Utbildning och kompetenshöjande insatser behövs alltid

I DN den 11 januari 2018 raljerar skribenten Evelyn Schreiber över Åsa Furén-Thulins uttalande i SR kring socialtjänstens behov av kompetenshöjning inom området hedersrelaterat våld och förtryck. Schreiber menar att frågan varit uppmärksammad länge, inte minst medialt, och att kunskapen redan finns. Åsa Furén-Thulin bemöter det i blogginlägget.

Nog kan det tyckas märkligt att behovet av grundläggande kompetens fortfarande är stort, trots stora satsningar på området de senaste åren. Nationella komptensteamet Östergötland ger ett utmärkt stöd och det finns regionala satsningar som fungerar utmärkt, exempelvis Origo i Stockholms län. Men att kunskapen och stödet finns är en sak, att nå ut till varje enskild socialsekreterare en annan.

Personalomsättningen bland handläggare som arbetar med barn- och ungdomsärenden inom kommunal socialtjänst är stor. Många kommuner vittnar om svårigheter med att rekrytera personal med både formell kompetens och arbetslivserfarenhet. Den som kommer direkt från socionomutbildningen har lite eller ingen utbildning inom området våld i nära relation och hedersrelaterat våld och förtryck. Glädjande nog kommer socionomutbildningen att förstärkas med obligatoriska kurser inom detta område, men resultaten kommer vi att se först om några år.

Räcker grundutbildning för att förstå komplexiteten i att möta personer som lever i en hederskontext? Självklart inte. Utbildning ger dock en grund att stå på. Sunt förnuft i all ära, men en socialsekreterare kan behöva mer verktyg än så för att sortera i ovana situationer. Normala arbetssätt och de intentioner med det sociala arbetet som lagstiftaren ger uttryck för i socialtjänstlagen, t.ex. barnets rätt till sina föräldrar, utmanas när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck.

Handläggaren måste i dessa ärenden utgå från den centrala frågeställningen om förtrycket och utsattheten är kollektivt skapad. Vilka frågor behöver ställas för att kunna göra en sådan bedömning? Är läget akut - vad behöver göras omedelbart och vad kan vänta? Vart vänder jag mig som handläggare om jag känner mig osäker, och hur förbereder jag mig bäst för en sådan konsultation? För att ställa de rätta frågorna behöver handläggaren vara förtrogen med vissa grundbegrepp samt hur våld och förtryck i en hederskontext särskiljs från våld i ungas kärleksrelationer eller övrig våldsutsatthet.

I de fall en ung person själv beskriver sin situation i termer av heder är det lättare att navigera rätt. Men den som lever i en hederskontext kommer sannolikt inte själv att beskriva sin situation så. Det är här vaksamheten måste vara stor, en vaksamhet som stärks av att ha fått grundläggande kunskaper. Annars finns risken att problemet uppfattas som ett normalt tonårsuppror mot oroliga föräldrar, att det handlar om en ungdom som i för hög utsträckning tänjer på sina gränser. Och det är då som det kan gå allvarligt fel. Om inte lyhördheten finns och de rätta frågorna ställs från första början är risken överhängande att föräldrar informeras och att ett traditionellt familjearbete inleds. Detta kan få förödande konsekvenser.

Utbildning i sig är aldrig nog. Den måste följas upp och kompletteras med metodstöd, handledning och regelbundet stöd av chef och kollegor. Utbildning handlar heller inte om enstaka utbildningsdagar, utan bör vara en obligatorisk del av yrkesintroduktionen. Det är viktigt att komma ihåg att unga i behov av skydd behöver stöd under mycket lång tid. Att hålla i och hålla ut under många år stämmer inte fullt ut med socialtjänstens normala rutiner. Detta är ytterligare ett skäl till fortsatt kunskap när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck behövs.

En människa blir aldrig fullärd. Färdigheter och kompetenser måste ständigt förnyas. Nya situationer uppstår hela tiden, men de uppstår i olika hög grad och vid olika tillfällen beroende på var man verkar i vårt avlånga land. Det borde därför inte vara förvånande att en åsikt om att hög kompetens och kontinuerlig fortbildning behövs för att socialarbetare på ett inkännande och rättssäkert sätt ska kunna hantera de svårigheter de möter i sitt arbete. Tvärtom borde det uppmuntras och stödjas.

Skribent

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Vänligen verifiera att du inte är en robot

    300

    Hjälpte informationen på sidan dig?


    User information

    Tack för att du hjälper oss!

    Om bloggen

    Vi som bloggar här arbetar med frågor om social omsorg och stöd på SKL.

    Vi skriver aktuellt om äldreomsorg, barn och unga, missbruk och beroende, funktionshindersfrågor och annat inom socialtjänsten.

    • 2018-02-07
      Handlingsplan för missbruk och beroende har många perspektiv
      Just nu arbetar jag, Susanna Wahlberg, med en handlingsplan för missbruk och beroende. SKL:s styrelse har beslutat att detta ska vara en av SKL:s prioriterade frågor. Handlingsplanen ska rikta sig till beslutsfattare, omfatta tidig upptäckt/tidiga insatser, stöd och behandling och gälla för målgruppen barn och unga vuxna 13-29 år.
      Under hösten har jag försökt ringa in och förankra vilka slags problem som ska lösas med handlingsplanen. Frågorna är många, det finns många aktörer och stora förbättringsbehov. Några av de områden som behöver adresseras är samsjuklighet, ansvarsfördelning mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst samt skolan som arena för tidig upptäckt. Nästan varje dag kommer det nya viktiga synpunkter om vad handlingsplanen bör omfatta. Nyss fick jag ytterligare ett inspel genom den färska rapporten Dödsfallsutredningar 2016-2017 från Socialstyrelsen.
      Dör med anledning av brott - Socialstyrelsen utrederNär ett barn har avlidit med anledning av brott eller när en kvinna eller man har avlidit med anledning av ett brott av en närstående eller tidigare närstående person ska Socialstyrelsen genomföra en utredning. Under de senaste tio åren har Socialstyrelsen utrett 46 barn och 52 vuxna som dödats. I den aktuella rapporten framgår att det i 60 procent av fallen med de vuxna hade gärningspersonerna vid gärningen varierande grad av psykisk ohälsa och 50 procent hade risk- eller missbruksproblem av alkohol, narkotika eller spel. När det gäller barnutredningarna framgår att i 45 procent av fallen hade gärningspersonen vid tiden för gärningen varierande grad av psykisk ohälsa. Men bara i 40 procent av fallen har anmälningar om oro för barn inkommit till socialtjänsten. Av dessa inleddes sedan utredning i 50 procent av fallen, vilket generellt sett är en vanlig andel av alla orosanmälningar har det visat sig.Brister i att uppmärksamma barnenEgentligen borde det inte gå så långt att barn och vuxna, i huvudsak kvinnor, avlider till följd av brott av närstående eller tidigare närstående. Går det att vända utvecklingen? När det gäller barnen har Socialstyrelsen sett följande brister som de lyfter:
      • Barnen uppmärksammades inte som anhöriga av hälso- och sjukvården, trots att föräldrarnas problem var av sådan karaktär att vården hade skyldighet att beakta barnens behov av information, råd och stöd.
      • Anmälan om oro för barn beaktades inte i tillräcklig omfattning av aktörer som föräldrarna hade kontakt med. Inte i något fall övervägdes eller gjordes en anmälan om oro för barn till socialtjänsten under det senaste året före gärningen.
      • Familjers konfliktfyllda relationer uppmärksammades inte, trots att hälso- och sjukvården hade kännedom om att några familjer befann sig i mycket konfliktfyllda och påfrestande livssituationer.
      Hitta en systematik för att upptäcka psykisk ohälsa och missbrukDet finns anledning att fånga upp dessa utvecklingsområden i handlingsplanen för missbruk och beroende ur perspektivet tidig upptäckt. Att så många av de vuxna som begår dessa ofattbara handlingar som leder till döden lider av psykisk ohälsa och missbruk/beroende borde innebära att insatser för att minska dessa sjukdomstillstånd och att hitta systematik för att uppmärksamma de aktuella familjerna även minskar risken för dödsfall.
      Läs mer
    • 2018-01-24
      Stoppa våldet mot barn – lätt att säga men svårt att göra?
      Barn ska inte utsättas för våld och övergrepp. Våld kan aldrig accepteras. Men hur gör vi för att nå dit?
      I den senaste nationella kartläggningen om våld uppger en dryg tredjedel av eleverna i klass 9 och åk 2 på gymnasiet i Sverige att de utsatts för någon form av våld, övergrepp eller försummelse av förälder under sin uppväxt. (Jansson S & Jernbro C 2017)
      För att hjälpa barnet och familjen krävs att både de som utsatts och de som utsätter känner sig trygga i att berätta om det som hänt. Det är dock få barn och föräldrar som berättar om våldet, och sällan till socialtjänsten. Tabut är starkt och rädslan för vad som kan hända om man berättar gör att barn och föräldrar inte får stöd i ett så tidigt skede som möjligt. (Det visar bland annat avhandlingen av Birgitta Svensson, 2013, Barn som riskerar att fara illa i sin hemmiljö: Utmaningar i ett förebyggande perspektiv.)Professionella som dagligen möter barn i förskola och skola, barnhälsovård med flera har centrala roller för att fånga upp och agera vid tecken på våld i ett tidigt skede. Idag har vi dock ett system där socialtjänstens myndighetsutövning är enda vägen till stöd för barn utsatta för våld, oavsett allvarlighetsgrad. De anmälningsskyldiga gör sin plikt genom att anmäla till socialtjänsten. Eftersom tröskeln för anmälningar är låg i vårt land kan allt från ”systematisk misshandel” till att ”nypa barnet i armen” vara skäl för anmälan.Bestämmelsen om att utreda samtliga anmälningar då barn är vittne till våld har mycket goda intentioner men i praktiken lämnas ändå många barn utan hjälp. Enligt uppgift från kommunerna lägger socialtjänsten ner stor tid på utredningsarbetet men får i flertalet fall lägga ner utredningarna utan insatser då föräldrar av rädsla gör allt för att bli kvitt socialtjänsten. I de fall utredningar leder till insatser har det ofta inte kunnat klarläggas att barnet bevittnat eller utsatts för våld utan istället definieras problemen som ”andra familjekonflikter” och stöd utformas utifrån detta.Vad har barn och föräldrar att vinna på att berätta? Oavsett vad socialtjänsten kan erbjuda i form av stöd och skydd finns kravet på polisanmälan med i bilden. Detta sätter socialtjänstens dubbla uppdrag på sin spets.Vad behövs för att vända på utvecklingen och nå och hjälpa fler barn och deras föräldrar?Det behövs en definition av ”barn som fara illa” och därmed tydligare kriterier för anmälan till socialtjänsten för ökad förutsägbarhet. Nuvarande kriterier för anmälan är diffusa och ”anmälan om misstanke att barnet far illa” blandas ofta ihop med ”misstanke om att barnet riskerar fara illa ” och har i praxis ersatts av det luddiga begreppet ”orosanmälan”.Det behövs en reglering av det tidiga och lättillgängliga stödet så det blir lagligt för socialtjänsten att ge insatser utan utredning vid lättare problematik.Det är inte rimligt vare sig etiskt eller resursmässigt att enda vägen till stöd är via socialtjänstens myndighetsutövning. Det behövs en tydlig tvärprofessionell första linje med förskola och skola som bas för att tidigt fånga upp barn och unga i behov av stöd.Parallellt måste barnskyddet stärkas med ansvar för barn och unga med de största behoven. Det behöver också utvecklas i tvärprofessionell riktning.För föräldrar som döms för misshandel av barn bör behandling kunna övervägas som påföljd. Tabu och rädsla att begära hjälp behöver undanröjas, utan att för den skull acceptera våldet.
      Läs mer
    • 2018-01-24
      Utbildning och kompetenshöjande insatser behövs alltid
      I DN den 11 januari 2018 raljerar skribenten Evelyn Schreiber över Åsa Furén-Thulins uttalande i SR kring socialtjänstens behov av kompetenshöjning inom området hedersrelaterat våld och förtryck. Schreiber menar att frågan varit uppmärksammad länge, inte minst medialt, och att kunskapen redan finns. Åsa Furén-Thulin bemöter det i blogginlägget.

      Nog kan det tyckas märkligt att behovet av grundläggande kompetens fortfarande är stort, trots stora satsningar på området de senaste åren. Nationella komptensteamet Östergötland ger ett utmärkt stöd och det finns regionala satsningar som fungerar utmärkt, exempelvis Origo i Stockholms län. Men att kunskapen och stödet finns är en sak, att nå ut till varje enskild socialsekreterare en annan.Personalomsättningen bland handläggare som arbetar med barn- och ungdomsärenden inom kommunal socialtjänst är stor. Många kommuner vittnar om svårigheter med att rekrytera personal med både formell kompetens och arbetslivserfarenhet. Den som kommer direkt från socionomutbildningen har lite eller ingen utbildning inom området våld i nära relation och hedersrelaterat våld och förtryck. Glädjande nog kommer socionomutbildningen att förstärkas med obligatoriska kurser inom detta område, men resultaten kommer vi att se först om några år.Räcker grundutbildning för att förstå komplexiteten i att möta personer som lever i en hederskontext? Självklart inte. Utbildning ger dock en grund att stå på. Sunt förnuft i all ära, men en socialsekreterare kan behöva mer verktyg än så för att sortera i ovana situationer. Normala arbetssätt och de intentioner med det sociala arbetet som lagstiftaren ger uttryck för i socialtjänstlagen, t.ex. barnets rätt till sina föräldrar, utmanas när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck.Handläggaren måste i dessa ärenden utgå från den centrala frågeställningen om förtrycket och utsattheten är kollektivt skapad. Vilka frågor behöver ställas för att kunna göra en sådan bedömning? Är läget akut - vad behöver göras omedelbart och vad kan vänta? Vart vänder jag mig som handläggare om jag känner mig osäker, och hur förbereder jag mig bäst för en sådan konsultation? För att ställa de rätta frågorna behöver handläggaren vara förtrogen med vissa grundbegrepp samt hur våld och förtryck i en hederskontext särskiljs från våld i ungas kärleksrelationer eller övrig våldsutsatthet.I de fall en ung person själv beskriver sin situation i termer av heder är det lättare att navigera rätt. Men den som lever i en hederskontext kommer sannolikt inte själv att beskriva sin situation så. Det är här vaksamheten måste vara stor, en vaksamhet som stärks av att ha fått grundläggande kunskaper. Annars finns risken att problemet uppfattas som ett normalt tonårsuppror mot oroliga föräldrar, att det handlar om en ungdom som i för hög utsträckning tänjer på sina gränser. Och det är då som det kan gå allvarligt fel. Om inte lyhördheten finns och de rätta frågorna ställs från första början är risken överhängande att föräldrar informeras och att ett traditionellt familjearbete inleds. Detta kan få förödande konsekvenser.Utbildning i sig är aldrig nog. Den måste följas upp och kompletteras med metodstöd, handledning och regelbundet stöd av chef och kollegor. Utbildning handlar heller inte om enstaka utbildningsdagar, utan bör vara en obligatorisk del av yrkesintroduktionen. Det är viktigt att komma ihåg att unga i behov av skydd behöver stöd under mycket lång tid. Att hålla i och hålla ut under många år stämmer inte fullt ut med socialtjänstens normala rutiner. Detta är ytterligare ett skäl till fortsatt kunskap när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck behövs.En människa blir aldrig fullärd. Färdigheter och kompetenser måste ständigt förnyas. Nya situationer uppstår hela tiden, men de uppstår i olika hög grad och vid olika tillfällen beroende på var man verkar i vårt avlånga land. Det borde därför inte vara förvånande att en åsikt om att hög kompetens och kontinuerlig fortbildning behövs för att socialarbetare på ett inkännande och rättssäkert sätt ska kunna hantera de svårigheter de möter i sitt arbete. Tvärtom borde det uppmuntras och stödjas.
      Läs mer
    • 2017-12-18
      Stoppa allt våld mot barn
      Att skydda våra barn mot alla former av våld är en av samhällets viktigaste uppgifter. Nu uppmuntras kommuner och landsting att göra lokala aktiviteter i samband med ”End Violence Solutions Summit” i februari 2018.
      Enligt en nyligen nationell kartläggning uppger en fjärdedel av eleverna i klass 9 och åk 2 på gymnasiet i Sverige att de utsatts för våld av en vuxen. Vi har alla hört de många och svåra berättelser i bland annat media om barn som har utsatts för våld. Ofta begås det i hemmet, en plats där ett barn ska kunna känna sig tryggt. Det är därför oerhört angeläget att det goda arbete som redan pågår på både nationell, regional och lokal nivå nu intensifieras.Våra barn ska vara fria från våld säger Agenda 2030. Där handlar ett av de 17 globala målen, 16.2, om att eliminera alla former av våld mot barn. För att driva arbetet med frågan framåt initierades för ett år sedan det Globala partnerskapet för att eliminera våld mot barn. Det första internationella mötet inom ramen för detta samarbete ”End Violence Solutions Summit” kommer att äga rum i Stockholm den 14-15 februari 2018.Uppmärksamma den viktiga frågan lokaltKommuner, landsting och regioner – vill ni vara med och uppmärksamma att våldet mot barn måste upphöra? Det är dags att verkligen på allvar fokusera på denna fråga!SKL:s ordförande Lena Micko och Barn- äldre och jämställdhetsminister Åsa Regnér vill uppmuntra kommuner, landsting och regioner att själva uppmärksamma frågan genom att starta igång lokala/regionala aktiviteter i samband med ”End Violence Solutions Summit”.SKL har sammanställd en lista med organisationer och myndigheter som kan hjälpa och bidra med inspiration i det arbetet.Organisationer och myndigheter som kan bidra med kunskap och inspirationVi måste nu alla ta vårt gemensamma ansvar i arbetet med att skydda våra barn. Vi kan aldrig någonsin acceptera att ett enda barn utsätts för våld!
      Läs mer
    • 2017-12-04
      Historien är en del av framtiden
      Den här hösten har jag haft anledning att göra tillbakablickar på äldreomsorgens utveckling. Nyligen publicerades en specialutgåva, en jubileumsrapport som uppmärksammar tio år med öppna jämförelser av vård och omsorg om äldre.
      SKL har tagit fram rapporten tillsammans med Socialstyrelsen. Jag kan konstatera att det har hänt en hel del sedan 2007. Det är inte bara Facebook och smarta telefoner som ändrat vårt sätt att tänka och göra. Idag arbetar äldreomsorgens verksamheter mer systematiskt och kunskapsbaserat genom att använda kvalitetsregister. Flera av kvalitetsregistren blir sen en datakälla i öppna jämförelser som redovisar resultat på kommunnivå. Den här information om kvaliteten hade vi inte för tio år sedan. På flera sätt och för flera områden har kvaliteten förbättrats. Ett exempel är en minskad förskrivning av olämpliga läkemedel till äldre, vilket innebär ökad livskvalitet för många, och en säkrare läkemedelshantering.Vi ser också att fler äldre tycker att maten smakar bra på våra äldreboenden. Bra jobbat Sverige! Men det finns fortfarande mycket att utveckla och förbättra. Under dessa tio år har det varit stora skillnader mellan kommunernas resultat i öppna jämförelser. Den här variationen kan också finnas inom en kommun, mellan olika enheter.Jag önskar att vi tillsammans kan minska gapet så att kvaliteten blir jämnare mellan olika enheter och olika kommuner. Om vi höjer lägsta nivån i alla kommuner så betyder det mycket i livskvalitet och upplevd trygghet för många äldre. SKL erbjuder under våren 2018 en utbildning i analys av nyckeltal inom äldreomsorgen. Håll utkik i vår kurs- och konferenskalender på SKL:s webbplats.SKL:s kurser och konferenserÄldreomsorgen har moderniseratsDen andra tillbakablicken gjorde jag med anledning av ett seminarium på socionomdagarna där jag pratade om äldreomsorgen igår – idag – imorgon. Äldreomsorgens rötter sträcker sig många hundra år tillbaka. Äldreomsorgen var ända fram till 1956 en del av fattigvården i Sverige. 1956! Det är modern tid. Jag kan konstatera att svensk äldreomsorg har utvecklats och moderniserats rejält under de senaste 60 åren. Ett exempel är att flerbäddsrummen i princip är ett minne blott. Ett annat exempel är dagens arbetssätt som sätter individens behov i centrum på ett helt annat sätt än tidigare.Tiden står aldrig stilla, och äldreomsorgens måste förstås fortsätta utvecklas. Och det finns gott om utmaningar. En utmaning är att få ett utbud som stämmer överens med behov och efterfrågan. Vad kan dagens äldreomsorg erbjuda seniorer som till exempel är utsatta för våld i nära relation, eller som har ett pågående missbruk, eller som plågas av ofrivillig ensamhet och psykisk ohälsa?En del av lösningen kan vara att hämta inspiration och samverka mer med andra delar av socialtjänsten. Jag tror att det börjar bli dags att våga ompröva en del av våra tjänster till äldre. Snart är 2018 här, och i slutet på ett år brukar också vara tiden när man sätter nya mål för det nya året. Resan med att utveckla och förbättra äldreomsorgen fortsätter. Vi måste kunna vår historia. Men vi måste också våga fundera på vad vi vill ta med när vi formar framtidens sociala välfärdstjänster till dagens och morgondagens seniorer.
      Läs mer
    • 2017-12-01
      Socialstyrelsens kartläggning om hemlöshet berör
      Nu har den släppts. Socialstyrelsens kartläggning om hur hemlösheten gestaltas anno 2017 är ingen munter läsning precis, men det hade jag inte heller förväntat mig. Jag har ju sett utvecklingen de senaste åren med en allt mer påtaglig bostadsbrist där olika grupper ställs mot varandra i konkurrensen om varje ledig lägenhet. Ungdomar mot nyanlända. Kvinnor som utsatts för våld mot människor som försöker ta sig ur sitt missbruk. Skilsmässoföräldrar mot de som skrivs ut från psykiatrisk vård. Och så vidare.
      Men även en växande grupp kvinnor och män vars enda ”problem” är att de inte har råd att hyra de lägenheter som möjligen ställs till förfogande. Bilden av att det bara är människor med sociala problem som blir hemlösa stämmer inte längre. Enligt Socialstyrelsen uppger var femte hemlös att de inte har andra behov än en bostad.En utveckling är att fler kvinnor och utlandsfödda är hemlösa. Att dessa grupper generellt sett har lägre inkomst och troligen instabilare inkomstförhållanden än män gör att det ligger nära till hands att se detta som ännu ett tecken på att samhället dras isär. Mer än hälften av de hemlösa utlandsfödda har varit i Sverige mer än fem år men uppenbarligen inte lyckats etablera sig på bostadsmarknaden. Jag blir allvarligt oroad när jag tänker på hur det ska bli för alla nyanlända som har tidsbegränsade hyreskontrakt på två år och som därefter förväntas konkurrera på den ordinarie bostadsmarknaden. En annan oroande utveckling är just att allt fler lever på den så kallade sekundära bostadsmarknaden, i en boendelösning där kommunen står för hyreskontraktet. Nästan hälften av dessa har varit hemlösa i minst fyra år och bland hemlösa kvinnor är detta den vanligaste boendelösningen.Mer än 24 000 barn beräknas ha en hemlös förälderKartläggningen visar också att varannan hemlös kvinna har barn under 18 år. Alla barn bor förstås inte med sina hemlösa föräldrar, men mer än 24 000 barn i Sverige beräknas ha en förälder som är hemlös enligt Socialstyrelsens definition. Även om föräldern inte lever i akut hemlöshet så innebär det en osäker boendesituation. Här har också Rädda Barnen och Barnombudsmannen lyft den otrygghet det innebär för ett barn att bli avhyst eller att leva under osäkra boendeförhållanden. När det gäller att förbättra barnens situation tror jag att det finns utvecklingspotential i kommunernas socialtjänst. Det positiva är att det redan nu finns så många som arbetar på ett föredömligt sätt med detta.En stor del av de hemlösa kommer direkt från eget boende. Det visar hur viktigt det är att också arbeta förebyggande mot vräkningar. Eller avhysningar som det formellt heter. För den som en gång har blivit avhyst visar forskning att det är svårt att få fäste på bostadsmarknaden igen. Socialstyrelsen har nu även tagit fram ett stöd för socialtjänstens arbete med att motverka avhysningar. Det är positivt. Också på detta område finns exempel där socialtjänsten arbetar på ett bra sätt, med exempelvis budget- och skuldrådgivning och boendestöd och oftast tillsammans med både kommunala och privata hyresvärdar samt kronofogden.Sprida goda exempelDet är inga lätta frågor. Den strukturella hemlösheten måste givetvis attackeras på ett bostadspolitiskt plan, men även socialtjänsten kan bidra till att underlätta mångas situation. Jag är optimist och vet att det pågår väldigt mycket bra arbete i kommunerna som vi kan inspireras av. Här har SKL en viktig funktion att fylla, nämligen att sprida dessa goda exempel.
      Läs mer
    • 2017-11-13
      Tolkning av domar leder helt fel för människor i behov av personlig assistans
      Efter ett antal domar i Högsta förvaltningsdomstolen om personlig assistans har Försäkringskassan omtolkat sina beslut kring personlig assistans, något som har lett till förödande konsekvenser för personer som tidigare fått hjälp men som nu plötsligt står utan. Något måste göras, och det snabbt.
      Försäkringskassan har det senaste åren tolkat och ändrat sitt agerande efter högsta förvaltningsdomstolen domar angående personlig assistans, vilket har lett till att de ändrat sin praxis som funnits de senaste 20 åren. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har tillsammans med flera andra reagerat på detta.Den senaste domen som försäkringskassan nu tolkar helt annorlunda än SKL handlar om ”Ställtid mellan insatser”, något som kan få förödande konsekvenser. Jag skulle vilja påstå att det leder till att personlig assistans för vissa brukare övergår till att bli enbart hemtjänst med punktinsatser. Tack och lov har regeringen föreslagit nedanstående förändringar, vilket SKL ser som positivt. Tyvärr hjälper inte detta de personer som redan fått sin assistans indragen.
      • Ett nytt lagförslag där kommunerna ska se till att ingen faller mellan stolarna när de får avslag från Försäkringskassan.
      • Ett lagförslag där regeringen föreslår att återställa ordningen vad gäller väntetid och beredskap.
      • Att stoppa Försäkringskassans omprövningar fram till att LSS-utredningen kommit fram till sina slutsatser.
      Vad har de tidiga domarna fått för konsekvenser?Konsekvenserna är stora och genomgripande för personer med behov av egenvård eller exempelvis sondmatning. Om det bland dessa barn, unga eller äldre finns andra grundläggande behov övergår vården till kommunen, som fortsätter insatsen. Men för exempelvis barn som enbart är i behov av övervakning av att en track inte hamnar snett så att barnet kvävs är inte LSS tillämpligt utan då hamnar ansvaret på landsting/regioner. Det innebär att om kommunen ska hålla sig inom lagstiftningens ramar så hamnar dessa barn inom landstinget och regionernas försorg, vilket kan leda till att vi kan ha ett barn med track liggandes på sjukhus i flera år.Detta går helt emot den riktning som de flesta andra aktörer vill se idag, nämligen en nära vård som kan utföras i hemmiljö.De nya tolkningarna Försäkringskassan ser sig nödgade att göra skapar osäkerhet och oro hos brukare, anhöriga samt handläggare. Vid en undersökning SKL gjorde där runt hälften av Sveriges kommuner, landsting och regioner svarade kom flera dilemman upp, bland annat:
      • Huvudmännen hamnar i olösliga problem när de ska hålla följa lagstiftningen.
      • Det är olika syn på vad som är egenvård mellan landsting och kommun.
      • Kommuner tvingas bygga nya gruppbostäder för små barn för att säkerhetsställa säker vård.
      • Personer i behov av hjälp har behövt flytta hemifrån till särskilda boenden/korttidsboende, som är bemannat med sjuksköterskor och undersköterskor dygnet runt, för att säkerställa säker vård.
      • Allt detta leder i sin tur till kostnadsökningar för huvudmännen.
      SKL har tydliggjort både till regering- och riksdag att:
      • Domarna har skapat stor oro hos personer som är beroende av assistans. Det är mycket angeläget att konsekvenserna utreds och åtgärdas.
      • Staten bör bli ensam huvudman.
      • Hälso- och sjukvårdslagen måste ändras så att gränssnittet mellan sjukvårdshuvudmännen blir flexibelt och modernt.
      • Staten ska ersätta de kommuner som fått ta över de personer som förlorat sin assistans och där kommunerna täcker upp med andra insatser fram till att den nya lagstiftningen är på plats.
      • Landstingens ökade kostnader, som beror på långa vårdtider måste ersättas.
      Jag vet att många av Sveriges kommuner och landsting/regioner försöker lösa problemen på ett pragmatiskt sätt i väntan på ny lagstiftning och ni är verkligen värda en eloge för ert arbete. SKL har oavbrutet framfört det orimliga att staten med Försäkringskassans hjälp, monterar ner en rättighetslag och skjuter över olösliga problem till kommuner, landsting och regioner och inte minst redan ansträngda anhöriga. Därför gläder vi oss åt att Regeringen äntligen har lyssnat på alla de som gjort sin röst hörd i en svår men viktig debatt.Tack till alla er!
      Läs mer
    • 2017-09-25
      ”Vi behöver en kvalitetssäker och kunskapsbaserad socialtjänst”
      Socialtjänsten vill öka kunskap och stärka kvalitet vad gäller förebyggande stöd och insatser till samhällets mest utsatta. För att det ska bli möjligt behöver vi kunna samla in personnummerbaserad statistik nationellt.
      Socialtjänsten möter barn som far illa, multisjuka äldre, människor med missbruksproblem, hemlösa med flera. Vilken hjälp de får och nyttan av insatserna vet vi väldigt lite om. Avsaknaden av lagstöd som tillåter registrering och sammanställning av personuppgifter för uppföljning och kunskapsutveckling är en stor orsak till den bristfälliga kunskapen. Hur kan vi då skydda barn och unga med allra störst behov? Eller höja livskvaliteten för personer med funktionsnedsättning? Det är dags att tänka om. Vi måste få samla in nationell statistik för att höja kunskapen om socialtjänstens verksamheter. För att kunna göra det krävs lagändringar.I fredags (15 september) kom vi tillsammans med brukarföreningar, facken och branschorganisationer med en gemensam debattartikel i tidningen Socionomen. Vi vill kunna följa upp resultaten av de insatser som ges våra brukare så vi kan se om det vi gör ger rätt stöd och nytta. Vi som låg bakom artikeln var: Akademikerförbundet SSR, Famna, Maskrosbarn, Riksförbundet Attention, Riksförbundet för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa, Likabehandling, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, Förbundsordförande, Svenska Vård, Vision, Vårdföretagarna Almega.En förutsättning för att se vilken nytta hjälpen gerTillsammans gjorde och gör vi det här gemensamma och angelägna uppropet då vi anser att det är avgörande för vidareutvecklingen av socialtjänstens insatser. Som lagen är skriven nu begränsas möjligheten att nationellt samla in personuppgifter från kommunernas socialregister. Det innebär att vi inte kan få en samlad bild över vilken hjälp människor i svåra situationer får eller se hur jämlik vården och omsorgen är eller hur den skiljer sig mellan kommuner runt om i landet.Frågan om integritet är ständigt återkommande i diskussionen om behandlingen av personuppgifter. Det är naturligtvis en viktig aspekt att beakta men vi ser inte att det ena behöver utesluta det andra. Vi kan fortfarande värna om den enskildas integritet och samtidigt följa upp det stöd som ges. På samma sätt som det redan görs inom hälso- och sjukvården. De har helt andra förutsättningar för att arbeta kunskapsbaserad, där de har personnummerbaserad statistik till stöd för uppföljning, forskning och utveckling. Så varför finns inte samma möjligheter för socialtjänsten? Gör vi skillnad på människor som behöver sjukvård och familjer som behöver socialtjänstens vård? Tänk om hälso- och sjukvården skulle sätta in stöd och insatser trots dålig kunskap om effekterna.Som Kjerstin Wigzell uttryckte redan 1999 i DN debatt” Det måste på sikt bli lika självklart för den unga flicka som misshandlas av sina föräldrar som det idag är för den patient som drabbas av hjärtsvikt”. Vi kan bara instämma. Det är dags att flytta fram positionerna för socialtjänsten.Lagändring krävs för en jämlik och kunskapsbaserad socialtjänst
      Läs mer
    • 2017-08-21
      Nyanlända får jobb i Sunne
      Det talas idag mycket om vilka problem flyktingvågen skapat. Att vårt samhälle ”inte klarar uppdraget”. Även i politiken är tongångarna sådana. Det sorgliga är att det verkar som om vi bara kan se ett perspektiv i taget. Det jag saknar är de berättelser vi får när vi besöker avfolkningskommuner där många har sett flyktingarna som en möjlighet, ur ett rent egoistiskt perspektiv. Utan att på något sätt förringa utmaningarna tänker jag dela med mig av ett sådant exempel. Sunne.
      Kanske sattes förutsättningarna redan innan den ”stora” flyktingvågen för hur det skulle gå sen, vem vet? Men 2014, när det första flyktingboendet skulle öppnas i Sunne höll dåvarande socialnämndsordföranden Gunilla Ingemyr ett brandtal i fullmäktige. ”Sunne ska bli bäst i Sverige på att ta emot flyktingar” sa hon. Talet var förebådande. Ett år senare stod Sunne inför den största flyktingvåg de upplevt när 1300 asylsökande placerades i kommunen med drygt 13 000 invånare.”Jag minns det talet”, berättar Kristina Lundberg på enheten för Näringsliv och tillväxt. ”Det gav mig gåshud och jag tror att det var ett viktigt avstamp för allt som hände sen”.När 100 ensamkommande kom under hösten 2015 ställde invånarna upp och ordnade 60 nya familjehemsplatser på kort tid. En familj öppnade sitt hem dagen före julafton.Sunne är en kommun som har jobb men saknar arbetskraft till ett brett näringsliv där 72 procent av jobben inte kräver akademisk utbildning. Det som hände var att Sunne tidigt förstod att de asylsökande som kom 2015 var en tillväxtresurs. Kristina berättar hur de åkte till flyktingförläggningen och tog reda på vilka kompetenser det fanns där. Sedan dammsög man kommunen på praktikplatser. Med 150 praktikplatser skulle alla som ville få möjlighet att komma ut i arbetslivet. Tanken var att se till att asyltiden skulle bli en aktiv förberedelsetid med målet att när den asylsökanden väl fått uppehållstillstånd skulle man ha lagt jobbet för att kunna gå ut i jobb.Idag har Sunne fått förstärkning bland annat från AMIF (Asyl-, migrations och integrationsfonden) för att fortsätta arbeta enligt modellen i projektet ”Connecting people”. Nour Aghy som är projektledare kom som asylsökande till Sunne 2014. Idag talar hon flytande svenska och hon arrangerar möten om livet utanför förläggningen för de 350 personer som fortfarande bor där. ”Connecting people betyder en effektiv väntetid” säger Nour och betonar hur viktigt det är, inte minst psykiskt att få någon form av sysselsättning under asyltiden.När de asylsökande sedan ska ut på praktikplatserna följer man upp hur det går och finns till hands när det uppstår missförstånd eller frågor. Det är målmedvetna insatser under väntan på uppehållstillstånd.Arbetet har gett imponerande resultat. 69 procent är sysselsatta efter den tvååriga etableringstiden. Detta placerar Sunne på en andraplats i Sverige. Ur ett större perspektiv kan vi fråga oss om vi ens själva kan leva upp till den siffran när det gäller våra svenskfödda gymnasieungdomar? Kommer 69 procent vara i utbildning eller arbete när de lämnat gymnasiet?Och det finns fler exempel på kommuner i framkant som satsar, och där flyktingar integreras. Flen, Växjö, Sala, Trelleborg, Botkyrka, Upplands Väsby, Olofström, bara för att nämna några. Kommuner vars självkänsla vuxit av att de har lyckats hantera en ovanligt påfrestande situation. Invånarna har mobiliserat och ur det kommer – tillväxt.
      Läs mer
    • 2017-06-30
      Glöm att det var bättre förr
      Den 2 juni tog min son Kalle sin socionomexamen vid Örebro Universitet. Många skulle säga att han går i mammas fotspår. Jag skulle säga att det gör han inte alls för Kalle går verkligen sin egen väg. Dessutom är han mycket mer förberedd än vad jag var när jag gick ut socialhögskolan 1986 på samma universitet. Mycket har förändrats till det bättre under dessa år det vill jag lova.
      Jag har följt Kalles utbildning, sett hans kurslitteratur, läst många av hans inlämningsuppgifter, haft otaliga diskussioner utifrån hans föreläsningar och dessutom har jag hört honom stolt berätta om sin praktikplats i den sociala barn- och ungdomsvården i Örebro kommun. Där blev han en i gänget, fick medverka på utbildningar och ta ansvar för ärenden med ett bra handledarstöd. Det jag har sett är en socionomutbildning med hög kvalitet där praktiska inslag från verkligheten har varit ett stående inslag.Jag har dock mött många socialchefer under åren som drömmande och nostalgiskt tittat tillbaka på 80- och 90 talets socionom- utbildningar. De har tyckt att de varit så mycket bättre. Jag kan dock med säkerhet säga att hade jag fått den förberedelse och kunskap som Kalle nu fått hade jag klarat övergången mycket bättre till yrkeslivet när jag gick ut 1986.Det vi socialchefer glömmer när vi idealiserar dåtidens utbildningar och hur förberedda de examinerade var är de stora förändringar som skett inom yrket. Idag är verksamheten specialiserad, detaljreglerad, evidensbaserad och till viss del också privatiserad. En del förändringar har varit positiva men inte alla. Vi har i vår iver att likna den privata marknadens sätt att arbeta infört ex New public management i ett komplext kommunalt system. Många av reformerna har självfallet varit nödvändiga som evidens, systematisk uppföljning och forskning utifrån Kerstin Wigzells upprop på 90-talet men en hel del har blivit fel. Det har blivit viktigare att följa reglerna än att göra rätt saker för dem vi är till för och det har uppstått en ängslighet inom hela kåren. En del av det här har kommit från staten men en hel del har vi kunnat påverka själva.Jag tycker ändå att Sveriges socialtjänster, deras chefer och politiker är modiga, självkritiska och kloka. De har gjort sin analys. Vad de ser är att det behövs en del hjälp från staten i form av mindre detaljreglering, bättre lagstöd att arbeta riktat förebyggande men också vidareutbildning/specialistutbildning på nationell nivå och trainee program samt statligt ekonomiskt stöd i att snabbare öka teknikanvändningen.De ser behovet av att samarbeta och kämpar för lättare former för avtalssamverkan. De regionala stödstrukturen behöver lagregleras och finansieringsprincipen bör gälla så att mellanstora och små kommuner är garanterad stöd i implementering av kunskapsutveckling.Det jag är mest stolt över är modet att se vad de själva kan förändra. Många av landet kommuner är också inne i en förändringsprocess där de förändrar sina arbetssätt i hela verksamheten.När två av klassens favoritlärare, Jurgen Degner universitetslektor och Helen Lindström Universitetsadjunkt vid Kalles examen talade till de blivande socionomerna imponerade deras tal djupt på mig. De förmedlade bilden av ett värdefullt, roligt arbete där de kommer oerhört mycket från klienterna. Det är ett arbete som är omväxlande, viktigt och ibland svårt där mod, empatisk förmåga, kritiskt tänkande och tro på brukarna/klienterna är några av de viktigaste hörnstenarna. Dem gav verkligen de nya studenterna en nyanserad och fin bild av en god framtid i ett kommande arbetsliv.Så upp till kamp som vi sa på 70-80 talet, alla chefer och politiker i socialtjänsten! Glöm att det var bättre förr! Nu blickar vi framåt och bygger framtidens socialtjänst. Nu fortsätter vi vara modiga och se vad vi själva kan åstadkomma för att åter igen bli en kreativ och stimulerande arbetsplats dit våra nyutexaminerade socionomer söker sig och vill stanna.Ha nu en riktigt härlig och avkopplande sommar!
      Läs mer

    Prenumeration

    Sök i bloggen

    Meny

    Sidfot