Socialtjänstbloggen

  1. Publicerad: Skribent: Åsa Furén-Thulin

    Glöm att det var bättre förr

    Den 2 juni tog min son Kalle sin socionomexamen vid Örebro Universitet. Många skulle säga att han går i mammas fotspår. Jag skulle säga att det gör han inte alls för Kalle går verkligen sin egen väg.

    (0) Kommentarer Socialtjänst Socionom Socialhögskolan Social omsorg

Kontakt

Välkommen att skicka din fråga till SKL!

Gäller din fråga arbetsrätt eller kollektivavtal/förhandling?

SKL:s rådgivning riktar sig till personalchefer och förhandlingschefer i kommuner och regioner. Om din fråga är på uppdrag av dessa behöver du ange det.








Hjälpte informationen på sidan dig?

Tack för att du hjälper oss!

Om bloggen

Vi som bloggar här arbetar med frågor om social omsorg och stöd på SKL.

Vi skriver aktuellt om äldreomsorg, barn och unga, missbruk och beroende, funktionshindersfrågor och annat inom socialtjänsten.

  • 2019-09-13
    Äldreboendekris i kommunerna?
    Samtidigt som vi blir allt fler äldre, rapporterar media om brist på äldreboenden. Men är situationen så kritisk som det låter? Faktum är att kön inte har blivit längre och att många äldre vill och kan få avancerad omsorg hemma.
    Nyligen kom Boverket med en sammanställning av kommunernas bedömning om de har tillräckligt med boendeplatser för äldre, nu och om två år. Av de 280 kommuner som svarat uppgav 127 att de har brist på boenden, vilket är elva kommuner fler än förra året. Samtidigt vet vi att allt färre äldre bor på särskilt boende. För tio år sedan handlade det om 97 000 personer. Det är 10 000 fler än idag.Det är klart man blir fundersam. Innebär det här att äldre med omfattande behov får stå i långa köer för att få ett boende? Eller att de som behöver stöd blir utan hjälp?Inga tecken på ökade kö-tiderI drygt tio år har SKL följt hur lång tid det tar från ansökan om särskilt boende till erbjudande om plats. Där syns ingen större skillnad. År 2007 var genomsnittet 55 dagar. År 2018 var genomsnittet 53 – och detta trots fler äldre och färre platser. Inte heller hos IVO, Inspektionen för vård och omsorg, syns tecken på att tiden för att få en plats har ökat. IVO tar in uppgifter om alla beslut där den äldre fått vänta mer än 3 månader. År 2014 rörde det 4591 personer. År 2018 minskade antalet till 4300. Och av dessa är det ändå ca 40 procent tackat nej till det erbjudande de fått.Möjligheterna att få komma till ett äldreboende verkar alltså inte ha försämrats. Det finns förstås röster som säger att det blivit svårare att få ett beslut om särskilt boende, men det finns inga undersökningar som styrker att det är så.Bättre möjligheter till stöd i hemmetHur går det här ihop? En förklaring är att möjligheterna att ge stöd i hemmet förbättras väsentligt under 2000-talet. Utöver hemtjänst och hemsjukvård dagtid kan äldre med omfattande behov få hjälp dygnet runt. Ny välfärdsteknik som trygghetskameror och gps-larm har också bidragit till att de äldre kan bo kvar hemma på ett tryggt sätt.En annan faktor är den medicinska utvecklingen. Det som tidigare ledde till omfattande funktionshinder kan idag behandlas. Stroke och hjärtinfarkter har halverats och moderna behandlingar gör att de som ändå drabbas kan fortsätta leva ett aktivt liv. Äldre som lever med flera sjukdomar som KOL, hjärtsvikt, diabetes och genomgången cancerbehandling kan idag få god vård hemma.Särskilt boende är ingen universallösningEn tredje förklaring kan vara så enkel att de flesta äldre vill bo kvar hemma. Vår uppgift är att stödja det, men också att erbjuda särskilt boende när detta inte är möjligt. Dagens särskilda boenden är till för de med omfattande hjälpbehov. Vi får inte glömma de äldre som behöver stöd att bryta ensamhet och skapa sociala kontakter. Men här är det en annan form av boende, kanske biståndsbedömt trygghetsboende, som är ett bättre alternativ.Planera klokt för framtidenEn statlig utredning från 2017, Nationell kvalitetsplan för vård och omsorg om äldre personer (SOU 2017:21), konstaterar att äldreomsorgen sannolikt aldrig varit så bra som dag. Jag är böjd att hålla med. Men om vi ska kunna säga det om fem, tio år – när antalet personer 80 år och äldre har ökat med 47 procent – så behöver äldreomsorgen fortsätta utveckla arbetsmetoder som gynnar självständighet och trygghet hemma. Det kan också skapa utrymme för att de som behöver särskilt boende även får det framöver.En nyckelfråga är att kommunerna blir bättre på att bedöma det framtida behovet av särskilda boenden. För även om efterfrågan på äldreboende minskar i förhållande till antalet äldre, så behöver vi skapa fler boendeplatser än idag. Frågan är hur många? Vi på SKL har tagit fram en rapport som kan ge stöd i detta arbete. Missa inte den!Det är i alla fall helt klart att vi behöver vidga våra perspektiv. Av debatten just nu kan man tro att äldreomsorgens kvalitet bara hänger på antalet särskilda boenden. Men det handlar lika mycket om utveckla omsorgen hemma – och stödja våra äldre att leva ett tryggt liv där, så länge de själva vill och kan.
    Läs mer
  • 2019-07-04
    De flesta kommuner vill utveckla kunskapsstyrningen tillsammans
    Hittills har en stor majoritet av kommunerna tackat ja till SKL:s rekommendation om gemensam kunskapsstyrning i socialtjänsten. Det är glädjande då det ökar förutsättningarna för en mer jämlik socialtjänst.
    I början av året gick SKL ut med en rekommendation till kommunerna att gemensamt finansiera tjänster och stöd för en mer kunskapsbaserad socialtjänst – det vill säga de kvalitetsregister som kommunernas äldreomsorg använder, SKL:s brukarundersökningar samt SKL:s stöd till systematisk utveckling och den nationella samordningen för utveckling av kunskapsstyrning.Med en gemensam finansiering kan vi tillsammans säkra utvecklingen av socialtjänstens kunskapsstyrning på ett mer samlat, stabilt och långsiktigt sätt. 80 procent har tackat ja hittillsI början av juli hade nästan 80 procent av kommunerna antagit SKL:s rekommendation. Endast sex procent har tackat nej till att delta och SKL inväntar fortfarande svar från övriga kommuner. Sista svarsdag för dem är den 25 augusti.Med gemensamma krafter blir det enklare att göra rättMålet med det gemensamma arbetet är att det ska finnas stöd att göra rätt sak på rätt sätt. Verksamheterna ska ha förutsättningar att lära, följa upp och förbättra. Brukarna ska ha möjlighet till inflytande och delaktighet. Medarbetarna ska, utifrån brukarnas behov, kunna ge insatser baserade på bästa tillgängliga kunskap.Genom att arbeta tillsammans med kunskapsstyrning kan vi minska ojämlika förutsättningar mellan kommunerna. Ett gemensamt och strategiskt arbete för att stärka kunskapsbasen i socialtjänsten bidrar också till att kommunerna kan lägga sina resurser på de insatser som faktiskt gör skillnad.Ju fler vi är desto mer kan vi göraJag är oerhört glad att så många kommuner redan meddelat att de vill vara med i det planerade arbetet. Ju fler kommuner som medverkar i det gemensamma arbetet, desto större skillnad kan vi göra. Du som ännu inte svarat – gör det!
    Läs mer
  • 2019-06-25
    Kommunerna kan inte ta försörjningsansvar för långtidsarbetslösa
    Det är orimligt att arbetslösa ska leva på försörjningsstöd år efter år. Nu föreslår vi från SKL ett nytt arbetsmarknadsprogram och ersättningssystem för att minska långvarigt mottagande av ekonomiskt bistånd.
    Det system vi har idag innebär en allt för stor påfrestning för individen med ökad risk för social utsatthet och ohälsa. Många kommuner får en alltmer ansträngd ekonomi samtidigt som kostnaden för biståndet fortsätter öka. Det är hög tid för en nationell satsning.SKL har lämnat ett förslag på ett nytt samordnat arbetsmarknadsprogram och ersättnings- system till regeringen. Förslaget bygger på internationell och nationell forskning samt beprövad erfarenhet.Situationen är akutTrots högkonjunktur, låg arbetslöshet och olika statliga åtgärder har ändå vissa grupper svårt att nå arbetsmarknaden. Det gäller främst personer med behov av stöd och samordnade insatser från myndigheter, kommuner och regioner. Under 2019 har det skett stora förändringar i arbetsmarknadspolitiken. Arbetsförmedling har bl.a. fått avsevärd minskad finansiering, vilket innebär att många anställda varslats om uppsägning och arbetsförmedlingskontor föreslås avvecklas.SKL får även många signaler om att statliga myndigheter drar sig tillbaka från samverkan kring individer med behov av samordnat stöd. Exempelvis har Inspektionen för social- försäkring (ISF) nyligen konstaterat att både Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans vilja och förmåga att delta i arbetet inom finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser (Finsam) har minskat senaste tiden, vilket hotar samordningsförbundens legitimitet och effektivitet. Allt detta drabbar utsatta individer ytterligare, med ökad risk att hamna i långtids- arbetslöshet, sjukskrivning och utanförskap, ofta med långvarigt ekonomiskt bistånd som enda försörjningsalternativ.Samverkan och tydliga uppdrag till alla parter vänder utvecklingenVi måste med gemensamma krafter vända den negativa spiralen av utanförskap och fattigdom som riskerar att drabba människor som har svårt att nå arbetsmarknaden och därmed riskerar långvarig arbetslöshet. Det är dags att tydliggöra uppdragen till de olika parterna, utveckla hållbara samverkansformer och lägga fokus på individens behov av insatser.Det är även dags att staten tar sitt ansvar för kostnader för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och inte länge övervältrar detta till kommunerna. Ungefär 100 000 individer får årligen kommunala arbetsmarknadsinsatser och verksamheten kostar kommunerna cirka fem miljarder kr årligen. Totalt betalar kommunerna ut cirka 10,7 miljarder kr per år i ekonomiskt bistånd och drygt hälften av vuxna biståndsmottagare (cirka 135 000 individer) är arbetslösa.Dags att göra rätt sakerFörslaget som SKL lägger fram till regeringen är inte något nytt och revolutionerande, utan vi utgår från forskning och erfarenhet av liknande kommunal programverksamhet som har visat sig ge effekter. Förslaget har fått ett positivt mottagande hos berörda parter då alla är överens om att samordnade insatser är nödvändigt för att individen ska få sina behov tillgodosedda.Tanken med förslaget är att ge en övergripande beskrivning av en programverksamhet och ersättningsform som saknas i dagsläget. Nuvarande program är inte utformade utifrån de komplexa utmaningar som finns hos vissa grupper, och detta förslag blir då ett komplement till befintlig verksamhet och tillgodoser dessa individers behov. Hur förslaget i detalj ska konkretiseras och implanteras på nationell nivå, blir en fråga för parterna att gemensamt utarbeta.SKL ser nu framemot en snar fortsatt dialog med alla berörda parter om ett nationellt genomförandet av programkonceptet. Nu är det dags att vidta åtgärder som vi de facto vet fungerar och sluta upp med halvmesyrer och insatser som kanske fungerar i teorin men inte i praktiken.SKL:s förslag i korthet
    • Målgruppen är individer mellan 25-58 år som står långt från arbetsmarknaden och som en längre tid har försörjt sig på ekonomiskt bistånd eller andra ersättningar.
    • Förslaget omfattar en kombination av individanpassade insatser som är inriktade på att komma i arbete, utbildning, hälsa och socialt stöd. Insatserna ska kunna utföras av olika aktörer. Det centrala är att insatserna kan ges samtidigt och samordnas mellan aktörerna.
    • Staten föreslås vara huvudansvarig för programmet, vilket ska bedrivas under ett år, med möjlighet till förlängning.
    • Kommunerna föreslås möjlighet att ta ett utökat ansvar för utförande av arbetsmarknadsinsatser, via finansiering som kompenserar för övervältringseffekter.
    • En stöd/resurs-person följer den enskilda under programtiden och säkerställer att planeringen fullföljs, både av den deltagande personen och involverade aktörer.
    • Individen får en statlig ersättning, vilken kan kompletteras med andra inkomster från exempelvis barnbidrag och bostadsbidrag som sammantaget täcker deltagarens behov och minimerar behovet av kompletterande ekonomiskt bistånd.

    Läs mer
  • 2019-06-18
    Vi borde fråga: Vad drömmer du om?
    Kvalitet i socialtjänsten är så mycket mer än tillgång till effektiva kunskapsbaserade insatser. Det handlar lika mycket om samverkan, att mäta rätt saker och att på riktigt låta dem vi är till för vara dirigenter i sina egna liv.
    I början av juni höll European Social Network sin årliga konferens för socialtjänster runt om i Europa. Årets tema var kvalitet och på plats var 700 deltagare från 35 länder. Från SKL deltog SKL:s kvinnofridssatsning med en workshop om hur vi får kvalitet i det våldsförebyggande arbetet.Deltog gjorde representanter från bland annat Holland, Malta och Spanien som fick fundera över socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens och skolans roll i det arbetet. Att samverkan är en viktigt nyckel blev tydligt, men också att vi skiljer oss åt sig i synen på våld. I Sverige är vi fortfarande ganska ensamma om att se prostitution som ett utryck för mäns våld mot kvinnor, till exempel.Men trots våra olikheter har Europas länder ändå mycket gemensamt: En åldrande befolkning, tuffa framtida ekonomiska förutsättningar, stora skillnader i förutsättningar mellan regioner och kommuner, och en växande trend där socialtjänsten går från generella insatser till ett mer flexibelt stöd som invånarna själva är med att utforma.Mitt liv – min planEtt fint exempel på det är Danmarks visuella handlingsplan ”Mitt liv, min plan” för insatser inom funktionshinderområdet. Planen har tagits fram av Randers kommun och är en samtalsguide med bildstöd som underlättar för brukaren både inför och under planeringen. Planen tar avstamp i individens förhoppningar, önskningar och drömmar för framtiden – och flyttar på så vis fokus från behovet av omsorg till makten att styra över sitt eget liv.Mät graden av självständighetSjälvständighet var också temat för John Bolton, professor vid Institute of Public Care, Oxford Brookes University i England. När vi ger individen för mycket hjälp, menar Bolton, riskerar vi att stänga in henne i vårdsystemet och beröva henne makten över sitt eget liv. Därför behöver vi insatser som tidigt ökar individens självständighet. Det är också detta – graden av självständighet – som vi behöver mäta när vi mäter kvalitet.Gemensamt system för socialtjänst och hälso- och sjukvårdEtt annat gott exempel som vi i Sverige borde titta närmare på kommer från Finland. Där han man utvecklat ett gemensamt IT-system för socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Systemet heter Apotti och syftar till att underlätta för de olika professionerna att få en helhetsbild över brukarnas och patienters behov av stöd. All data om individen är tillgänglig i realtid, vilket ökar både effektiviteten och rättssäkerheten. Samtidigt kan brukarna själva logga in i systemet för att kommunicera med personal, ha koll på bokade tider, få påminnelser och se sin journal.Visserligen brottas även Finland med lagstöd för att det ska vara fullt möjligt att integrera och öppna upp datatillgången. Men i och med systemet har Finland kommit steget längre än Sverige.Att ta nästa stegAtt ta socialtjänsten till nästa nivå, och öka såväl omsorgskvalitet som livskvalitet, handlar om att förbättra socialtjänstens förutsättningar att samarbeta och att mäta rätt saker. Men också om att lägga fokus på det som stärker individens självständighet.Vi behöver lyssna på hans eller hennes önskningar och drömmar inför framtiden. Att fråga det Randers kommun frågar: Vad drömmer du om? Men att våga backa i vår välvilja att ta om hand och inta en mer coachande roll är inte alltid lätt. Det kräver ett modigt stödjande ledarskap och ett nytt förhållningssätt för många medarbetare i socialtjänsten.
    Läs mer
  • 2019-05-20
    Kommunerna kan inte ta hela ansvaret för socialtjänstens digitalisering
    För att få fart på socialtjänstens digitalisering krävs ändrade regelverk och stöd från staten. Det är hög tid för en nationell satsning – för det är orimligt att kommunerna ska axla detta själva.
    I fredags publicerade Socialstyrelsens rapport E-hälsa och väldfärdsteknik i kommunerna. Av den kan vi läsa att digitaliseringen går långsamt och att endast 13 procent av kommunerna skyddar känslig information med hjälp av starkt autentisering, som till exempel tvåfaktorsinloggning. Men detta betyder inte att det saknas vilja i kommunerna. Inte heller att socialtjänsten saknar skydd för känslig information. Tvärtom.Socialtjänsten skyddar sina uppgifterSocialtjänsten omfattas av sekretess, och för behörighet till systemen krävs fortfarande en säker inloggning som är kopplad till medarbetarens funktion. I och med den nya dataskyddsförordningen (GDPR) har socialtjänsten också skärpt sin syn på vem som får hantera personuppgifter. Socialstyrelsen konstaterar själv att det kan förklara varför andelen kommuner som infört autentisering minskade 2019, och att detta inte behöver innebära att säkerheten försämrats.Staten behöver hjälpa tillSnarare pekar rapporten på ett annat problem. Nämligen det om bristande stöd från statligt håll. För socialtjänsten finns ingen specifik nationell reglering av säkerhetsåtgärder för behandling av personuppgifter, så som hälso- och sjukvården har. Från SKL:s sida ser vi gärna att staten tar fram en gemensam säker lösning för e-legitimation för socialtjänstens medarbetare.Men behovet av stöd gäller inte bara personalens inloggning. Det handlar om att den demografiska utvecklingen kommer att innebära enorma utmaningar för socialtjänstens kompetensförsörjningen framöver. Och för att klara det måste vi införa nya arbetssätt med hjälp av digitala verktyg. Detta förutsätter att det finns en bra struktur och grund för digitaliseringen i Sverige. Men hittills har stödet från nationellt håll varken varit tillräckligt omfattande eller anpassat, och socialtjänsten hamnar ofta i skymundan.Kommunerna brottas med flera frågorVi vet att kommunernas förutsättningar skiljer sig åt. Digitalisering kräver mycket resurser och kompetens, något som inte alla kommuner har och som blir väldigt kostsamt. Därför är det bra att många kommuner och regioner har börjat gå ihop om utveckling. Men det hjälper föga när en rad frågor kvarstår: Hur strukturerar vi data och hanterar digital informationsdelning? Vilka kundplattformar ska vi använda? Hur ska en enhetlig nationell inloggning för privatpersoner se ut? Det är frågor som kräver nationella lösningar. Det är helt orimligt att kommunerna ska axla detta själva.Dyrt med halvdana lösningarMan kan också fråga sig hur lätt det är att digitalisera med verksamhetssystem som stagnerade för tjugo år sedan. Många kommuner pendlar mellan digital och analog hantering, vilket resulterar i tidskrävande dubbelarbete för många handläggare. Samtidigt är det svårt för kommunerna att ensamma driva på en ordentlig utveckling. Vi pratar om verksamhetssystem där samma information ofta måste skrivas in upprepade gånger på flera olika ställen. Där statistik måste registreras manuellt, samtidigt som det är svårt och kostsamt att sedan få ut den. System som inte är anpassade efter ärendenas komplexitet, som brister i användarvänlighet och som lämnar stora möjligheter till felregistrering.Det här är varken rättssäkert eller effektivt. Det är bara dyrt. Ska kommunerna verkligen fortsätta med de här standardsystemen? Och var och en för sig betala orimliga kostnader för varje uppdatering, utveckling och systembyte?Juridiken ett hinderÄven de juridiska förutsättningarna skapar hinder och osäkerhet. Idag saknas lagstöd för direktåtkomst och elektronisk delning mellan olika aktörer. Det saknas också stöd kring hur lagen ska tolkas när det gäller användningen av digitala lösningar. Regioner och kommuner gör just nu historiskt stora investeringar i nya informationsmiljöer och individnära digitala lösningar. Men lagstiftningen bromsar utvecklingen, försvårar samverkan mellan kommuner och regioner och får konsekvenser för den enskilde.Varför gör vi inte som våra grannländer?I Norge och Danmark har departementen tagit initiativ till olika nationella lösningar, till exempel när det gäller den sociala barnavården. Där samarbetar arbetsgivarorganisationer och socialstyrelser för att ta fram kvalitativa och rättssäkra lösningar åt kommunerna. Nationell digitala tjänster som kommunadressregister, inrapporteringstjänster och verksamhetssystem finns och utvecklas. Är det inte dags att Sveriges kommuner också får den typen av stöd?Dags att satsa nationellt nuFör att lyckas digitalisera behöver såväl SKL som kommunerna göra sitt. Men det gäller också staten. Vi behöver en nationell satsning och resurser som ger socialtjänsten förutsättningar att bedriva en jämlik vård och omsorg med hjälp av digitaliseringens möjligheter. Det behövs nationella tjänster och system som är tillgängliga, transparatenta och som höjer kvaliteten till rimliga kostnader. För om ambitionsnivån ska nås, kan vi inte lämna detta åt 290 kommuner att göra på egen hand. Då måste regelverken ändras och staten bjuda till.
    Läs mer
  • 2019-04-12
    Gott socialt arbete ska inte straffas
    Det är svårt att få till ett kostnadsutjämningssystem som gör alla nöjda. Men att kommuner som gör ett gott socialt arbete bestraffas, det är inte rimligt.
    Just nu är ett förslag till kostnadsutjämningssystem ute på remiss till landets kommuner. Utjämningen ska ge likvärdiga ekonomiska förutsättningar mellan kommuner och ska kompensera för kostnader som kommunen inte själv kan påverka. Grundtanken är att kommuner med stora behov inte ska ha en högre skattesats.Idag omfördelas stora resurser inom kostnadsutjämningen. För äldreomsorgen betalar 70-talet kommuner en avgift på nära tio miljarder kronor till övriga kommuner som har större behov. I individ- och familjeomsorgen (IFO) betalar 255 kommuner drygt fyra miljarder till 35 kommuner.Variabel för IFO ger dåliga incitamentSveriges Kommuner och Landsting har vid ett flertal tillfällen påtalat bristerna med utjämningsmodellen för individ- och familjeomsorgen. Problemet är den variabel som utjämnar för andel invånare med långvarigt ekonomiskt bistånd. För varje individ som kan komma ur ett långvarigt försörjningsstöd försämras kommunens utfall med 110 000 kronor. Det är varken rättvist eller uppmuntrande för de kommuner som arbetar framgångsrikt med att stödja medborgare att komma in på arbetsmarknaden. Ett exempel är Olofströms kommun som har lägst andel medborgare med långvarigt försörjningsstöd. Genom systemet får kommunen en avgift på 1 000 kronor per invånare, mycket tack vare sin höga ambitionsnivå att ingen ska få passivt bistånd.Risk att nya förslaget ger samma problemUtredaren föreslår nu att den här variabeln tas bort och ersätts av Rädda barnens mått för barnfattigdom (barn och ungdomar som lever i ekonomiskt utsatta hushåll). Variabeln består av en inkomstdel och en del som mäter förekomsten av ekonomiskt bistånd. Men frågan är om detta verkligen löser situationen. Risken är att problemet kvarstår då systemet fortsätter utjämna efter hur mycket försörjningsstöd kommunen betalar ut.Viktigt att följa äldreomsorgen på siktInom äldreomsorgsmodellen sker inte lika stora förändringar med utredningens förslag. Prislapparna och kompensationen för glesbygd uppdateras. Det är snarare på sikt, med en ökad åldrande befolkning, som modellen kan få stora konsekvenser. Enligt SKL:s prognos ökar omfördelningen med 6,5 miljarder kronor i fasta priser till år 2030. Det är därför viktigt att finansdepartementet särskilt följer utvecklingen, inte minst eftersom utredaren inte hämtat in nytt underlag. Exempelvis förväntas antalet 90-åringar att öka kraftigt, och om de nya 90-åringarna är friskare än 2009 då dataunderlaget togs fram, kan den föreslagna normkostnaden överskattas. Vi kan få en sämre träffsäkerhet om behoven mellan de olika åldersgrupperna utvecklas i olika takt.Det är svårt att ta fram variabler som både uppmuntrar klokt socialt arbete och förhindrar skattehöjningar. Men låt oss i alla fall vara tydliga på ett plan. Gott socialt arbete ska inte leda till sämre ekonomi i kommunerna. Det är varken bra för samhället eller för individen.
    Läs mer
  • 2019-03-21
    Nu satsar kommunerna på att minska ungas missbruk
    För några månader sedan beslutade SKL:s styrelse om en handlingsplan för unga med missbruksproblematik. Nu vässas kommunernas arbete. Receptet handlar om tidiga insatser och att möjliggöra samverkan mellan aktörer.
    En anledning till att vi på SKL har tagit fram en handlingsplan mot missbruk och beroende är att det skett en kunskapsutveckling inom missbruk- och beroendeområdet. Denna kunskap behöver också användas för att utveckla verksamheter så att de som behöver får del av den bästa vården och de insatser vi vet är den bästa hjälpen.Samverkan och samsyn en nyckelfrågaDet här är en omfattande och viktig satsning. Och det är nu arbetet med att implementera planen sätter igång på allvar. En viktig utgångspunkt är att aktörer får en gemensam syn på vad som behöver göras. Det handlar bland annat om socialtjänst, hälso- och sjukvård, skola och civilsamhället.Den otydlighet som finns i lagen i dag kring ansvarsfördelning mellan huvudmän kan få allvarliga konsekvenser för individer som riskerar att hamna mellan stolarna och inte få den hjälp de behöver. Otydligheten gör det också svårare att tidigt upptäcka personer som är i riskzonen. Här skulle vi behöva se lagändringar. Men det är mycket som vi ändå kan göra i dag.Nej, vi pratar inte om legaliseringHandlingsplanen berör flera olika områden och en av delarna handlar om att utvärdera en 30 år gammal lagstiftning, en lagstiftning som gör att många individer som lider av både psykiskt ohälsa och har en missbruksproblematik riskerar att hamna mellan stolarna. Handlingsplanen säger dock ingenting om legalisering av narkotika, vilket tyvärr kan misstolkas av en artikel på svt.se som nu spridit sig, som är hårt vinklad både i rubrik och text.Vi vill ge bästa vård och stödSyftet med handlingsplanen är att bidra till att minska missbruket bland barn, unga och unga vuxna genom att stödja ett kunskapsbaserat utvecklingsarbete.Vi som arbetar med de här frågorna vet att det är helt avgörande att upptäcka risker tidigt och att ge tidiga, samordnade insatser. Handlingsplanen ger konkreta verktyg för kunna göra just det. Vi måste göra allt för att unga inte ska hamna i missbruk och se till så samhällets insatser är både tillgängliga och jämlika.
    Läs mer
  • 2019-03-08
    Vi behöver ta mäns våld mot kvinnor på större allvar
    Nyligen publicerades en granskning av hur Sverige efterlever Europarådets konvention om att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Där finns flera brister att ta tag i.
    Under 2018 granskade en expertgrupp, GREVIO, hur väl Sverige efterlever Istanbulkonventionen – Europarådets konvention om att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i hemmet. Rapporten släpptes i januari i år och lyfter Sverige som ett föregångsland i många avseenden: Vi har jämställdhet högt på den politiska agendan, och insikten om att mäns våld mot kvinnor är könsrelaterat är fast förankrad i våra policys och åtgärdsprogram. Vi får beröm för samtyckeslagen och för lagen om grov kvinnofridskränkning, och vår vilja till ständig förbättring har enligt GREVIO bidragit till Sveriges ledande roll på området.Stödet till våldsutsatta bristerMen rapporten pekar även på flera brister, till exempel när det gäller socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete. Och det är ingen rolig läsning.Bland annat konstaterar GREVIO att kommunernas stöd till våldsutsatta kvinnor och barn skiljer sig över landet, både när det gäller tillgänglighet och socialtjänstens kunskap och arbetssätt. GREVIO riktar också en stark uppmaning till svenska myndigheter att förbättra samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården.GREVIO understryker vidare att sårbara grupper inte ges tillräckligt stor uppmärksamhet. Det gäller kvinnor i migration, kvinnor i missbruk, samer, romer – men också barn som upplevt våld i sin familj.GREVIO uppmärksammar även att tillgången till PTSD-behandling för barn brister och att det i hälso- och sjukvården saknas långvarig psykologisk traumabehandling vid sexuella övergrepp och våld i nära relation. De pekar också på behovet av standardiserade metoder när det gäller behandling för våldsutövare.Kvinnofridsarbetet måste utvecklas och förstärkasVisst svider det när en internationell expertgrupp ger oss kritik. Men bristerna är inte okända. SKL har länge sett de utvecklingsbehov som GREVIO ser. Tillsammans med våra medlemmar har vi också arbetat för att kvinnofridsarbetet ska ges mer uppmärksamhet och resurser.Vi vet att det till exempel är svårt för mindre kommuner att erbjuda det stöd som stora kommuner kan. Det kan vara en förklaring till att stödet varierar i landet, men vi måste hitta sätt för att komma tillrätta med det, till exempel genom avtalssamverkan kommuner emellan.Precis som GREVIO menar vi att barnen måste uppmärksammas mer. Vi behöver bli bättre på att följa upp barns behov. Vi behöver säkra skolgången för barn i skyddat boende. Och familjerätten likväl som tingsrätten behöver bättre kunskap om våld och göra ordentliga riskanalyser vid beslut om boende, vårdnad och umgänge i dessa ärenden.Vi menar också att brister i stöd och behandling kan kopplas till brister i samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Det måste finnas en bärande kedja i samhället av insatser och stöd till våldsutsatta kvinnor och barn – där alla bidrar med sin kompetens.När det gäller behandling för våldsutövare måste staten tydliggöra vem som ansvarar för vad, vilket också lyftes i Nils Öbergs utredning Att bryta ett våldsamt beteende (SOU 2018:37). Att ansvarsförhållandena klargörs är grundläggande för att kunna vidareutveckla arbetet med våldsutövare.Dags att växla upp arbetetMen allt detta betyder inte att det saknats utveckling. Mycket har hänt sedan mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer, tydligt och uttalat, fått ta plats som ett eget område i socialtjänsten. Föreskrifter, riktlinjer och rutiner har tagits fram, kunskapen hos professionen har ökat och många socialsekreterare gör ett kvalificerat och engagerat arbete för våldsutsatta kvinnor och barn.Mycket är också på gång. 2018–2020 gör SKL en särskild kvinnofridssatsning efter överenskommelse med regeringen. Tack vare den har nu alla läns regionala samverkans- och stödstrukturer anställt var sin resurs som just nu stödjer kommunerna att öka kunskap och samverkan på kvinnofridsområdet. SKL kommer även starta ett pilotprojekt om systematiskt uppföljning på området, vilket vi hoppas ska underlätta för kommunerna att utveckla sina insatser på ett mer träffsäkert sätt. Vi kommer även att undersöka framgångsfaktorer i hälso- och sjukvårdens arbete med att uppmärksamma våld. Den rapporten beräknas vara klar vid årsskiftet.För det finns ingen anledning att slå sig till ro. Internationellt sett är vi kanske ett föregångsland. Men GREVIO visar med all tydlighet att arbetet mot mäns våld mot kvinnor och barn – det är långt ifrån klart.
    Läs mer
  • 2019-02-14
    Regeringen bör tänka till inför nästa assistansutredning
    Då var det dags att slänga förslagen om personlig assistans i papperskorgen – igen. Om den nya utredningen ska lyckas, måste den lyssna på kommunerna och brukarrörelsen.
    Sedan början av 2000-talet har olika LSS-och assistansutredningar följt på varandra. Gång på gång har stora delar av de nya förslagen hamnat i papperskorgen. Vem vet hur det blir med den senaste LSS-utredningen som presenterades den 10 januari. I januariöverenskommelsen ser vi att regeringen ska tillsätta ytterligare en ny utredning om personlig assistans.Vi är många som undrar om inte detta är ett ordentligt slöseri med skattemedel. Det är i alla fall tydligt att det får konsekvenser när det aldrig blir verkstad.Hårt slag för många människorEfter Högsta förvaltningsdomstolens (HFD) bedömning vet vi att nuvarande lagstiftning inte var avsedd för alla de grupper som idag har personlig assistans. Jag tänker främst på barnen med behov av egenvård och vuxna med behov av övervakande karaktär. Att lagen tolkats generöst har medfört att dessa familjer och människor har kunnat klara sin vardag. Men när stödet genom ett par HFD-domar drogs undan, blev tillvaron för dessa människor oerhört tuff. Så även för kommunernas socialtjänster som helt plötsligt förväntades ingripa.Kommunerna slår knut på sig självaMånga tycker att vi kommuner är snåla som inte längre ger personlig assistans till alla som blir utkastade från försäkringskassan. Då är det inte tillräckligt känt att detta stöd ofta handlar om hälso- och sjukvårdsinsatser som idag bara får utföras av regionerna. Och när staten inte tar sitt ansvar, ändrar lagen och ger ekonomiskt stöd, måste vi hitta alternativ. Många kommuner har därför slagit knut på sig för att hitta pragmatiska lösningar. Västerås och Uppsala läns samarbete med regionen är exempel på detta.SKL och brukarrörelsen är enseDet här innebär att SKL och brukarrörelsen har ett gemensamt intresse. Vi har föreslagit till regeringen att ändra lagen så att kommuner genom avtalssamverkan tillåts tillhandahålla avancerad hälso- och sjukvård i hemmiljö. En annan väg är att utöka assistansen att innefatta fler grupper. Vi är också överens om att staten ska vara ensam huvudman. Både utifrån ekonomiskt perspektiv och brukarperspektiv.Bra förslag i senaste utredningenDen senaste utredningen har gjort en total översyn av LSS. Där finns också många goda förslag. Bland annat om en ny insats ”personlig service och boendestöd” och om att kostnaden för assistenters sjuklön ska inkluderas i timbeloppet för personlig assistans. LSS innebär så mycket mer än personlig assistans. Bara för att vissa förslag fått kritik, behöver inte alla förslag förkastas.Några råd till regeringenInför den nya assistansutredningen hoppas jag att regeringen tänker till – innan direktiven skrivs. Här är mina råd hur vi tillsammans kan förhindra den nya utredningen från att hamna i papperskorgen:
    1. Gör utredningen öppen och transparent
    2. Se till att utredaren har en nära dialog med brukarrörelsen och SKL
    3. Låt följande frågor kommer upp på bordet:

      1. Hur inkluderande och jämlikt ska Sverige vara?
      2. Sätts de samhällsekonomiska beräkningarna i paritet med de faktiska kostnaderna?
      3. Vilken kostnad är staten beredd att ta?
      4. Vem ska vara huvudman för den personlig assistansen?
      5. Hur stort ansvar ska föräldrar själva ta för barn med svåra funktionsnedsättningar?
      6. Vad blir konsekvenserna för brukare, kommuner och regioner när lagstiftningen inte förändras i takt med samhället?
    Vi behöver ett respektfullt samtal om hur människor med funktionsnedsättning ska kunna leva på lika villkor som andra, samtidigt som statens budget hanteras på ett klokt sätt. Jag hyser stor tillförsikt att vi tillsammans kan få till stånd en lösning – kanske inte helt perfekt, men godtagbar för alla parter. Att fortsätta att göra ingenting alls, är inget alternativ. Då riskerar fler människor att hamna utanför systemet, kommunerna kommer att lappa och laga och tilliten urholkas till noll. Och det vill i alla fall inte jag.
    Läs mer
  • 2019-01-10
    Ingen socialarbetare vill att barn ska fara illa
    Vi har de senaste dagarna tagit del av flera berättelser i media om tragiska händelser som drabbat barn och hela familjer efter att de varit i kontakt med socialtjänsten.
    Ett barn ska aldrig behöva känna sig otryggt i sitt eget hem eller i samhällets omsorg, och de berättelser som handlar om när barnen far illa är de som verkligen berör i rapporteringen.Det är bra att media granskar de här frågorna, det är viktigt att brister kommer upp till ytan. Men vi som arbetar i och med socialtjänsten tänker förstås också på hur socialtjänstens verksamhet beskrivs. Det är viktigt att alla som deltar i diskussionerna har kunskap om vilken roll och vilket uppdrag socialtjänsten har.Viktigt med en helhetsbildDen granskning som nu förekommer i media gäller 994 barn i 324 ärenden hos tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg, IVO, under 2016, 2017 och de första nio månaderna 2018. Mer än en tredjedel av dessa ärenden beror på att kommuner själva har anmält att det eventuellt skett ett allvarligt missförhållande. I dessa ärenden har IVO konstaterat att 150 barn har farit illa på grund av att socialtjänsten har agerat fel.Sverige saknar samlad nationell statistik, men det är ändå viktigt att sätta denna siffra i relation till det stora antal ärenden som Sveriges socialtjänster hanterar. Bara till socialtjänsterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle kom det under 2017 in nästan 60.000 orosanmälningar som rör barn. De år som ingår i granskningen följer dessutom på det extraordinära 2015, då mer än 35 000 asylsökande ensamkommande gjorde att antalet barn i samhällsvård fördubblades på bara några månader. Socialtjänstens insatser för att möta detta har varit storartade, men självfallet har verksamheterna varit under stor påfrestning.Varje barn som far illa i samhällets omsorg är ett misslyckande, men för att inte skada allmänhetens tillit till socialtjänstens viktiga arbete behöver vi alla bidra till en nyanserad helhetsbild.Ett viktigt och svårt arbeteDet finns omkring 5000 medarbetare inom socialtjänsten som arbetar med ärenden som rör barn och ungdomar. Medarbetare som dagligen träffar, stöttar och utreder familjer i behov av stöd. Att arbeta inom socialtjänsten ställer höga krav på medarbetarna. Det handlar om bedömningar, avväganden och beslut som hela tiden måste göras. Ett både viktigt och svårt jobb, där arbetsgivarna har ett ansvar att se till så att det finns rimliga förutsättningar för alla medarbetare.Varje barn, familj och varje situation är unik. Det ställer stora krav på utbildning, introduktion av nya medarbetare och att det finns tydliga rutiner som alltid följs. De senaste åren har det skett stora förbättringar inom socialtjänsten, bland annat får nu merparten av nyexaminerade medarbetare en omfattande yrkesintroduktion på arbetsplatsen.Behov av lagändringarVi ser behov av ändringar i socialtjänstlagen. Det finns lagliga hinder som försvårar socialtjänstens arbete med och för barn. Socialtjänsten kan idag inte söka på tidigare anmälningar utifrån barn, det gör det därför svårt att veta om en det finns en anmälan från samma familj sedan tidigare. På samma sätt är det svårt att föra nationell statistik och följa upp vilka insatser som fungerar bättre än andra. Integritetsskyddet är naturligtvis viktigt, men att kunna skydda barn måste vara viktigare.Systematisk uppföljning i form av personnummerbaserad statistik behöver tillåtas för att socialtjänsten ska kunna klara sitt uppdrag och vara kunskapsbaserad, jämlik och jämställd. Vi skulle behöva en statlig utredning som ser över lagstiftningen om möjligheterna att registrera, lagra och sammanställa individstatistik.Socialtjänstens möjlighet att arbeta med tidigt, samordnat och riktat stöd skulle behöva stärkas för att ge riktade insatser som så kallad service, utanför myndighetsutövningen – alltså innan anmälan och utredning. Mer av förebyggande arbete skulle dels ge förutsättningar för ett mer lättillgängligt stöd, dels frigöra resurser till att arbeta mer med de som mest behöver socialtjänstens insatser. Det skulle skapa förståelse och förtroende hos allmänheten.Socialtjänsten kan lova att göra ett så bra arbete som möjligtJag önskar att vi kunde garantera att barn aldrig kommer att fara illa igen, men det är inte möjligt. Jag tror att de allra flesta förstår det. Socialtjänsten kan inte förutsäga vad som ska hända och kan inte vara på plats i en familj dygnet runt. Det vi däremot kan lova är att vi som arbetar med socialtjänstens viktiga uppdrag alltid kommer att göra vad vi kan för ett ge så bra stöd och bemötande som möjligt i varje unik situation.Misstag kan och ska aldrig försvaras, inom socialtjänsten kan misstag få förödande konsekvenser. Vi behöver förstå mer om vilka insatser som fungerar och vilka som inte gör det. På SKL arbetar vi därför för att socialtjänsten ska få lagliga möjligheter att på nationell nivå utvärdera insatser.Vi menar också att socialtjänsten måste få lagliga möjligheter att arbeta med tidigt samordnat och riktat stöd. Jag möter ofta socialsekreterare som arbetar med barn, unga och familjer. Jag vet att de gör allt de kan för att det ska bli så bra som möjligt. Jag vet också att socialtjänsterna ute i landet under de senaste åren arbetat hårt med att förbättra verksamheten. Här kan vi aldrig slå oss till ro.
    Läs mer

Prenumeration

Sidfot