Staten har råd med snabbspår för snabbtåg

När Sveriges riksdag år 1854 beslutade att bygga stambanorna var kostnaden mer än två hela statsbudgetar och under mitten av 1800-talet gick 70 procent av statens finanser åt till järnvägsbyggnationen. Pengarna lånades främst från Tyskland.

I den nationella transportplanen för investeringar i vägar och spår avsätter staten utvecklingsresurser till höghastighetsbanor. Utifrån storleken på dessa resurser, kommer det att ta 70 år att bygga banorna.

Ingen fara för överskottsmålet

Om staten skulle lägga ytterligare fem miljarder kronor per år skulle byggtiden kunna kortas med mer än hälften. Det är fullt möjligt för staten att skjuta till dessa extra medel och ändå klara det nya överskottsmålet på en tredjedels procents finansiellt sparande över en konjunkturcykel. Fem miljarder motsvarar en försvagning av budgetsaldot, alltså skillnaden mellan statens inkomster och utgifter, på 0,1 procent av BNP. Huruvida staten lånar pengar eller finansierar via budgeten är egentligen oväsentligt. Det är naturligtvis viktigt att inte tränga undan den nationella transportplanen. Det finns eftersatta behov runt om i vårt land.

Skulle göra landet mer konkurrenskraftigt

Många kommuner är dessutom villiga att medfinansiera delar av snabbspårsutbyggnaden eftersom de ser det som så viktigt att vi kan förkorta restider och förstora arbetsmarknadsregionen i syfte att göra Sverige mer konkurrenskraftigt och klara den kommande kompetensmässiga utmaningen genom att förbättra möjligheterna till pendling, trots de stora avstånden i vårt land. Kapaciteten på våra stambanor dessutom är hårt ansträngd, en utbyggnad av befintliga sträckor skulle ge betydligt mer störningar på existerande trafik. Många kommuner och regioner är även beredda att ta på sig kostnader för stationslägen och utbyggnad av anslutande kollektivtrafik.

Många forskare menar att höghastighetstågen inte är samhällsekonomiskt lönsamma och ger marginell miljönytta. Om någon forskare före 1854 räknat på stambanorna skulle de säker även då kommit fram till att de inte var samhällsekonomiskt lönsamma, inte heller Göta kanal eller Öresundsbron. Men det är inte många som skulle velat vara utan dessa infrastruktursatsningar.

Skribent

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Vänligen verifiera att du inte är en robot

    300

    Hjälpte informationen på sidan dig?


    User information

    Tack för att du hjälper oss!

    Om bloggen

    Välkommen till Ekonomibloggen. Jag som bloggar heter Annika Wallenskog och är chefsekonom på SKL. Här kommer jag skriva om frågor som på olika sätt rör ekonomin i kommuner, landsting och regioner och välfärdens finansiering.

    • 2018-05-18
      Förstå allvaret – vi måste jobba på nya sätt
      I tisdags presenterade vi vår senaste Ekonomirapport. Det är glädjande nog en rapport med ett innehåll som väcker en hel del uppmärksamhet, då det är viktigt att den demografiska utvecklingen och de kommande årens brist på personal i välfärden diskuteras.
      Jag ser ett stort behov av att fler förstår allvaret i den situation som vi står inför. Just det som vi beskriver i rapporten och som också andra lyft. Jag läste exempelvis Dagens Nyheters Johan Schücks analys med behållning, liksom en ledare i Helsingborgs Dagblad:Nödvändigt med nytänkande om välfärden, Dagens NyheterFokusera på förluster i välfärden, Helsingborgs DagbladKommer inte kunna locka samtliga nya på arbetsmarknadenJag har fått några frågor kring varför vi bytt beräkningsmetod jämfört med hur vi har räknat tidigare. Vi räknar inte längre med att kostnaderna i kommunsektorn kommer att utvecklas på det sätt de gjort hittills, med 0,5–1 procent snabbare takt än befolkningens antal och ålderssammansättning. Vi bedömer det inte som möjligt den kommande perioden. Vi ser nämligen att om kommuner, landsting och regioner skulle öka antalet anställda i den snabba takt de gjort hittills, skulle de behöva använda mer än hela nettoökningen av antalet sysselsatta på arbetsmarknaden fram till 2025. Det är naturligtvis inte rimligt att ökningen av alla nya på arbetsmarknaden – minus de som går i pension – skulle jobba i våra verksamheter, hur intressanta uppgifter vi än har. Även industri, banker, handeln och andra kommer ju behöva rekrytera nya medarbetare framöver.Vi väljer därför att räkna på att vi behåller personaltätheten på nuvarande nivå i våra kalkyler. Även detta scenario kan dock bli svårt att förverkliga, då det innebär att vi skulle behöva hela 60 procent av sysselsättningsökningen.Nya arbetssätt krävsVi ser alltså en mycket stor utmaning framåt: hur ska vi leverera samma eller en högre grad av välfärd med samma, eller troligen till och med lägre, personaltäthet? Svaret ligger i nya arbetssätt. För invånarna kommer inte att ställa lägre krav på välfärden än i dag. Tvärtom, förväntningarna bara ökar. Tidigare fick en 85-åring med grå starr en käpp och fick klara sitt liv som alltmer synskadad. I dag är kravet att en starroperation ska genomföras inom tre månader för en 85-åring. Och den kan göras till stor del med digitala hjälpmedel. Digitaliseringen förändrar också andra sektorer. Digitala soptunnor som meddelar när de är fulla, och trycker ihop soporna, monitorering av kroniska sjukdomar med ny teknik, kameror inom hemtjänsten och digitala möten.Möjligheterna finns alltså i stor utsträckning redan i dag, och alla vi som jobbar i kommuner, regioner och landsting kan och bör fundera över hur vi kan använda ny teknik och digitalisering för att förbättra vårt arbete. Privat har vi oftast redan börjat använda automatisering och AI utan att tänka på det. Vi gör det när vi beställer en resa på nätet eller kollar lediga hotell. Automatisering gör jobbet åt oss och spar tid och resurser. Det är alltså ingen rocket science vi talar om, men det är helt nödvändigt.
      Läs mer
    • 2018-05-08
      En av årets viktigaste rapporter släpps 15 maj
      Den 15 maj släpper vi på SKL en av årets viktigaste rapporter, Ekonomirapporten. I rapporten fortsätter vi att belysa åtgärder som behövs för att hantera välfärdens utmaningar. Och det är ingen hemlighet att en översyn av riktade statsbidrag är en del i vårt åtgärdspaket.
      Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger att vi står inför en situation där behovet av välfärd förväntas öka snabbare än vad skatteunderlaget gör. Sverige får allt fler yngre och äldre, medan personer i arbetsför ålder inte ökar i samma takt. Det ger sammantaget en av de största utmaningarna som kommunsektorn haft på flera decennier.Vår ekonomirapport är en av grunderna för budgetplaneringen i kommuner, landsting och regioner. I vårens rapport kommer vi bland annat att fördjupa resonemangen kring vad vi behöver göra för att klara kompetensförsörjningen, använda digitaliseringens möjligheter ännu bättre än i dag och förändra styrningen av statsbidragen.Riktade bidrag endast i undantagsfallPengar slösas bort i felriktade statsbidrag, debattartikel Svenska Dagbladet, 25 april 2018Att de riktade statsbidragen hindrar den lokala utvecklingen var något som SKL uppmärksammade i Svenska Dagbladet redan i förra veckan. Vi tycker att en ny modell behövs, som bygger på att kommuner, landsting och regioner själva kan styra resurser dit de leder till bäst resultat. Generella bidrag måste vara huvudregeln och därutöver kan riktade stimulansbidrag vara ett stöd för verksamhetsutveckling i vissa situationer. Fokus i statens styrning bör flyttas från hur pengar används, till vilka resultat som uppnås. Detta och mycket annat kommer vi att belysa och föreslå lösningar för i Ekonomirapporten.Följ presentationen av EkonomirapportenWebbsändning med Lena Micko och Annika Wallenskog, tisdag den 15 maj, klockan 10Om du vill veta mer ska du lyssna på SKL:s ordförande Lena Micko och mig via vår webbsändning på tisdag, 15:e maj klockan 10. Vi kommer att ge en kort sammanfattning av Ekonomirapporten och det kommer också finnas möjligheter att ställa frågor via vår chatt.

      Läs mer
    • 2018-05-04
      Staten har råd med snabbspår för snabbtåg
      När Sveriges riksdag år 1854 beslutade att bygga stambanorna var kostnaden mer än två hela statsbudgetar och under mitten av 1800-talet gick 70 procent av statens finanser åt till järnvägsbyggnationen. Pengarna lånades främst från Tyskland.
      I den nationella transportplanen för investeringar i vägar och spår avsätter staten utvecklingsresurser till höghastighetsbanor. Utifrån storleken på dessa resurser, kommer det att ta 70 år att bygga banorna.Ingen fara för överskottsmåletOm staten skulle lägga ytterligare fem miljarder kronor per år skulle byggtiden kunna kortas med mer än hälften. Det är fullt möjligt för staten att skjuta till dessa extra medel och ändå klara det nya överskottsmålet på en tredjedels procents finansiellt sparande över en konjunkturcykel. Fem miljarder motsvarar en försvagning av budgetsaldot, alltså skillnaden mellan statens inkomster och utgifter, på 0,1 procent av BNP. Huruvida staten lånar pengar eller finansierar via budgeten är egentligen oväsentligt. Det är naturligtvis viktigt att inte tränga undan den nationella transportplanen. Det finns eftersatta behov runt om i vårt land.Skulle göra landet mer konkurrenskraftigtMånga kommuner är dessutom villiga att medfinansiera delar av snabbspårsutbyggnaden eftersom de ser det som så viktigt att vi kan förkorta restider och förstora arbetsmarknadsregionen i syfte att göra Sverige mer konkurrenskraftigt och klara den kommande kompetensmässiga utmaningen genom att förbättra möjligheterna till pendling, trots de stora avstånden i vårt land. Kapaciteten på våra stambanor dessutom är hårt ansträngd, en utbyggnad av befintliga sträckor skulle ge betydligt mer störningar på existerande trafik. Många kommuner och regioner är även beredda att ta på sig kostnader för stationslägen och utbyggnad av anslutande kollektivtrafik.Många forskare menar att höghastighetstågen inte är samhällsekonomiskt lönsamma och ger marginell miljönytta. Om någon forskare före 1854 räknat på stambanorna skulle de säker även då kommit fram till att de inte var samhällsekonomiskt lönsamma, inte heller Göta kanal eller Öresundsbron. Men det är inte många som skulle velat vara utan dessa infrastruktursatsningar.

      Läs mer
    • 2018-04-26
      Ge kommunerna mer stöd istället för detaljstyrning
      Riksrevisionen har nyligen släppt en rapport som granskar kommunernas räkenskapssammandrag. Det är positivt att granskning har gjorts, men förslagen till förändringar känns inte realistiska.
      Varje kommun laddar årligen ner en stor Excelblankett från Statistiska centralbyråns (SCB) webbplats och fyller i uppgifter om årets intäkter och kostnader. Den ekonomiska statistiken ur kommunernas bokslut, det så kallade räkenskapssammandraget (RS), utgör en viktig källa till nationalräkenskaperna och ger information om kommunernas ekonomiska situation och utveckling. Riksrevisionen har i sin granskning utgått ifrån att RS också blir allt viktigare för kommunjämförelser. Revisionen menar att redovisningen av verksamhetsgemensamma kostnader, det vill säga overheadkostnader (OH), utgör en av de mest betydande felkällorna vid kommunjämförelser. Något egentligt belägg för den slutsatsen har man dock inte.Osäkerhet i jämförbarhet och kvalitetKommunernas valfrihet att fördela gemensamma kostnader på olika organisatoriska nivåer gör naturligtvis att det finns en osäkerhet i jämförbarhet och kvalitet. Jag kan dock inte se att Riksrevisionens förslag till förändringar på något väsentligt sätt minskar osäkerheten.

      Revisionens förslag tar inte heller hänsyn till hur kommunens interna redovisning faktiskt ser ut. Mer än hälften av en kommuns gemensamma kostnader fördelas genom interndebitering. Resten av dessa kostnader fördelas antingen genom en egen fördelningsnyckel eller genom en nyckel som SCB anger i sin blankett. Det är svårt att se att Riksrevisionens förslag om att de kommuner som inte använder interndebitering ska tvingas använda SCB:s nyckel skulle leda till en förbättrad jämförbarhet. Inte heller förslaget om att kommunerna ska tvingas särredovisa gemensamma kostnader på förvaltningsnivå är väl genomtänkt. Många mindre kommuner har inte ens en särskild förvaltningsnivå utan där samlas all verksamhet i en förvaltning.
      Redan tung administrativ uppgiftRäkenskapssammandraget är en stor uppgift redan i dag för kommunernas ekonomiadministration och tendensen är att antalet efterfrågade uppgifter stadigt ökar. Många kommuner har svårt att leverera uppgifterna till SCB i utsatt tid. Alla förslag om förändringar måste därför ställas i relation till kommunernas tidsåtgång för att uppfylla ökade krav. Inte någonstans i Riksrevisionens rapport finns detta perspektiv beskrivet.Vi anser att kommunernas interna redovisningsprinciper främst ska vara anpassade till de egna lokala förutsättningarna, där fullmäktiges och kommunstyrelsens möjligheter att följa upp och styra verksamheten är överordnad. Att öka kvaliteten och jämförbarheten i olika nyckeltal är så klart också viktigt. En betydligt bättre och mer effektiv väg att gå är att SCB stöttar kommunerna mer i arbetet med kvalitet och metodutveckling än att försöka reglera 290 kommuners redovisningssätt.
      Läs mer
    • 2018-04-18
      Vårbudgetens riktade statsbidrag skapar kortsiktighet
      I måndags släppte regeringen vårpropositionen och vårändringsbudgeten. Även om de stora satsningarna föreslås i budgetpropositionen under hösten har vårbudgeten med tiden kommit att bli en extra budgetomgång med nya specialdestinerade medel.
      Enligt förarbeten till riksdagsordningen syftar vårändringsbudgeten till att regeringen ska kunna göra justeringar i den befintliga budgeten när det är särskilt påkallat. Det innebär att det egentligen bara ska vara en budget per år, men successivt har även vårändringsbudgeten blivit ett tillfälle att fördela extra riktade statsbidrag till kommuner, regioner och landsting.Kortsiktighet och ökad administrationDe riktade statsbidragen har goda incitament, men fallerar i praktiken. Bidragen skapar kortsiktighet och gör det svårt för kommunsektorn att styra och driva verksamheten utifrån lokala förutsättningar. De riktade bidragen bidrar dessutom till ökad administration.Det är heller inte alltid brist på pengar som gör att vissa saker inte fungerar så som staten vill utan det kan till exempel bero på att den enskilde kommunen har brist på utbildad arbetskraft. Ett dilemma är också att de riktade statsbidragen kan minska kommunernas och landstingens incitament att ta egna initiativ. Ta som exempel de 100 miljoner kronor som i vårändringsbudgeten avsätts till sommarjobb för unga. Det är självklart ett mycket vällovligt syfte, men det kan också innebära att kommunerna själva väntar med att ta egna initiativ.Sommarjobbandet ska ske under juni och juli, men de extra statsbidragen till ändamålet aviseras först av regeringen i april. Då är det dessutom fortfarande ett förslag som därefter behöver röstas genom i riksdagen. Det är alltså cirka två månader kvar tills jobben ska vara på plats och ingen chans för kommunerna att planera sin budget. Eller ska kommunerna verkligen planera utifrån att det varje år alltid kommer extra medel – utan att egentligen veta?"Ekvationen går inte ihop"Kommunerna beslutade om årets budget i höstas, det vill säga minst ett halvår innan beskedet om medel kommer från regeringen. Ekvationen går inte riktigt ihop. Kommunernas långsiktiga planering grusas, de får svårigheter att nyttja medel på bästa sätt och helt enkelt stora utmaningar med att veta hur den egna budgeten ska prioriteras.Med det sagt finns det också gradskillnader i olika riktade statsbidrag. När varje kommun, landsting eller region själv kan välja vilka lösningar som behöver sättas in för att uppnå ett specifikt mål, då fungerar det bättre. I andra fall är det fullt rimligt att staten stimulerar utveckling, som är fallet med det bidrag som nu föreslås för att införa ny teknik inom äldreomsorgen. Det är ett bidrag som ger effekt även på längre sikt genom att öka kvaliteten på äldrevården liksom möjligheterna att klara kompetensförsörjningen framöver.

      Läs mer
    • 2018-04-11
      Statens minutiösa granskning måste förenklas
      I fredags rapporterade nyheterna om att ”Kommunerna får fem miljarder för flyktingmottagande”. Nya pengar till kommunerna kan det låta som, men det är i själva verket staten som reglerar Migrationsverkets skuld till kommunsektorn.
      Skulden, som var över 10 miljarder kronor i höstas, har successivt betalats av och är nu nere i fem miljarder kronor. Det är alltså dessa pengar som nu ska betalas tillbaka. För den oinvigde kanske det låter besynnerligt att staten har en så pass stor skuld till kommunsektorn.Ineffektiv ansökningsprocessAnledningen till skulden är att staten ska ansvara för kostnaderna för asylsökande, medan kommunerna har i uppdrag att ta hand om ensamkommande barn. Eftersom det år 2015 kom 35 000 ensamkommande barn, innebar det cirka 190 000 ansökningar från kommunerna till staten för att få ersättning. Dessa skulle göras på papper, med kvitton bifogade och skickas via traditionell postgång. När ansökningarna sedan kom till Migrationsverket skulle de granskas och ofta uppstod frågor som krävde kompletterande kvitton för utlägg.Under tiden har kommunerna fått vänta på sina pengar. Många kommuner har dålig likviditet och har därmed behövt låna pengar under tiden som de har väntat på statens ersättning. Eftersom många kommuner och även SKL har klagat över att staten inte reglerat skulden snabbare, har två delutbetalningar gjorts årsskiftena 2016/2017 och 2017/2018. Detta har varit bra för kommunerna ur ett likviditetsmässigt perspektiv, men det har samtidigt ökat den administrativa bördan. Det har blivit ännu fler variabler för både kommunerna och Migrationsverket att hålla koll på.Schablonersättning i stället för detaljgranskningAtt 2015 var en extrem period och att det också skulle kunna föra med sig en del administrativt efterspel är inget underligt. Men är det nödvändigt att varje ansökan måste granskas på ett så minutiöst sätt? Hade man inte istället kunnat göra en rimlighetsbedömning? Då skulle regeringen på ett tidigt stadium ha fattat ett regeringsbeslut om att fördela ut en schablon till varje kommun kopplat till hur många ensamkommande barn kommunen tog emot och under hur lång tid. Man skulle även ha kunnat betala ut extra pengar till ankomstkommunerna efter en bedömning av ungefärlig kostnad som en följd av att dessa fick lov att hantera en extraordinär situation.Mottagandekommittén har nu lagt fram förslag om stora förenklingar och mer av schabloner när det gäller ersättningarna. Kanske går det att arbeta mycket effektivare och med samma kvalitet med färre regler. Det är viktigt att se de offentliga finanserna som något gemensamt och inte lägga ned alltför mycket kraft kring administrativa detaljer. Det är en lärdom vi bör ta med oss in i framtiden.
      Läs mer
    • 2018-04-06
      Investeringar nödvändiga för välfärdens utveckling
      Investeringsvolymen i kommuner och landsting har nästan tredubblats under 2000-talet. Från en årlig investeringsnivå på 65 miljarder (inklusive de kommunala bolagen) till en nivå på 155 miljarder per år 2017.
      Även om man tar bort de investeringar som sker i bolagen, är utvecklingen densamma. Den som följer nyhetsmedier kan få intrycket av att investeringarna endast görs i stora arenor och i stora sjukhus och om man bara lät bli det, så skulle välfärdens finansiering vara starkare. Det är fel. Den årliga investeringsnivån för hela kultur- och fritidsområdet i alla kommuner har de senaste åren varit ungefär 3,5 miljarder kronor per år, och då ingår allt inom området: löparspår, allmänna badplatser, fritidsgårdar, simhallar, bibliotek, idrottshallar, slalombackar, fotbollsplaner och liknande.Nya Karolinska debatteras frisktDebattens vågor om bygget av Nya Karolinska Sjukhuset har också gått höga. Det så kallade OPS-avtalet innebär att kostnaden för bygget är cirka 52,2 miljarder kronor, inklusive byggkostnaden på 14,5 miljarder kronor, fram till år 2040. Med den tillkommande medicintekniska utrustningen, tilläggsbeställningar och övriga bygginvesteringar blir totalsumman fram till 2040 cirka 61 miljarder kronor. Delat på de 25 år som avtalet gäller innebär det 2,4 miljarder per år och då ingår även drift och underhåll av sjukhuset fram till 2040. Det är självfallet mycket pengar, men det ska också ställas mot Stockholms läns landstings totala budget på cirka 100 miljarder kronor.Det som är viktigt att påpeka är att den stora majoriteten av investeringarna är nödvändiga. Inom de närmaste åren behövs hundratals nya skolor, förskolor, äldreboenden, gruppbostäder, sjukhus, bostäder, energiverk, vatten- och avloppsanläggningar, bredband och annan infrastruktur. Ska välfärden även utvecklas i den takt som krävs, måste investeringar även öka i välfärdsteknologi.Räntekostnaderna förväntas ökaI dag är kommunsektorns lån en bra bit över 600 miljarder kronor, en ökning med 200 miljarder kronor de senaste fem åren. Räntorna kommer inte att fortsätta vara så låga som i dag. En ränta på 5 procent med dagens lånenivå skulle motsvara en räntekostnad i sektorn på 36 miljarder kronor per år. Därtill kommer kostnader för drift av anläggningar; städning, fastighetsskötsel, underhåll, el, värme och vatten, som en följd av ökad kvadratmeteryta.Frågan om investeringarna upptar många kommuners tankeverksamhet och planering just nu. Vilket utrymme har man för investeringar och vilket utrymme har man för driften av nya anläggningar och den verksamhet som man kommer att bedriva där? Hur stor andel ska lokaler få ta av kommunernas och regionernas budgetar? Behöver vi bygga allt som planeras med tanke på att allt fler delar kommer att kunna göras digitalt och alltså inte är beroende av lokaler på samma sätt i framtiden? Diskussionen om hur kommunsektorns allt knappare resurser ska fördelas, är en av de allra viktigaste att föra de närmaste åren.

      Läs mer
    • 2018-03-27
      Finansieringsprincipen är till för att följas
      Finansieringsprincipen innebär att om staten beslutar att ge kommuner, landsting eller regioner ett ökat uppdrag ska reformen också finansieras av staten. Det är dock tydligt att staten faktiskt inte följer överenskommelsen.
      I förra veckan presenterade Riksrevisionen en granskning av hur staten har följt finansieringsprincipen i samband med införandet av tre stora reformer: ”Gymnasiereformen 2011”, ”Barnomsorgspeng och allmän förskola för treåringar” och ”Ökad undervisningstid i matematik i grundskolan”.För de granskade reformerna konstaterar Rikrevisionen att finansieringsprincipen inte har följts. Och det är inte de enda fall där vi på SKL ser att intentionerna i principen inte tillämpas. I vissa fall har SKL fått besked av en statlig utredare som ska föreslå en reform att den inte får kosta något för staten och därför behöver man inte förhandla med SKL. I andra fall har utredare menat att det inte har funnits tid att överlägga eller förhandla med SKL.En annan vanlig metod är att staten ger ersättning för en reform som ett riktat statsbidrag. Det innebär att enbart de kommuner eller landsting som inte på eget initiativ tidigare har genomfört åtgärder i linje med reformen får ersättning för att göra en förändring. De som redan har genomfört förändringen får alltså i någon mening ”skylla sig själva”.Finansieringen måste vara klar på förhandDet är självklart viktigt att våra rikspolitiker har visioner att utveckla välfärden och samhället, men den som vill genomföra saker måste rimligen ha finansieringen klar och tydlig. Det är också viktigt att i sammanhanget påpeka att kommuner och landsting alltid är i underläge mot staten. Kommunsektorn har visserligen möjlighet att reglera sin egen skattesats, men den möjligheten ska användas till att reglera den egna ambitionsnivån och inte vara en konsekvens av att staten lägger på sektorn ofinansierade reformer.När vi blickar framåt är det tydligt att de demografiska utmaningarna framöver kommer att påverka kommunsektorn påtagligt. Utifrån detta perspektiv blir det ännu viktigare att staten behandlar kommunsektorn på ett transparent och korrekt sätt, vilket också är en tydlig slutsats av Riksrevisionens granskning. Jag ser att staten måste förändra sitt sätt att arbeta – och det nu. Finansieringsprincipen finns till för att följas!
      Läs mer
    • 2018-03-21
      Snart kan hemtjänstbilen äntligen korsa kommungränser
      Regeringen har lämnat ett förslag om enklare samverkan över landstings- och kommungränsen. Det är ett sannerligen efterlängtat förslag.
      Under många år har kommuner, landsting och regioner påtalat att hinder för samverkan måste rivas. Och behoven bara växer i takt med att de demografiska utmaningarna blir allt mer påtagliga. Det kan handla om att låta en hemtjänstbil köra över kommungränsen för att kommuner ska kunna dela hemtjänstservice till att gemensamt upphandla leverantörer av mat till skola och omsorg.

      För att ta vara på resurser, både personella som ekonomiska, är det självklart att det måste finnas möjlighet att låta annan kommun, landsting eller region utföra vissa arbetsuppgifter. Vi kan inte ha regler och lagar som sätter käppar i hjulet för sektorn att kunna ge en likvärdig och god välfärd i hela landet och samtidigt arbeta mer effektivt.
      Ökad kostnadseffektivitetNu hoppas jag att regelverket verkligen kommer att ändras 1 juli i år. Det är av stor betydelse inte minst för mindre kommuner där det inte är kostnadseffektivt eller ens möjligt att få tag på egna personella resurser.Vi på SKL hoppas samtidigt på förståelse för de olika kommunernas och regionernas och landstingens situation och ett fortsatt gott samarbete med Upphandlingsmyndigheten som ska bistå sektorn med stöd i frågan. Med tanke på kommande demografiska utmaningar framöver och förändrade arbetssätt med allt mer digital teknik kommer kommun- och länsgränser att få allt mindre betydelse. Det kräver mer samverkan i vårt samhälle. Inte bara mellan kommuner, eller mellan regioner och landsting, utan också mellan stat och kommunsektorn, mellan olika nationella myndigheter och mellan kommuner, landsting och regioner. Förslaget om avtalssamverkan är ett väldigt bra steg på den vägen.
      Läs mer
    • 2018-03-16
      Låt inte stelbenta spelregler stå i vägen för kompetensförsörjningen
      Den här veckan samlades mer än 1 000 personer som arbetar med arbetsmarknadsfrågor i kommunerna på SKL:s arbetsmarknadsdagar i Uppsala. Diskussionerna kretsade kring hur kommunernas insatser kan utvecklas för att arbetsmarknaden ska fungera bättre.
      Hur ser det då ut med kommunernas insatser? Arbetsmarknadsfrågor är en statlig uppgift, men ändå satsar kommunerna fem miljarder kronor på detta område för att få en väl fungerande verksamhet. Det handlar om flera saker. Inte bara det uppenbara att kommunerna ser det som viktigt att motverka utanförskap och minska kostnaderna för ekonomiskt bistånd. Det handlar också om att öka sysselsättningen för att öka skatteintäkterna och att hjälpa till att förse de egna verksamheterna med anställda med rätt kompetens. Ju mer man granskar fakta, desto viktigare inser man att frågan är.Den närmaste tioårsperioden kommer antalet yngre och äldre att öka i betydligt snabbare takt än antalet personer i arbetsför ålder. Det är bara tack vare att vi haft en invandring som antalet i arbetsför ålder ökar. Om personaltätheten i kommuner, regioner och landsting ska bestå, skulle vår sektor behöva öka antalet anställda med omkring 200 000 personer inom tio år. Det innebär att över hälften av de personer som kommer in på arbetsmarknaden skulle behöva arbeta i vår sektor. Tittar man på den kalkylen, så inser man att alla som kan arbeta måste göra det. Då kan inte sådana mindre problem som att man inte kan prata prickfri svenska stå i vägen.Språket – inte alltid viktigtAllt oftare när jag äter lunch eller köper kaffe i Stockholm serveras jag av personer som inte kan någon svenska. Det fungerar alldeles utmärkt, så det faktum att språkkunskaperna brister är inte ett hinder får att kunna utföra väldigt många av de arbetsuppgifter som finns i välfärden. Ett av de bästa sätten att lära sig svenska är på jobbet. Det är sådant våra kommuners arbetsmarknadsenheter arbetar med.
      Läs mer

    Prenumeration

    Skribenter

    Sök i bloggen

    Sidfot