exempelvis sitt Förebyggarcentrum, Botkyrkas socialförvaltning har en förebyggandesektion, verksamheten Trygg i Norrtälje kommun är ett till exempel. Flera kommuner i landet prövar också nya våldsförebyggande insatser som riktar sig till hela skolor, bland annat med den nya metoden Mentorer i våldsprevention, MVP. I flera fall är socialtjänsten med sin kompetens en motor i det här arbetet.Förebyggande insatser ger resultatSatsningarna får stöd av den växande evidensen för vad som fungerar. Världshälsoorganisationen WHO börjar kunna peka på olika våldsförebyggande strategier som ger resultat. Till dessa hör just breda insatser i skolan för att öka jämställdhet och förhindra våld. Det handlar om insatser som förändrar stereotypa föreställningar om kvinnligt och manligt, och som ger ge unga och vuxna färdigheter att känna igen och ingripa mot lindrigare former av våld, oavsett vem det riktas emot.SKL:s kvinnofridssatsning bygger för framtidenSKL driver sedan i våras en kvinnofridssatsning efter överenskommelse med regeringen. Den utgår bland annat från regeringens 10-åriga nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Genom satsningen vill SKL förbättra förutsättningarna för socialtjänsten, hälso- och sjukvården och skolan att upptäcka, ge skydd mot och förebygga våld. I dagarna stod det också klart att vi ingår avtal med organisationen MÄN och Stockholms universitet som på uppdrag av SKL ska forska på och fortsätta utvärdera svenska skolors arbete med MVP. Med detta hoppas vi kunna stödja skolor som redan har eller vill starta ett våldsförebyggande arbete.SKL:s kvinnofridssatsningEn oerhörd vinstMed ett brett våldsförebyggande arbete kan vi förhindra att människor utsätts för våld. Vi kan också minska psykisk ohälsa, missbruk och social utslagning som följer i våldets spår. Likaså förhindra utsatthet bland barn, äldre och människor med funktionsnedsättningar.Med ett brett våldsförebyggande arbete skulle också Socialtjänstens situation se radikalt annorlunda ut. Även hälso- och sjukvården och skolan skulle påverkas i grunden. Kvaliteten skulle öka, akuta insatser minska, resurser skulle i högre grad läggas på hälso- och studiefrämjande insatser.Socialtjänsten skulle arbeta mer förebyggande riktat till hela lokalsamhället, ihop med andra. En utopi? Jag skulle säga att det är möjligt. Om vi vill, och satsar.
      Läs mer
    • 2018-12-18
      290 är starkare än en
      De statliga satsningarna för utveckling av evidensbaserad praktik är för tillfället slut. Därför är det viktigt att din kommun är med och betalar. För visst vill vi fortsätta utveckla socialtjänsten tillsammans?
      Den 14 december beslutade SKL:s styrelse att rekommendera kommunerna att gemensamt finansiera förutsättningar för att utveckla evidensbaserad praktik i socialtjänsten. Mer konkret innebär det att SKL vill att kommunerna betalar för viktiga tjänster och stöd: de kvalitetsregister som kommunernas äldreomsorg använder, SKL:s brukarundersökningar (inom individ- och familjeomsorgen, funktionshinderområdet och ensamkommandes boendesituation) samt SKL:s stöd till systematisk utveckling och den nationella samordningen för utveckling av kunskapsstyrning.Detta är områden och tjänster som från 2016 inte längre finansieras genom statens överenskommelser med SKL, men som är viktiga för att utveckla en mer jämlik, jämställd och evidensbaserad socialtjänst. Knäckfrågan är om kommunerna gemensamt vill gå in bidra. För utan kommunernas stöd, kan SKL inte säkra dessa tjänster nationellt framöver.Stora vinster för kommunernas medborgareHittills har vi haft stor nytta av kvalitetsregister och brukarundersökningar. Enligt registret RiksSår har tiden för att läka svårläkta sår halverats, Senior alert visar att trycksåren minskar, och med hjälp av BPSD-registret har vården och omsorgen för personer med demens förbättrats. Detta innebär såväl besparingar för kommunen som en bättre situation för många äldre.Dessutom har brukarundersökningarna gett ensamkommande barn, personer med missbruk eller ekonomiskt bistånd samt personer med funktionsnedsättning möjlighet att tala om hur de upplever kvaliteten i socialtjänstens verksamheter. Mer än 20 000 brukare har getts den möjligheten. Och med brukarnas synpunkter kan verksamheterna utveckla sina arbetssätt med större precision.Gemensam samordning har bidragit till viktig utvecklingGenom att arbeta tillsammans – kommuner, SKL och andra viktiga aktörer – har vi bidragit till att myndigheter bättre kan anpassa sina kunskapsstöd efter kommunernas behov. Vi har till exempel bidragit till Socialstyrelsens utveckling av kunskapsguiden, och vi har satt ljuset på den kommunala hälso- och sjukvårdens behov av kunskapsstöd. Detta är viktiga faktorer för att socialtjänsten ska kunna utveckla sina arbetssätt.Vi är starkare tillsammansFör en enskild kommun tar utveckling stora resurser i anspråk. 290 kommuner tillsammans, kan förstås åstadkomma betydligt mycket mer än 290 var för sig.Med SKL:s rekommendation kommer den nationella samverkan och samordningen ske inom de områden där det finns gemensamma utmaningar, och där det är effektivt att gå in med gemensam utveckling. Vi kan också driva gemensamma frågor med större kraft. Vi behöver till exempel bättre tillgång till data. Det är också angeläget att vi tillsammans lyfter behovet avpersonnummerbaserad statistik och fortsatt statligt stöd.Med en gemensam finansiering kan vi tillsammans säkra utvecklingen av socialtjänstens kunskapsstyrning på ett mer samlat, stabilt och långsiktigt sätt. Målet är att det ska vara lätt att göra rätt: Verksamheterna ska ha förutsättningar att lära, följa upp och förbättra. Brukarna ska ha möjlighet till inflytande och delaktighet. Medarbetarna ska, utifrån brukarnas behov, kunna ge insatser baserade på bästa tillgängliga kunskap.Senast den 15 juni 2019 behöver kommunerna meddela till SKL om de antar rekommendationen.
      Läs mer
    • 2018-11-14
      Hur ser det egentligen ut på Sveriges gruppbostäder?
      Jag blir bestört och arg när de mest utsatta inte får den trygghet, stöd och skydd de behöver. Men varm i hjärtat när jag ser alla de verksamheter som faktiskt ger just det.
      Den 31 oktober var jag med i SVT:s Aktuellt med anledning av Uppdrags gransknings reportage om grupp- och korttidsboenden inom LSS. Reportaget berättade om de 1 800 Lex Sarah-anmälningar om missförhållanden som Inspektionen för vård- och omsorg (IVO) tagit emot 2016–2018. Programmet visade oss något mycket skrämmande. Att det som absolut inte får hända, ändå skett.Hur ser det egentligen ut på Sveriges gruppbostäder? Jag har själv hört socialchefer beskriva svårigheter att få tag i personal, och träffat oroliga brukarorganisationer, föräldrar och brukare. Men jag har även sett det motsatta. Brukare, anhöriga och personal som känner trygghet, och som är stolta över sitt boende och sin arbetsplats.Brukarundersökningen ger annan bildSå, hur ser det ut? Sedan 2016 genomförs SKL:s årliga brukarundersökning inom funktionshinderområdet. Syftet är att få en bild av hur brukarna själva upplever sin situation. Från gruppbostäder svarade totalt 3152 brukare på enkäten och cirka 10–15 procent av svaren kommer från privata utförare.De flesta trivs med sitt boendeResultaten visar att de allra flesta brukare trivs på sitt boende (82 procent) och att de är trygga med personalen (74 procent). Majoriteten upplever att de får den hjälp och stöd de behöver (80 procent) och att de själva får bestämma över saker som är viktiga för dem (75 procent).De allra flesta vet också var de ska vända sig om det är något som inte är bra (84 procent). Däremot är det inte alltid så att personalen kommunicerar på ett bra sätt. Här svarar 31 procent av brukarna att de inte alltid förstår vad personalen säger. Samtidigt upplever de flesta brukare (82 procent) omtanke från personalen.Många kommuner följer upp och har kollFör kommunerna är det viktigt att följa upp kvaliteten i verksamheten och hur de som får stödet själva upplever sin situation. Brukarundersökningar är ett bra sätt att få upp ögonen för det och att på ett systematiskt sätt arbeta med förbättringar.Men det finns även andra metoder att mer löpande fånga upp hur brukarna har det. Många kommuner använder till exempel Delaktighetsmodellen, DMO, där en särskild vägledare har möten med brukare för sig och personal för sig. Modellen ger stöd till en mer jämlik dialog mellan grupper där det råder maktobalans. Syftet är att brukarna ska kunna komma till tals utan påverkan av den egna personalen. På det viset är DMO ett sätt att stärka brukarnas engagemang och inflytande över sin vardagssituation, men också en metod som ger personalen värdefulla insikter i det dagliga arbetet.Uppdrag granskning ger oss en viktig signalJag blir bestört och arg när de mest utsatta inte får den trygghet, stöd och skydd de behöver. Men varm i hjärtat när jag ser alla de verksamheter som faktiskt ger just det. Som dygnet runt, med stor professionalism, stödjer dessa personer att leva ett tryggt, självständigt och meningsfullt liv.Uppdrag gransknings reportage är viktigt. Det visar med all tydlighet hur viktigt det är att följa upp. Och hur viktigt det är att agera med kraft om vi upptäcker brister.
      Läs mer
    • 2018-10-31
      Den blomstertid nu borde komma…
      Livet borde nu ta en ljusare vändning för de unga som får uppehållstillstånd med den nya gymnasielagen. Kommunerna behöver förutsättningar att ta emot dem, men lagstiftaren har gjort sig osynlig.
      Fram till nu har det varit en lång och svår situation för de drygt 9 000 unga vuxna, före detta ensamkommande barn, som börjar få besked på sin ansökan om uppehållstillstånd enligt den så kallade gymnasielagen.Svårt att hitta boende, knappa försörjningsmöjligheter, ingen rätt till önskad utbildning, psykisk ohälsa. Många kom hit med svåra upplevelser från sina hemländer och från flykten. Den långa tiden i ovisshet om de skulle få stanna har frestat på. Många har fått avslag, och alla omfattas inte av den nya möjligheten till uppehållstillstånd. Några av dessa unga människor har i den djupaste förtvivlan valt att avsluta sina liv. Den yttersta fasan och tragedin.En ny möjlighet…Ett uppehållstillstånd innebär att många av ungdomarna nu får en ny möjlighet. I första hand är det individen som ansvarar för att ta tillvara på den: att lösa sin boendesituation, komma in på en utbildning, studera, klara utbildningen, försöka få ett arbete. Efter uppehållstillstånd är dessa unga som vilken kommuninvånare som helst, med rätt att ansöka om bistånd hos socialtjänsten. Skolan och vuxenutbildningen kommer också att försöka stötta dessa ungdomar i enlighet med sina uppdrag. Primärvård och vuxenpsykiatri likaså.… men svårigheterna är inte överMen kommuner och landstings ansvar och förutsättningar att ge insatser har begränsningar. Det råder bostadsbrist i 243 kommuner, och det är många grupper som har svårt att etablera sig på ordinarie bostadsmarknad: unga, nyanlända, våldsutsatta, funktionsnedsatta, äldre. Kommunerna beslutar hur behovet ska mötas utifrån juridiska, ekonomiska, politiska och andra hänsyn. Såväl hållbara lösningar som kommunallagens likställighetsprincip måste beaktas.Utbildning = uppehållstillståndRegering och riksdag har med gymnasielagen kopplat rätten till uppehållstillstånd till olika utbildningsformer utan att kartlägga hur etablerade dessa är i kommunerna. Det handlar delvis om utbildningar som kommunen inte är skyldig att ge, och beslutet togs utan att säkerställa att kommunerna har kapaciteten. Utbildningsupplägg vars kostnader överstiger de statliga bidragen kommer att efterfrågas i större utsträckning.Brist på ersättning men stora behov av stödDe ersättningar som kommunen får är begränsade i tid och omfattning. Från höstterminen det år de unga vuxna fyller 20 år finns ingen ersättning utöver kostnad för försörjningsstöd, trots att vi vet att många i gruppen mår dåligt och behöver särskilt stöd.Många i målgruppen behöver insatser från vårdcentraler och psykiatri, men idag saknas till viss del psykiatrisk kompetens i primärvården. Landstingen arbetar för att stärka primärvården generellt, men bristen på psykologer och kuratorer är stor, och väntan kan ibland bli lång.Dags att fullfölja intentionenRegering och riksdag har valt att ge dessa ungdomar en ny möjlighet till uppehållstillstånd, men utan att ta hänsyn till de utmaningar det innebär för kommuner och landsting. Lagstiftaren måste ha haft en intention med det nya regelverket. Nu måste denna fullföljas.
      SKL har vid upprepade tillfällen uppvaktat regeringen om vikten av planeringsförutsättningar och stabila ekonomiska villkor. Kommunerna behöver en garanti om stöd från staten, och de ska självfallet garanteras tillräcklig ersättning.
      Det löser inte allt, men vi är övertygade om att bättre villkor för kommunerna innebär en bättre situation för ungdomarna. Det gäller även idéburen sektor, som är en livsviktig part. De många frivilliga gör en stor insats, men också hjälparna kan behöva hjälp.Vi vill lösa det på bästa sättDet är inte rätt och riktigt att det ska vara kommuners och landstings eventuella välvilja som ska täcka upp för bristande konsekvensanalyser när lagstiftaren gör ändringar i lagar, regler och förordningar. Lagstiftaren ska ta ansvar för det. Kommuner, landsting och SKL vill ha en följsam dialog om hur vi löser detta på bästa sätt.Unga människor som nyfiket utbildar sig, får ett arbete och finner sin plats i tillvaron med egen försörjning, god hälsa och välmående – det drömmer vi väl alla om, vare sig vi är föräldrar eller inte.Regering och riksdag, vi är här, var är ni?
      Läs mer
    • 2018-10-30
      Digitalisering kräver så mycket mer
      Om vi ska lyckas digitalisera socialtjänsten måste vi ändra beteende. Men också hur vi pratar om ordet ”digital”.
      Användning av digital teknik har varit ett faktum under åtskilliga decennier, vilket innebär att digitaliseringen kan sägas ha pågått lika länge. Men att använda digital teknik och att digitalisera behöver inte innebära samma sak. Det framgår av det forskningsprojekt som gjordes i Helsingborg stads socialförvaltning 2015-2017.
      Projektet undersökte vad hindren och framgångarna var för att digitalisera Helsingborgs individ- och familjeomsorg och gjordes av FoU Helsingborg tillsammans med två forskare vid Lunds universitet: Lupita Svensson, doktor i socialt arbete och Stefan Larsson, docent i teknik och social förändring.Handlar om att ändra ett invant beteendeFlera av de skuggningar forskarna genomförde visar att socialtjänstens arbete inte digitaliseras bara för att medarbetarna försetts med digital teknik. Tekniken måste också användas på rätt sätt. Det leder till exempel inte till ökad digitalisering om den smarta telefonen uteslutande används för telefonsamtal och den bärbara datorn bara till ordbehandling. Det krävs betydligt mer. Det handlar om att ändra ett invant beteende, öka den digitala kompetensen, förändra arbetssätten och maximalt utnyttja den nya tekniken.De flesta anser sig vara lagom digitalaVidare är adjektivet digital, som många andra adjektiv, ett subjektivt ord. Vi tolkar och definierar det utifrån våra egna personliga uppfattningar om vad som är en lämplig digital nivå. Jag skulle vilja hävda att begreppet digital kan vara lika ”svårt” som begreppet jämställd. Problemet beror inte på att begreppet i sig är vagt, utan på att varje enskild person definierar det utifrån sin egen verklighetsuppfattning.Vi tycker kanske själva att vi lever jämställt, och att de på ytterkanterna är udda existenser. Men när vi väl flyttat fram positionerna och blivit mer jämställda ter sig det liv vi levde förut som mycket främmande. På samma sätt anser sig de flesta vara precis lagom digitala. Men så snart de tagit ett steg uppåt på digitaliseringstrappan kan de inte för sitt liv förstå hur de klarade sig förut.Att skilja teknik från metodEtt liknande resonemang förs i FoU-rapporten som understryker att det är lätt att blanda ihop saker och ting då ”digitalisering” betyder olika saker för olika individer. I rapporten beskrivs denna begreppsförvirring genom att peka på begreppsparen teknik och metod å ena sidan, tillgänglighet och kompetens å andra.Det handlar dels om att vara på det klara med vilken form av digital transformation man eftersträvar: Är det att implementera ny teknik, eller att se hur tekniken tillsammans med förändrade beteenden kan skapa sömlösa lösningar för användarna? Dels om att förstå detta: Att tillgänglighet till teknik inte per automatik för med sig kompetens att använda den. Varken för socialsekreterare, brukare eller verksamheter.För att lyckas digitalisera det sociala arbetet krävs med andra ord en hel del. Det räcker inte att införskaffa och tillgängliggöra tekniken. Såväl individerna som organisationen behöver jobba parallellt med metod och kompetens.
      Läs mer
    • 2018-10-10
      När stressen byts mot arbetsglädje
      Genom att använda taligenkänning för dokumentation blir socialsekreterarens arbetet effektivare och mer tid kan ges till brukarna. Därför är det glädjande att vi kan underlätta upphandling av den nya tekniken.
      När vi på SKL undersökte om en tjänst för taligenkänning kunde underlätta arbetet för socialsekreterare, upptäckte vi flera positiva effekter. Arbetstiden kunde användas mer effektivt, stressen minskade och det blev till och med roligare att dokumentera. Dessutom minskade tidigare kroniska besvär i rygg och nacke hos flera. Och, inte minst: tiden för samtal med brukarna kan öka. Genom det närmare samarbetet inom SKL-koncernen för att öka användningen av digitala hjälpmedel i offentlig sektor, är det nu möjligt för kommunerna att enklare upphandla tjänster för taligenkänning.Ökade krav och detaljstyrning del av problemetMånga av er känner säkert till den tidigare nationella samordnaren Cecilia Grefves kartläggning av den sociala barnavården för några år sedan. Den visade bland annat att socialsekreterarna lägger mycket av sin tid på dokumentation. En av orsakerna till det är den ökade regelstyrningen och ökade dokumentationskrav – här vill SKL som bekant gärna se en minskad detaljstyrning – och en annan orsak är en eftersatt teknisk utveckling. Bara ett fåtal procent av arbetstiden ägnades åt samtal med barn och unga. En bekymrande bild av verkligheten. I synnerhet som det faktiskt finns teknik som skulle kunna underlätta för socialsekreterarna och bättre gagna dem vi är till för.Tre gånger så fort att tala in dokumentationenSå hur kunde vi hjälpa kommunerna? Till att börja med sökte vi och fick medel från regeringen för en fördjupad studie och test av just taligenkänning. I tre kommuner – Haninge, Linköping och Norrköping – deltog 35 socialsekreterare (stort tack till er!) i ett tre månader långt test. Fokus låg på dokumentation, som talas in istället för att skrivas. Tidigare studier har visat att det går upp till tre gånger så fort att tala in sin dokumentation, jämfört med att skriva in den.

      Vad hände? Jo, de flesta av testpersonerna tyckte att det gick lika fort eller fortare att tala in dokumentationen, och det kändes också roligare! Dokumentationen kunde göras lite då och då under dagen, istället för att samlas ihop vid dagens slut. Stressen minskade. Och med färre timmar vid datorn, minskade också besvär med värk i rygg och nacke. Det var en något oväntad men välkommen effekt.
      Enklare för kommuner att upphandla teknikenÄven om det förstås också fanns negativa erfarenheter, var de flesta positiva och ville gärna fortsätta efter testperiodens slut. Vi tycker förstås att det positiva resultatet är både roligt och intressant och det känns verkligen bra att vi nu kan förenkla för kommunerna att upphandla taligenkänning. SKL Kommentus har helt enkelt lagt in det i ett av sina befintliga ramavtal för programvaror, och kommunerna kan därmed göra en förnyad konkurrensutsättning (eftersom det finns flera leverantörer på marknaden), en process som ändå tar kortare tid än en traditionell upphandling.

      Allt som kan förenkla för kommunernas digitalisering är välkommet – hur tar din kommun tillvara på de nya möjligheterna?
      Läs gärna vår VD Vesna Jovics krönika i senaste veckobrevet från SKL, och debattinlägget som hon skrivit tillsammans med Akademikerförbundets SSR:s ordförande Heike Erkers om digitaliseringens möjligheter för att öka kvaliteten i socialtjänsten.
      Läs mer
    • 2018-09-12
      Konferensen Funktionshinder i tiden är viktigare än någonsin
      Vi står vid ett vägskäl när det gäller funktionshinderområdet. Institutionalisering och färre händer i omsorgen? Eller teknikutveckling och breddad kompetens? Det krävs samtal för att inte ta ett steg tillbaka.
      För några veckor sedan var jag och mina medarbetare i Bryssel för att höra hur tongångarna går och träffa de strategiska personer inom EU som arbetar med påverkansarbete i socialtjänstens frågor. Vi hade ett möte med André Felix från European Disibility Forum som beskriver Sverige som ett land som återgår till att ha fler små institutioner. Jag förstår att sådana ”sanningar” sprider sig i tider då kommunerna sliter för att stödja dem och deras familjer som faller ur den personliga assistansen efter de senaste domarna i Högsta förvaltningsdomstolen. Men att brukarorganisationen Funktionsrätt menar att gruppboendena övergått till mer institutionsliknande former gör mig orolig. Går vi i den riktningen i Sverige så frångår vi lagens intentioner.Dags att välja vägJust nu står vi vid ett vägskäl. Det gäller välfärden överlag men även stödet till personer med funktionsnedsättning. Hur utvecklar vi välfärdstekniken och digitaliseringen när brukarnas krav på stöd och självständighet ökar? Kan vi bygga ett samhälle utifrån universell design där alla medborgare kan vara delaktiga oavsett funktionsförmåga? Vilka vägar ska vi välja nu när antalet personer i arbetsför ålder minskar samtidigt som gruppen barn och äldre ökar? Vem ska jobba inom funktionshinderområdet?Bara undersköterskor, eller?Av tradition har funktionshinderområdet dominerats av undersköterskor. Just nu utreds yrket och undersköterskeutbildningen vars inriktning lutar mer mot hälso- och sjukvårdsområdet än det sociala. Men passar den kompetensen? Och vad är egentligen rätt kompetens? Kanske kan vi lära av kommuner redan idag som blandar olika kompetenser – hälsocoacher, fritidspedagoger, arbetsterapeuter och socionomer. Vi behöver en diskussion om vilken kompetens som behövs och hur vi ska utveckla den framöver.Våga anställa personer med funktionsnedsättningYtterligare ett vägskäl handlar om jämlikhet. Att ha en funktionsnedsättning innebär sämre tillgång till sjukvård och förebyggande hälsofrämjande insatser. Det innebär också en sämre ställning på arbetsmarknaden. Det här behöver vi göra något åt. Som funktionsnedsatt är det svårt att få och behålla ett reguljärt jobb. Läs till exempel min medarbetare Freddot Carlsson-Anderssons blogginlägg om hur det är att ha en funktionsnedsättning på en reguljär arbetsplats.
      Blogg Freddot Carlsson Andersson: Som om diagnoserna raderat mitt CVAtt anställa personer med olika funktionsnedsättningar är också ett outforskat område för många arbetsgivare: Att ha förmåga att ta tillvara kompetenser och se vilka arbetsuppgifter som utförs bäst av vem. Att se hur det kan förändra en arbetsplats till det bättre om man vågar tala om de ”osynliga” kognitiva funktionsnedsättningarna. Att kunna ta ett aktivt ansvar, både för individen och för arbetsplatsen. Genom att bredda rekryteringen kan vi öka jämlikheten. Men också tänka smart och få in fler händer och kompetenser i välfärden.Du och jag på konferensenAllt detta och mycket mer tar vi upp på årets viktigaste konferens Funktionshinder i tiden. Konferensen anordnas av SKL och Socialstyrelsen den 8 och 9 november och handlar om hur funktionshinderomsorgen i kommuner, landsting och ideella verksamheter ska utvecklas framöver. Jag kommer vara där. Och förhoppningsvis du. Klart vi inte ska ta ett steg tillbaka.
      Läs mer
    • 2018-09-12
      Som om diagnoserna skulle ha raderat mitt CV
      Diagnoser är som de är. Flipp och flopp. Av samhället får du habilitering, boendestöd och insatser från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Men också en stämpel som ständig praktikant.
      Jag har tvåhundratjugo universitetspoäng och har läst på en av landets mest ansedda journalistutbildningar. Jag har gett ut flera böcker, skrivit krönikor och suttit i paneldebatter. Jag har arbetat som lärare och projektledare för stora satsningar inom jämställdhet och ekologi.En paradox i hörlurarDet här är också jag. Jag är fyrtiofem år och glömmer bort att äta lunch om jag inte har ett larm på telefonen. Jag behärskar avancerade redigeringsprogram men klarar knappt att öppna ett dokument i Outlook. Enligt mina neuropsykiatriska utredningar har jag intellektuell förmåga och ”intelligens” över rikssnittet men jag har ett så lågt arbetsminne att jag inte lyckas hålla två siffror i huvudet samtidigt. Jag kan leda möten och seminarier men om jag inte vet exakt vad som förväntas av mig på fikarasten blir jag ibland så nervös att jag inte följer med.Vissa arbetsuppgifter tar jag mig an som en ostoppbar robot medan andra gör mig helt paralyserad. Utan mina specialhörlurar tappar jag snabbt fokus. Med sinnena konstant inställda på max kan en arbetsdag vara lika ansträngande som att resa till andra sidan jorden.Fast anställning verkar förbli en drömSom vuxen har jag fått diagnoserna Asperger och ADD (som ADHD fast med en hyperaktiv hjärna snarare än kropp). Även om jag lärt känna dessa nya bitar kommer pusslet JAG alltid vara svårlagt. Att en person kan vara både hög- och lågfungerande samtidigt är förvirrande. Som journalisten och författaren Lina Liman skriver i sin självbiografiska bok om autism: ”Konsten att fejka arabiska – eller konsten att oavsiktligt kamouflera autism – handlar inte bara om att hålla skenet uppe, att framhäva sina starka sidor och dölja sina svaga, utan också om reella ojämnheter. Autismen är nämligen mycket paradoxal till sin natur.”I arbetslivet är det här ett ständigt dilemma. Idag, tio år efter de projektledarjobb jag beskrev i början, verkar en fast anställning förbli en dröm. Vad är skillnaden mellan dessa tio år? Vad var det jag klarade då som jag inte klarar nu? Det är ju inte så att diagnoserna har omprogrammerat mig, raderat mitt CV och lämnat efter sig en urblåst hårddisk.Vi kan tala om funktionsvariation men inte om fattigdomDiagnoser är som de är. Flipp och flopp. Av samhället får du habilitering, boendestöd och olika insatser från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Men med hjälpen kommer också en stämpel som ständig praktikant. Som någon som inte kan utföra samma arbetsuppgifter som en neurotypisk anställd, trots samma utbildning.

      Det här sätter sig på både självkänsla och självförtroende. Det blir ett utanförskap och ett dubbelt stigma. Till viss del är vi idag bättre på att prata om psykisk ohälsa och normbrytande funktionsvariationer men fattigdom är fortfarande helt tabubelagt. Som långtidssjukskriven och utförsäkrad har jag länge levt under existensminimum och det är en stress som gör det svårt att fungera, oavsett diagnos. Det är svårt att koncentrera sig på att hitta sin plats i arbetslivet när pengarna för nästa månad är slut redan den tjugonionde.

      Dubbelheten. En bra sammanfattning för de utmaningar jag har omkring mig. Och osäkerheten den skapar, för mig själv och för mina kollegor. Men så här är det. Att jag uteblir från nästa aw betyder inte att jag inte vill. Det kan handla om att jag blir osäker av de oskrivna sociala reglerna. Eller så har jag helt enkelt inte råd. Men hela mitt system fylls av energi och tacksamhet ifall du orkar fortsätta fråga.

      Läs mer
    • 2018-06-28
      Samma utmaningar i hela Europa
      I slutet av maj samlades nästan 600 ledare inom socialt arbete till Europeiska socialchefsnätverket i Sevilla, Spanien. Det är slående vad mycket vi kan lära av varandra.
      27–30 maj hölls den 26:e Europeiska socialtjänstkonferensen i regi av ESN (European Social Network). Deltagarna kom från 39 olika länder, inte bara från Europa, utan också från Palestina, Nya Zeeland, USA och Australien. Temat var Invest – Innovate – Transform: Empowering people and communities och på konferensen delas både utmaningar och goda exempel.Behov att utveckla det förebyggande arbetetMånga lyfte behovet och utmaningarna att utveckla det långsiktiga och förebyggande arbetet. Det talades också om olika lösningar, som till exempel hur socialt arbete kan kopplas samman med privata investerare för innovativa initiativ, hur man kan arbeta för en långsiktig finansiering och hur socialt entreprenörskap kan stödja de mest behövande. Det talades också om medborgarlön som ett sätt att förebygga utanförskap och om skolans roll för att minska sociala problem. Ett exempel på det senare är Botkyrka, som på konferensen berättade om arbetet med MVP (Mentors in Violence Program) – ett långsiktigt arbete där skola, socialtjänst och polis samverkar för att förebygga våld.Samverkan som medel att fånga behov och skapa tillitFlera talare påpekade att en fungerande samverkan på olika nivåer är en förutsättning för ett fungerande förbyggande arbete. Man menade bland annat att när det offentliga arbetar med andra aktörer måste samarbetet vila på tillit och förtroende. Vilket även Tillitsdelegationen kommit fram till. Ett annat arbetssätt som lyftes fram var multidisciplinära team.Ett intressant exempel på multidisciplinära team presenterades av Bufetat, den norska myndigheten för barn-, ungdoms och familjefrågor. Deras arbetssätt innebär att placerade barn under en dag får träffa ett team med läkare, psykolog och socionom. Syftet är att ge ett så brett och välgrundat underlag som möjligt om barnens hälsa och vårdbehov. Forskare vid Oslo universitet utvärderar projektet löpande till 2028, och det ska bli spännande att följa utvecklingen.Brukarmedverkan och möjlighet att ta makt över sitt eget livDe mest centrala temat var ändå att ge människor möjlighet att ta makt över sina liv. Här fanns också flera konkreta modeller och arbetssätt. Från England hördes röster om personcentrerad vård, något de framgångsrikt arbetat med efter modellen Esther som utvecklats i Jönköping. Ett annat exempel kom från Espo, Finlands näst största kommun. Där möts erfarenhetsexperter, brukare och personal från vård och socialtjänst för att få fram mer brukarorienterade arbetssätt.Olika länder har olika resurser och har valt att organisera vården och socialtjänsten på olika sätt. Ändå ser utmaningarna förvånansvärt lika ut. Det gör att vi har mycket att lära av varandra. Sveriges kommuner, landsting och regioner har mycket att inspireras av, och gör mycket gott som kan inspirera andra.
      Läs mer

    Prenumeration

    Sidfot