-
Den blomstertid nu borde komma…
Livet borde nu ta en ljusare vändning för de unga som får uppehållstillstånd med den nya gymnasielagen. Kommunerna behöver förutsättningar att ta emot dem, men lagstiftaren har gjort sig osynlig. Fram
-
Digitalisering kräver så mycket mer
Om vi ska lyckas digitalisera socialtjänsten måste vi ändra beteende. Men också hur vi pratar om ordet ”digital”. Användning av digital teknik har varit ett faktum under åtskilliga decennier, vilket i
-
När stressen byts mot arbetsglädje
Genom att använda taligenkänning för dokumentation blir socialsekreterarens arbetet effektivare och mer tid kan ges till brukarna. Därför är det glädjande att vi kan underlätta upphandling av den nya
-
Samma utmaningar i hela Europa
I slutet av maj samlades nästan 600 ledare inom socialt arbete till Europeiska socialchefsnätverket i Sevilla, Spanien. Det är slående vad mycket vi kan lära av varandra. 27–30 maj hölls den 26:e Euro
-
En bostad är mer än golv, väggar och tak
Under 2000-talet har vi sett en stabil ökning av grupper som inte kan få en bostad på den ordinarie marknaden. När systemen vacklar agerar socialtjänsten som vanligt med kraft och kreativitet – men hu
-
Socialtjänsten måste vara medskapare för en jämlik hälsa
Under 1900-talet har stora förändringar till det bättre skett för personer med funktionsnedsättningar. Men hur ser det då ut idag, 2018? Har vi ett jämlikt samhälle där alla människor har samma rättig
-
Att äta är ett grundläggande behov - oavsett hur maten intas
Idag kom äntligen högsta förvaltningsdomens avgörande om sondmatning ska räknas som grundläggande behov eller inte. Det blev ett positivt svar – det spelar ingen roll hur maten intas, det är ett grund
-
Att det ska vara så svårt …
Staten måste bli bättre på att ta hänsyn till den lokala nivåns villkor. Människor lever inte sina liv på en abstrakt nationell nivå, utan i en lokal kontext i landets kommuner. Det är där välfärdens
-
Handlingsplan för missbruk och beroende har många perspektiv
Just nu arbetar jag, Susanna Wahlberg, med en handlingsplan för missbruk och beroende. SKL:s styrelse har beslutat att detta ska vara en av SKL:s prioriterade frågor. Handlingsplanen ska rikta sig til
-
Stoppa våldet mot barn – lätt att säga men svårt att göra?
Barn ska inte utsättas för våld och övergrepp. Våld kan aldrig accepteras. Men hur gör vi för att nå dit? I den senaste nationella kartläggningen om våld uppger en dryg tredjedel av eleverna i klass 9
Tack för att du hjälper oss!
Om bloggen
Vi som bloggar här arbetar med frågor om social omsorg och stöd på SKL.
Vi skriver aktuellt om äldreomsorg, barn och unga, missbruk och beroende, funktionshindersfrågor och annat inom socialtjänsten.
-
2018-11-14
Hur ser det egentligen ut på Sveriges gruppbostäder?
Jag blir bestört och arg när de mest utsatta inte får den trygghet, stöd och skydd de behöver. Men varm i hjärtat när jag ser alla de verksamheter som faktiskt ger just det.
Den 31 oktober var jag med i SVT:s Aktuellt med anledning av Uppdrags gransknings reportage om grupp- och korttidsboenden inom LSS. Reportaget berättade om de 1 800 Lex Sarah-anmälningar om missförhållanden som Inspektionen för vård- och omsorg (IVO) tagit emot 2016–2018. Programmet visade oss något mycket skrämmande. Att det som absolut inte får hända, ändå skett.Hur ser det egentligen ut på Sveriges gruppbostäder? Jag har själv hört socialchefer beskriva svårigheter att få tag i personal, och träffat oroliga brukarorganisationer, föräldrar och brukare. Men jag har även sett det motsatta. Brukare, anhöriga och personal som känner trygghet, och som är stolta över sitt boende och sin arbetsplats.Brukarundersökningen ger annan bildSå, hur ser det ut? Sedan 2016 genomförs SKL:s årliga brukarundersökning inom funktionshinderområdet. Syftet är att få en bild av hur brukarna själva upplever sin situation. Från gruppbostäder svarade totalt 3152 brukare på enkäten och cirka 10–15 procent av svaren kommer från privata utförare.De flesta trivs med sitt boendeResultaten visar att de allra flesta brukare trivs på sitt boende (82 procent) och att de är trygga med personalen (74 procent). Majoriteten upplever att de får den hjälp och stöd de behöver (80 procent) och att de själva får bestämma över saker som är viktiga för dem (75 procent).De allra flesta vet också var de ska vända sig om det är något som inte är bra (84 procent). Däremot är det inte alltid så att personalen kommunicerar på ett bra sätt. Här svarar 31 procent av brukarna att de inte alltid förstår vad personalen säger. Samtidigt upplever de flesta brukare (82 procent) omtanke från personalen.Många kommuner följer upp och har kollFör kommunerna är det viktigt att följa upp kvaliteten i verksamheten och hur de som får stödet själva upplever sin situation. Brukarundersökningar är ett bra sätt att få upp ögonen för det och att på ett systematiskt sätt arbeta med förbättringar.Men det finns även andra metoder att mer löpande fånga upp hur brukarna har det. Många kommuner använder till exempel Delaktighetsmodellen, DMO, där en särskild vägledare har möten med brukare för sig och personal för sig. Modellen ger stöd till en mer jämlik dialog mellan grupper där det råder maktobalans. Syftet är att brukarna ska kunna komma till tals utan påverkan av den egna personalen. På det viset är DMO ett sätt att stärka brukarnas engagemang och inflytande över sin vardagssituation, men också en metod som ger personalen värdefulla insikter i det dagliga arbetet.Uppdrag granskning ger oss en viktig signalJag blir bestört och arg när de mest utsatta inte får den trygghet, stöd och skydd de behöver. Men varm i hjärtat när jag ser alla de verksamheter som faktiskt ger just det. Som dygnet runt, med stor professionalism, stödjer dessa personer att leva ett tryggt, självständigt och meningsfullt liv.Uppdrag gransknings reportage är viktigt. Det visar med all tydlighet hur viktigt det är att följa upp. Och hur viktigt det är att agera med kraft om vi upptäcker brister.
Läs mer
-
2018-10-31
Den blomstertid nu borde komma…
Livet borde nu ta en ljusare vändning för de unga som får uppehållstillstånd med den nya gymnasielagen. Kommunerna behöver förutsättningar att ta emot dem, men lagstiftaren har gjort sig osynlig.
Fram till nu har det varit en lång och svår situation för de drygt 9 000 unga vuxna, före detta ensamkommande barn, som börjar få besked på sin ansökan om uppehållstillstånd enligt den så kallade gymnasielagen.Svårt att hitta boende, knappa försörjningsmöjligheter, ingen rätt till önskad utbildning, psykisk ohälsa. Många kom hit med svåra upplevelser från sina hemländer och från flykten. Den långa tiden i ovisshet om de skulle få stanna har frestat på. Många har fått avslag, och alla omfattas inte av den nya möjligheten till uppehållstillstånd. Några av dessa unga människor har i den djupaste förtvivlan valt att avsluta sina liv. Den yttersta fasan och tragedin.En ny möjlighet…Ett uppehållstillstånd innebär att många av ungdomarna nu får en ny möjlighet. I första hand är det individen som ansvarar för att ta tillvara på den: att lösa sin boendesituation, komma in på en utbildning, studera, klara utbildningen, försöka få ett arbete. Efter uppehållstillstånd är dessa unga som vilken kommuninvånare som helst, med rätt att ansöka om bistånd hos socialtjänsten. Skolan och vuxenutbildningen kommer också att försöka stötta dessa ungdomar i enlighet med sina uppdrag. Primärvård och vuxenpsykiatri likaså.… men svårigheterna är inte överMen kommuner och landstings ansvar och förutsättningar att ge insatser har begränsningar. Det råder bostadsbrist i 243 kommuner, och det är många grupper som har svårt att etablera sig på ordinarie bostadsmarknad: unga, nyanlända, våldsutsatta, funktionsnedsatta, äldre. Kommunerna beslutar hur behovet ska mötas utifrån juridiska, ekonomiska, politiska och andra hänsyn. Såväl hållbara lösningar som kommunallagens likställighetsprincip måste beaktas.Utbildning = uppehållstillståndRegering och riksdag har med gymnasielagen kopplat rätten till uppehållstillstånd till olika utbildningsformer utan att kartlägga hur etablerade dessa är i kommunerna. Det handlar delvis om utbildningar som kommunen inte är skyldig att ge, och beslutet togs utan att säkerställa att kommunerna har kapaciteten. Utbildningsupplägg vars kostnader överstiger de statliga bidragen kommer att efterfrågas i större utsträckning.Brist på ersättning men stora behov av stödDe ersättningar som kommunen får är begränsade i tid och omfattning. Från höstterminen det år de unga vuxna fyller 20 år finns ingen ersättning utöver kostnad för försörjningsstöd, trots att vi vet att många i gruppen mår dåligt och behöver särskilt stöd.Många i målgruppen behöver insatser från vårdcentraler och psykiatri, men idag saknas till viss del psykiatrisk kompetens i primärvården. Landstingen arbetar för att stärka primärvården generellt, men bristen på psykologer och kuratorer är stor, och väntan kan ibland bli lång.Dags att fullfölja intentionenRegering och riksdag har valt att ge dessa ungdomar en ny möjlighet till uppehållstillstånd, men utan att ta hänsyn till de utmaningar det innebär för kommuner och landsting. Lagstiftaren måste ha haft en intention med det nya regelverket. Nu måste denna fullföljas.
SKL har vid upprepade tillfällen uppvaktat regeringen om vikten av planeringsförutsättningar och stabila ekonomiska villkor. Kommunerna behöver en garanti om stöd från staten, och de ska självfallet garanteras tillräcklig ersättning.Det löser inte allt, men vi är övertygade om att bättre villkor för kommunerna innebär en bättre situation för ungdomarna. Det gäller även idéburen sektor, som är en livsviktig part. De många frivilliga gör en stor insats, men också hjälparna kan behöva hjälp.Vi vill lösa det på bästa sättDet är inte rätt och riktigt att det ska vara kommuners och landstings eventuella välvilja som ska täcka upp för bristande konsekvensanalyser när lagstiftaren gör ändringar i lagar, regler och förordningar. Lagstiftaren ska ta ansvar för det. Kommuner, landsting och SKL vill ha en följsam dialog om hur vi löser detta på bästa sätt.Unga människor som nyfiket utbildar sig, får ett arbete och finner sin plats i tillvaron med egen försörjning, god hälsa och välmående – det drömmer vi väl alla om, vare sig vi är föräldrar eller inte.Regering och riksdag, vi är här, var är ni?
Läs mer
-
2018-10-30
Digitalisering kräver så mycket mer
Om vi ska lyckas digitalisera socialtjänsten måste vi ändra beteende. Men också hur vi pratar om ordet ”digital”.
Användning av digital teknik har varit ett faktum under åtskilliga decennier, vilket innebär att digitaliseringen kan sägas ha pågått lika länge. Men att använda digital teknik och att digitalisera behöver inte innebära samma sak. Det framgår av det forskningsprojekt som gjordes i Helsingborg stads socialförvaltning 2015-2017.
Projektet undersökte vad hindren och framgångarna var för att digitalisera Helsingborgs individ- och familjeomsorg och gjordes av FoU Helsingborg tillsammans med två forskare vid Lunds universitet: Lupita Svensson, doktor i socialt arbete och Stefan Larsson, docent i teknik och social förändring.Handlar om att ändra ett invant beteendeFlera av de skuggningar forskarna genomförde visar att socialtjänstens arbete inte digitaliseras bara för att medarbetarna försetts med digital teknik. Tekniken måste också användas på rätt sätt. Det leder till exempel inte till ökad digitalisering om den smarta telefonen uteslutande används för telefonsamtal och den bärbara datorn bara till ordbehandling. Det krävs betydligt mer. Det handlar om att ändra ett invant beteende, öka den digitala kompetensen, förändra arbetssätten och maximalt utnyttja den nya tekniken.De flesta anser sig vara lagom digitalaVidare är adjektivet digital, som många andra adjektiv, ett subjektivt ord. Vi tolkar och definierar det utifrån våra egna personliga uppfattningar om vad som är en lämplig digital nivå. Jag skulle vilja hävda att begreppet digital kan vara lika ”svårt” som begreppet jämställd. Problemet beror inte på att begreppet i sig är vagt, utan på att varje enskild person definierar det utifrån sin egen verklighetsuppfattning.Vi tycker kanske själva att vi lever jämställt, och att de på ytterkanterna är udda existenser. Men när vi väl flyttat fram positionerna och blivit mer jämställda ter sig det liv vi levde förut som mycket främmande. På samma sätt anser sig de flesta vara precis lagom digitala. Men så snart de tagit ett steg uppåt på digitaliseringstrappan kan de inte för sitt liv förstå hur de klarade sig förut.Att skilja teknik från metodEtt liknande resonemang förs i FoU-rapporten som understryker att det är lätt att blanda ihop saker och ting då ”digitalisering” betyder olika saker för olika individer. I rapporten beskrivs denna begreppsförvirring genom att peka på begreppsparen teknik och metod å ena sidan, tillgänglighet och kompetens å andra.Det handlar dels om att vara på det klara med vilken form av digital transformation man eftersträvar: Är det att implementera ny teknik, eller att se hur tekniken tillsammans med förändrade beteenden kan skapa sömlösa lösningar för användarna? Dels om att förstå detta: Att tillgänglighet till teknik inte per automatik för med sig kompetens att använda den. Varken för socialsekreterare, brukare eller verksamheter.För att lyckas digitalisera det sociala arbetet krävs med andra ord en hel del. Det räcker inte att införskaffa och tillgängliggöra tekniken. Såväl individerna som organisationen behöver jobba parallellt med metod och kompetens.
Läs mer
-
2018-10-10
När stressen byts mot arbetsglädje
Genom att använda taligenkänning för dokumentation blir socialsekreterarens arbetet effektivare och mer tid kan ges till brukarna. Därför är det glädjande att vi kan underlätta upphandling av den nya tekniken.
När vi på SKL undersökte om en tjänst för taligenkänning kunde underlätta arbetet för socialsekreterare, upptäckte vi flera positiva effekter. Arbetstiden kunde användas mer effektivt, stressen minskade och det blev till och med roligare att dokumentera. Dessutom minskade tidigare kroniska besvär i rygg och nacke hos flera. Och, inte minst: tiden för samtal med brukarna kan öka. Genom det närmare samarbetet inom SKL-koncernen för att öka användningen av digitala hjälpmedel i offentlig sektor, är det nu möjligt för kommunerna att enklare upphandla tjänster för taligenkänning.Ökade krav och detaljstyrning del av problemetMånga av er känner säkert till den tidigare nationella samordnaren Cecilia Grefves kartläggning av den sociala barnavården för några år sedan. Den visade bland annat att socialsekreterarna lägger mycket av sin tid på dokumentation. En av orsakerna till det är den ökade regelstyrningen och ökade dokumentationskrav – här vill SKL som bekant gärna se en minskad detaljstyrning – och en annan orsak är en eftersatt teknisk utveckling. Bara ett fåtal procent av arbetstiden ägnades åt samtal med barn och unga. En bekymrande bild av verkligheten. I synnerhet som det faktiskt finns teknik som skulle kunna underlätta för socialsekreterarna och bättre gagna dem vi är till för.Tre gånger så fort att tala in dokumentationenSå hur kunde vi hjälpa kommunerna? Till att börja med sökte vi och fick medel från regeringen för en fördjupad studie och test av just taligenkänning. I tre kommuner – Haninge, Linköping och Norrköping – deltog 35 socialsekreterare (stort tack till er!) i ett tre månader långt test. Fokus låg på dokumentation, som talas in istället för att skrivas. Tidigare studier har visat att det går upp till tre gånger så fort att tala in sin dokumentation, jämfört med att skriva in den.
Vad hände? Jo, de flesta av testpersonerna tyckte att det gick lika fort eller fortare att tala in dokumentationen, och det kändes också roligare! Dokumentationen kunde göras lite då och då under dagen, istället för att samlas ihop vid dagens slut. Stressen minskade. Och med färre timmar vid datorn, minskade också besvär med värk i rygg och nacke. Det var en något oväntad men välkommen effekt.Enklare för kommuner att upphandla teknikenÄven om det förstås också fanns negativa erfarenheter, var de flesta positiva och ville gärna fortsätta efter testperiodens slut. Vi tycker förstås att det positiva resultatet är både roligt och intressant och det känns verkligen bra att vi nu kan förenkla för kommunerna att upphandla taligenkänning. SKL Kommentus har helt enkelt lagt in det i ett av sina befintliga ramavtal för programvaror, och kommunerna kan därmed göra en förnyad konkurrensutsättning (eftersom det finns flera leverantörer på marknaden), en process som ändå tar kortare tid än en traditionell upphandling.
Allt som kan förenkla för kommunernas digitalisering är välkommet – hur tar din kommun tillvara på de nya möjligheterna?Läs gärna vår VD Vesna Jovics krönika i senaste veckobrevet från SKL, och debattinlägget som hon skrivit tillsammans med Akademikerförbundets SSR:s ordförande Heike Erkers om digitaliseringens möjligheter för att öka kvaliteten i socialtjänsten.
Läs mer
-
2018-09-12
Konferensen Funktionshinder i tiden är viktigare än någonsin
Vi står vid ett vägskäl när det gäller funktionshinderområdet. Institutionalisering och färre händer i omsorgen? Eller teknikutveckling och breddad kompetens? Det krävs samtal för att inte ta ett steg tillbaka.
För några veckor sedan var jag och mina medarbetare i Bryssel för att höra hur tongångarna går och träffa de strategiska personer inom EU som arbetar med påverkansarbete i socialtjänstens frågor. Vi hade ett möte med André Felix från European Disibility Forum som beskriver Sverige som ett land som återgår till att ha fler små institutioner. Jag förstår att sådana ”sanningar” sprider sig i tider då kommunerna sliter för att stödja dem och deras familjer som faller ur den personliga assistansen efter de senaste domarna i Högsta förvaltningsdomstolen. Men att brukarorganisationen Funktionsrätt menar att gruppboendena övergått till mer institutionsliknande former gör mig orolig. Går vi i den riktningen i Sverige så frångår vi lagens intentioner.Dags att välja vägJust nu står vi vid ett vägskäl. Det gäller välfärden överlag men även stödet till personer med funktionsnedsättning. Hur utvecklar vi välfärdstekniken och digitaliseringen när brukarnas krav på stöd och självständighet ökar? Kan vi bygga ett samhälle utifrån universell design där alla medborgare kan vara delaktiga oavsett funktionsförmåga? Vilka vägar ska vi välja nu när antalet personer i arbetsför ålder minskar samtidigt som gruppen barn och äldre ökar? Vem ska jobba inom funktionshinderområdet?Bara undersköterskor, eller?Av tradition har funktionshinderområdet dominerats av undersköterskor. Just nu utreds yrket och undersköterskeutbildningen vars inriktning lutar mer mot hälso- och sjukvårdsområdet än det sociala. Men passar den kompetensen? Och vad är egentligen rätt kompetens? Kanske kan vi lära av kommuner redan idag som blandar olika kompetenser – hälsocoacher, fritidspedagoger, arbetsterapeuter och socionomer. Vi behöver en diskussion om vilken kompetens som behövs och hur vi ska utveckla den framöver.Våga anställa personer med funktionsnedsättningYtterligare ett vägskäl handlar om jämlikhet. Att ha en funktionsnedsättning innebär sämre tillgång till sjukvård och förebyggande hälsofrämjande insatser. Det innebär också en sämre ställning på arbetsmarknaden. Det här behöver vi göra något åt. Som funktionsnedsatt är det svårt att få och behålla ett reguljärt jobb. Läs till exempel min medarbetare Freddot Carlsson-Anderssons blogginlägg om hur det är att ha en funktionsnedsättning på en reguljär arbetsplats.
Blogg Freddot Carlsson Andersson: Som om diagnoserna raderat mitt CVAtt anställa personer med olika funktionsnedsättningar är också ett outforskat område för många arbetsgivare: Att ha förmåga att ta tillvara kompetenser och se vilka arbetsuppgifter som utförs bäst av vem. Att se hur det kan förändra en arbetsplats till det bättre om man vågar tala om de ”osynliga” kognitiva funktionsnedsättningarna. Att kunna ta ett aktivt ansvar, både för individen och för arbetsplatsen. Genom att bredda rekryteringen kan vi öka jämlikheten. Men också tänka smart och få in fler händer och kompetenser i välfärden.Du och jag på konferensenAllt detta och mycket mer tar vi upp på årets viktigaste konferens Funktionshinder i tiden. Konferensen anordnas av SKL och Socialstyrelsen den 8 och 9 november och handlar om hur funktionshinderomsorgen i kommuner, landsting och ideella verksamheter ska utvecklas framöver. Jag kommer vara där. Och förhoppningsvis du. Klart vi inte ska ta ett steg tillbaka.
Läs mer
-
2018-09-12
Som om diagnoserna skulle ha raderat mitt CV
Diagnoser är som de är. Flipp och flopp. Av samhället får du habilitering, boendestöd och insatser från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Men också en stämpel som ständig praktikant.
Jag har tvåhundratjugo universitetspoäng och har läst på en av landets mest ansedda journalistutbildningar. Jag har gett ut flera böcker, skrivit krönikor och suttit i paneldebatter. Jag har arbetat som lärare och projektledare för stora satsningar inom jämställdhet och ekologi.En paradox i hörlurarDet här är också jag. Jag är fyrtiofem år och glömmer bort att äta lunch om jag inte har ett larm på telefonen. Jag behärskar avancerade redigeringsprogram men klarar knappt att öppna ett dokument i Outlook. Enligt mina neuropsykiatriska utredningar har jag intellektuell förmåga och ”intelligens” över rikssnittet men jag har ett så lågt arbetsminne att jag inte lyckas hålla två siffror i huvudet samtidigt. Jag kan leda möten och seminarier men om jag inte vet exakt vad som förväntas av mig på fikarasten blir jag ibland så nervös att jag inte följer med.Vissa arbetsuppgifter tar jag mig an som en ostoppbar robot medan andra gör mig helt paralyserad. Utan mina specialhörlurar tappar jag snabbt fokus. Med sinnena konstant inställda på max kan en arbetsdag vara lika ansträngande som att resa till andra sidan jorden.Fast anställning verkar förbli en drömSom vuxen har jag fått diagnoserna Asperger och ADD (som ADHD fast med en hyperaktiv hjärna snarare än kropp). Även om jag lärt känna dessa nya bitar kommer pusslet JAG alltid vara svårlagt. Att en person kan vara både hög- och lågfungerande samtidigt är förvirrande. Som journalisten och författaren Lina Liman skriver i sin självbiografiska bok om autism: ”Konsten att fejka arabiska – eller konsten att oavsiktligt kamouflera autism – handlar inte bara om att hålla skenet uppe, att framhäva sina starka sidor och dölja sina svaga, utan också om reella ojämnheter. Autismen är nämligen mycket paradoxal till sin natur.”I arbetslivet är det här ett ständigt dilemma. Idag, tio år efter de projektledarjobb jag beskrev i början, verkar en fast anställning förbli en dröm. Vad är skillnaden mellan dessa tio år? Vad var det jag klarade då som jag inte klarar nu? Det är ju inte så att diagnoserna har omprogrammerat mig, raderat mitt CV och lämnat efter sig en urblåst hårddisk.Vi kan tala om funktionsvariation men inte om fattigdomDiagnoser är som de är. Flipp och flopp. Av samhället får du habilitering, boendestöd och olika insatser från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Men med hjälpen kommer också en stämpel som ständig praktikant. Som någon som inte kan utföra samma arbetsuppgifter som en neurotypisk anställd, trots samma utbildning.
Det här sätter sig på både självkänsla och självförtroende. Det blir ett utanförskap och ett dubbelt stigma. Till viss del är vi idag bättre på att prata om psykisk ohälsa och normbrytande funktionsvariationer men fattigdom är fortfarande helt tabubelagt. Som långtidssjukskriven och utförsäkrad har jag länge levt under existensminimum och det är en stress som gör det svårt att fungera, oavsett diagnos. Det är svårt att koncentrera sig på att hitta sin plats i arbetslivet när pengarna för nästa månad är slut redan den tjugonionde.
Dubbelheten. En bra sammanfattning för de utmaningar jag har omkring mig. Och osäkerheten den skapar, för mig själv och för mina kollegor. Men så här är det. Att jag uteblir från nästa aw betyder inte att jag inte vill. Det kan handla om att jag blir osäker av de oskrivna sociala reglerna. Eller så har jag helt enkelt inte råd. Men hela mitt system fylls av energi och tacksamhet ifall du orkar fortsätta fråga.
Läs mer
-
2018-06-28
Samma utmaningar i hela Europa
I slutet av maj samlades nästan 600 ledare inom socialt arbete till Europeiska socialchefsnätverket i Sevilla, Spanien. Det är slående vad mycket vi kan lära av varandra.
27–30 maj hölls den 26:e Europeiska socialtjänstkonferensen i regi av ESN (European Social Network). Deltagarna kom från 39 olika länder, inte bara från Europa, utan också från Palestina, Nya Zeeland, USA och Australien. Temat var Invest – Innovate – Transform: Empowering people and communities och på konferensen delas både utmaningar och goda exempel.Behov att utveckla det förebyggande arbetetMånga lyfte behovet och utmaningarna att utveckla det långsiktiga och förebyggande arbetet. Det talades också om olika lösningar, som till exempel hur socialt arbete kan kopplas samman med privata investerare för innovativa initiativ, hur man kan arbeta för en långsiktig finansiering och hur socialt entreprenörskap kan stödja de mest behövande. Det talades också om medborgarlön som ett sätt att förebygga utanförskap och om skolans roll för att minska sociala problem. Ett exempel på det senare är Botkyrka, som på konferensen berättade om arbetet med MVP (Mentors in Violence Program) – ett långsiktigt arbete där skola, socialtjänst och polis samverkar för att förebygga våld.Samverkan som medel att fånga behov och skapa tillitFlera talare påpekade att en fungerande samverkan på olika nivåer är en förutsättning för ett fungerande förbyggande arbete. Man menade bland annat att när det offentliga arbetar med andra aktörer måste samarbetet vila på tillit och förtroende. Vilket även Tillitsdelegationen kommit fram till. Ett annat arbetssätt som lyftes fram var multidisciplinära team.Ett intressant exempel på multidisciplinära team presenterades av Bufetat, den norska myndigheten för barn-, ungdoms och familjefrågor. Deras arbetssätt innebär att placerade barn under en dag får träffa ett team med läkare, psykolog och socionom. Syftet är att ge ett så brett och välgrundat underlag som möjligt om barnens hälsa och vårdbehov. Forskare vid Oslo universitet utvärderar projektet löpande till 2028, och det ska bli spännande att följa utvecklingen.Brukarmedverkan och möjlighet att ta makt över sitt eget livDe mest centrala temat var ändå att ge människor möjlighet att ta makt över sina liv. Här fanns också flera konkreta modeller och arbetssätt. Från England hördes röster om personcentrerad vård, något de framgångsrikt arbetat med efter modellen Esther som utvecklats i Jönköping. Ett annat exempel kom från Espo, Finlands näst största kommun. Där möts erfarenhetsexperter, brukare och personal från vård och socialtjänst för att få fram mer brukarorienterade arbetssätt.Olika länder har olika resurser och har valt att organisera vården och socialtjänsten på olika sätt. Ändå ser utmaningarna förvånansvärt lika ut. Det gör att vi har mycket att lära av varandra. Sveriges kommuner, landsting och regioner har mycket att inspireras av, och gör mycket gott som kan inspirera andra.
Läs mer
-
2018-06-26
Samverkan nyckel till en mer jämlik socialtjänst
Riksdagens ja till avtalssamverkan gör det enklare för kommunerna att samarbeta. Men det kan också minska bemanningsföretagens makt och bidra till en mer jämlik, jämställd och likvärdig socialtjänst.
Den 23 maj 2018 fattade riksdagen beslut om förenklad avtalssamverkan mellan kommuner. Beslutet innebär att en kommun får möjlighet att komma överens med andra kommuner om att utföra vissa uppgifter åt dem. Det är en seger för SKL som i många år lyft behovet. Men framför allt en seger för kommunerna och invånarna som behöver socialtjänstens stöd.Specialisering och brist på socionomer stor utmaningIdag handläggs vissa typer av ärenden så sällan i mindre kommuner att kvaliteten och rättssäkerheten riskeras. Samtidigt är rekryteringsläget en stor utmaning för många kommuner. Det är inte tu tal om att den allt mer specialiserade socialtjänsten behöver dela såväl stöd som kompetens för att klara sitt uppdrag.Hittills har det funnits få möjligheter för kommunerna att samverka kring gemensamma uppdrag. Med nuvarande lagstiftning krävs bland annat en gemensam nämnd eller ett kommunalförbund. Det är en tidskrävande och administrativt tung process. Flera förtroendevalda menar också att den politiska överbyggnaden gör att de kommer för långt från styrningen för kommuninvånarnas bästa.Få koll på undantagetNär den nya lagstiftningen träder i kraft 1 juli förändras alltså läget. Dock med en begräsning som stavas Hamburgundantaget. Det innebär att ett avtal bara kan slutas mellan upphandlande myndigheter, det vill säga kommuner emellan, om de har gemensamma mål som tydligt hänger samman med allmänintresset. Det får alltså inte bara vara den ena partens intresse. Det ska dessutom bara röra offentliga tjänster som den privata marknaden inte kan utföra.Många områden att samverka kringFör socialtjänsten innebär det att den kan samarbeta kring all slags myndighetsutövning där socialnämnden kan delegera beslutandet till en tjänsteman. Och vad räknas då dit?Myndighetsutövning är inte definierat i lag. Däremot beskriver Justitieombudsmannen, JO, hur begreppet myndighetsutövning ska uppfattas (JO 2001/02 s. 250). Enligt JO räknas hela handläggningen av ett ärende, beredningen av och beslut om ärenden som myndighetsutövning.Listan är alltså lång över all den myndighetsutövning en kommun har och ska klara att hantera. Här finns till exempel familjerätt, LSS, ekonomiskt bistånd, alkoholtillstånd, social barn- och ungdomsvård, missbruk, socialpsykiatri, äldre, bostadsanpassning, färdtjänst och mycket mer.Staffettsocionomernas tid är förhoppningsvis förbiMen alla privata bemanningsföretag då, kan inte de utföra arbetet? Min och SKL:s syn på bemanningsföretag är att kommunerna och landstingen ska bli oberoende av dem. Innan lagförslaget röstades igenom kom också Socialstyrelsens rapport ”Överlämnande av uppgifter som innefattar myndighetsutövning” som säger att kommunerna inte får sluta avtal med privata bemanningsföretag för uppgifter som innefattar myndighetsutövning. Här har även JO klargjort att det inte är möjligt för socialnämnden att till exempel överlämna uppgiften till en privat utförare att göra en utredning enligt 11 kap. 1§ SoL (JO 2001/02 s. 250-270). I praktiken innebär det, om Socialstyrelsens tolkning är korrekt, att de senaste årens användning av bemanningsföretag inte är helt förenlig med lag.Det är tuffa ord för många kommuner som haft det oerhört kämpigt med att rekrytera socionomer. Men tänk då på vinsten med att börja avtala sinsemellan. Förhoppningsvis får vi bättre och mer attraktiva och stabila arbetsplatser. Och tiden då vi betalade överpriser för stafettsocionomer kan kanske räknas till historien.Teknik kan vara lösning för glesbygdssamverkanFör er kommuner som har långt till närmsta grannkommun behöver samarbete inte vara ett hinder. I svåra ärenden kan en andrehandläggare vara med på en säker länk. Kanske följa med på hembesöket via din surfplatta. Det största hindret för hur vi kan utforma ny teknik inom myndighetsutövningen är nog främst våra egna begränsningar.Med en bra samverkan mellan kommuner och med smart användning av teknik kan vi stödja varandra, spara skattemedel och blir mer effektiva. Framför allt kan vi ge ett mer likvärdigt stöd till våra medborgare. Oavsett vilka de är eller var de bor.
Läs mer
-
2018-04-27
En bostad är mer än golv, väggar och tak
Under 2000-talet har vi sett en stabil ökning av grupper som inte kan få en bostad på den ordinarie marknaden. När systemen vacklar agerar socialtjänsten som vanligt med kraft och kreativitet – men hur hållbart är det på sikt?
Visionen om en bostadsmarknad som uppfyller befolkningens behov är långt ifrån verklighet. Under 2000-talet har socialtjänsten sett en stabil ökning av individer och familjer som söker stöd för att de inte kan få en bostad på den ordinarie marknaden. Det handlar om en komplex kedja hinder: Liten rörlighet, korta flyttkedjor, fastighetsägares (o)vilja att hyra ut till utsatta och svaga incitament att bygga för dem med mindre resurser.Svag ställning på marknaden är inte lika med sociala problemEnligt den senaste hemlöshetskartläggningen (Socialstyrelsen 2017) uppgavs 33 250 personer leva i hemlöshet. Hälften av dessa återfinns på den ”sekundära bostadsmarknaden” genom sociala kontrakt eller kommunkontrakt. Mer än var femte i den här gruppen hade inga andra problem än att just hitta en bostad. Drygt en tredjedel av dessa hade barn under 18 år, vilket omfattar minst 24 000 barn.Gruppen med svag ställning på bostadsmarknaden är heterogen. Här finns människor med psykisk ohälsa och missbruk, våldsutsatta kvinnor och barn, nyanlända, unga, ensamstående kvinnor och män. Vi ser också betydligt fler ensamstående mammor med låg inkomst som inte klarar bostadsmarknadens inkomstkrav och regler.Parallell bostadssektor behöver långsiktig strategiKommunerna har mött utvecklingen genom att skapa lösningar som växt till en parallell social bostadssektor vid sidan om den ordinarie. Detta innebär omfattande arbete för socialtjänsten. Det tar resurser i anspråk och kostar att administrera – och medan Socialtjänsten agerar hyresvärd för allt fler, ställs olika grupper mot varandra i konkurrensen om lediga bostäder.Det är svårt att se någon vändpunkt. Trycket på särskilda lösningar kommer sannolikt att öka ytterligare. En av grupperna är nyanlända som anvisas till kommunerna genom bosättningslagen. Sedan lagen trädde i kraft har fördelningen visserligen blivit jämnare, men de sociala bostadslösningarna har ökat. Kommunerna måste ges förutsättningar att agera på ett sätt som främjar långsiktigt hållbara lösningar för de som behöver stöd. Det skulle behövas en samlad strategi.Vägval för hållbara sociala bostadslösningarI samhällsdebatten tilltar diskussionen om att vi behöver en svensk variant av sociala bostadslösningar riktade till grupper med en svag ställning på bostadsmarknaden (i vissa sammanhang omnämnt som ”social housing”). Sverige är ett av få länder inom EU som inte sökt undantag för socialt riktade bostadslösningar. Det kommunerna gör idag är att erbjuda riktade insatser bland annat genom socialtjänsten, men utan att ta ett samlat strategiskt grepp. Detta gör det också svårt att följa upp och utveckla nya former. Vi kan lära brett av de kommuner som genom ett ökat byggande och goda relationer med bostadsbolagen lyckats tillhandahålla bostäder till de som har en svag ställning på marknaden. Olika kommuner har dock olika förutsättningar för att lyckas med detta och en mer fördjupad bild behövs.”Gör jämlikt – gör skillnad” på bostadsområdetSKL:s skrift "Gör jämlikt – gör skillnad" visar att arbetet för ökad social hållbarhet inte längre kan fokusera på "lika till alla", utan behöver göra skillnad och se människors olika behov och förutsättningar. Det är viktigt med generella insatser, men de måste anpassas efter behoven. Att inkorporera bostadsfrågan tydligare i den bredare strategin för en jämlik hälsa skulle vara önskvärt. En stabil bostadssituation är i förlängningen en viktig pusselbit i att utveckla god hälsa och långsiktig etablering på arbetsmarknaden, eller för ett barn goda möjligheter att klara skolan. Vilken väg vi än väljer är det dags att möta de sociala utmaningarna på bostadsmarknaden. En bostad innebär så mycket mer än bara golv, väggar och tak. Det är en fråga om en jämlikhet och hälsa.SKL:s skrift Gör jämlikt - gör skillnad, webbutiken
Läs mer
-
2018-04-24
Socialtjänsten måste vara medskapare för en jämlik hälsa
Under 1900-talet har stora förändringar till det bättre skett för personer med funktionsnedsättningar. Men hur ser det då ut idag, 2018? Har vi ett jämlikt samhälle där alla människor har samma rättigheter och möjligheter till ett långt och friskt liv?
1989 tog omyndighetsförklaringen bort, och 1994 kom lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshinder, LSS. 1999 började den första diskrimineringslagstiftningen som omfattade personer med funktionshinder att gälla.Under 1900-talet har stora förändringar till det bättre skett för personer med funktionsnedsättningar. Vi är förbi tiden då kvinnor och män med funktionsnedsättning kallades ”idioter”, ”imbecilla” eller ”sinnesslöa” och ansågs som ”obildbara”. Vi är förbi tiden då föräldrar som födde ett barn med funktionsnedsättning blev rådda att lämna dem på institution och glömma bort dem för alltid. Vi är förbi den rasbiologiska tiden. Nazisternas utrotning började med personer med funktionsnedsättning och i Sverige tvångssteriliserades 63 000 personer i rashygienens namn.
Vi ser idag till exempel att medellivslängden hos personer med Downs Syndrom ökar med 1,8 år och idag lever personer med DS i snitt över 60 år.Kan vi luta oss tillbaka och tänka att ojämlikheten och orättvisans tid är förbi?Hur ser det då ut idag, 2018? Har vi ett jämlikt samhälle där alla oavsett om man har funktionsnedsättning eller inte har samma rättigheter och möjligheter till ett långt och friskt liv?Dessvärre inte, personer med funktionsnedsättning har fortfarande en betydligt sämre hälsa än befolkningen i övrigt. Det beror inte på funktionsnedsättningen i sig utan på påverkbara faktorer såsom livsstil, och hälso- och sjukvårdHindren för en person med funktionsnedsättning att uppnå god hälsa är många. Dels på grund av en mer ohälsosam livsstil än befolkningen i övrigt. Man äter sämre mat och rör på sig mindre än andra. Ohälsa och sjukdomar upptäcks också senare hos personer med funktionsnedsättning än hos befolkningen i övrigt, vilket leder till sämre prognos vid behandling. Forskning visar att vilken behandling man erbjuds också skiljer sig åt mellan personer med och utan funktionsnedsättning.Sjukdomar kopplade till livsstil såsom fetma, diabetes, och hjärt-kärlsjukdomar är betydligt vanligare i denna målgrupp. Fetma är vanligare redan i treårsåldern hos barn med utvecklingsförseningar, men den stora försämringen sker vid flytt till gruppbostad. Då utvecklar ännu fler personer fetma och diabetes typ två. Detta helt i onödan.Barn och unga med funktionsnedsättningar är mycket mindre aktiva i idrottsföreningar än andra barn, en inaktivitet lärs in istället för att lära in ett aktivt liv.Vad kan då vi som jobbar inom socialtjänsten göra för att stoppa den onda spiralen?Möjligheterna är lika många, om inte fler än hindren. Vi kan inspirera och motivera till en mer hälsosam livsstil och mer hälsosamma val i vår roll på arbetet. Till exempel avsluta utflykten med frukt eller smoothie istället för kaffe/läsk och bulle. På hamburgerkedjan eller pizzerian kan vi, när vi arbetar beställa en sallad och dricka vatten istället för att välja pizza, läsk pommes och hamburgare. Väljer vi bussen och hissen eller tar vi en promenad och trapporna? Vårt beteende påverkar mer än vi tror. Ett socialt sammanhang med vänner och personal som ser fysisk aktivitet som något lika självklart som tandborstning gör skillnad.I kontakt med hälso- och sjukvård, måste vi stötta på många sätt. Dels se till att uppmärksamma befintliga Vårdprogram och stötta individen i att få rätt stöd. Vi måste se till att känd personal finns med vid läkarbesök, och vid behov använda bildstöd. Ge stöd till screening, exempelvis för bröstcancer och jobba för årliga hälsokontroller. Vi måste vara ett stöd och uppmärksamma så att nedsatt syn eller en vaxpropp behandlas istället för att tolkas som beteendestörningar.Detta för att vi om 20 år kunna se tillbaka på 2020-talet som en tid då personer med funktionsnedsättning fick samma förutsättningar som andra till ett friskt, långt och hälsosamt liv.Under våren kommer SKL presentera en mer omfattande kartläggning om hur hälsan ser ut för personer med funktionsnedsättning. Vi kommer visa på goda exempel från landsting och kommuner och praktiska tips på hur man kan arbeta för att förbättra hälsan för personer med funktionsnedsättning.
Läs mer