Socialtjänsten måste vara medskapare för en jämlik hälsa

Under 1900-talet har stora förändringar till det bättre skett för personer med funktionsnedsättningar. Men hur ser det då ut idag, 2018? Har vi ett jämlikt samhälle där alla människor har samma rättigheter och möjligheter till ett långt och friskt liv?

1989 tog omyndighetsförklaringen bort, och 1994 kom lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshinder, LSS. 1999 började den första diskrimineringslagstiftningen som omfattade personer med funktionshinder att gälla.

Under 1900-talet har stora förändringar till det bättre skett för personer med funktionsnedsättningar. Vi är förbi tiden då kvinnor och män med funktionsnedsättning kallades ”idioter”, ”imbecilla” eller ”sinnesslöa” och ansågs som ”obildbara”. Vi är förbi tiden då föräldrar som födde ett barn med funktionsnedsättning blev rådda att lämna dem på institution och glömma bort dem för alltid. Vi är förbi den rasbiologiska tiden. Nazisternas utrotning började med personer med funktionsnedsättning och i Sverige tvångssteriliserades 63 000 personer i rashygienens namn.

Vi ser idag till exempel att medellivslängden hos personer med Downs Syndrom ökar med 1,8 år och idag lever personer med DS i snitt över 60 år.

Kan vi luta oss tillbaka och tänka att ojämlikheten och orättvisans tid är förbi?

Hur ser det då ut idag, 2018? Har vi ett jämlikt samhälle där alla oavsett om man har funktionsnedsättning eller inte har samma rättigheter och möjligheter till ett långt och friskt liv?

Dessvärre inte, personer med funktionsnedsättning har fortfarande en betydligt sämre hälsa än befolkningen i övrigt. Det beror inte på funktionsnedsättningen i sig utan på påverkbara faktorer såsom livsstil, och hälso- och sjukvård

Hindren för en person med funktionsnedsättning att uppnå god hälsa är många. Dels på grund av en mer ohälsosam livsstil än befolkningen i övrigt. Man äter sämre mat och rör på sig mindre än andra. Ohälsa och sjukdomar upptäcks också senare hos personer med funktionsnedsättning än hos befolkningen i övrigt, vilket leder till sämre prognos vid behandling. Forskning visar att vilken behandling man erbjuds också skiljer sig åt mellan personer med och utan funktionsnedsättning.

Sjukdomar kopplade till livsstil såsom fetma, diabetes, och hjärt-kärlsjukdomar är betydligt vanligare i denna målgrupp. Fetma är vanligare redan i treårsåldern hos barn med utvecklingsförseningar, men den stora försämringen sker vid flytt till gruppbostad. Då utvecklar ännu fler personer fetma och diabetes typ två. Detta helt i onödan.

Barn och unga med funktionsnedsättningar är mycket mindre aktiva i idrottsföreningar än andra barn, en inaktivitet lärs in istället för att lära in ett aktivt liv.

Vad kan då vi som jobbar inom socialtjänsten göra för att stoppa den onda spiralen?

Möjligheterna är lika många, om inte fler än hindren. Vi kan inspirera och motivera till en mer hälsosam livsstil och mer hälsosamma val i vår roll på arbetet. Till exempel avsluta utflykten med frukt eller smoothie istället för kaffe/läsk och bulle. På hamburgerkedjan eller pizzerian kan vi, när vi arbetar beställa en sallad och dricka vatten istället för att välja pizza, läsk pommes och hamburgare. Väljer vi bussen och hissen eller tar vi en promenad och trapporna? Vårt beteende påverkar mer än vi tror. Ett socialt sammanhang med vänner och personal som ser fysisk aktivitet som något lika självklart som tandborstning gör skillnad.

I kontakt med hälso- och sjukvård, måste vi stötta på många sätt. Dels se till att uppmärksamma befintliga Vårdprogram och stötta individen i att få rätt stöd. Vi måste se till att känd personal finns med vid läkarbesök, och vid behov använda bildstöd. Ge stöd till screening, exempelvis för bröstcancer och jobba för årliga hälsokontroller. Vi måste vara ett stöd och uppmärksamma så att nedsatt syn eller en vaxpropp behandlas istället för att tolkas som beteendestörningar.

Detta för att vi om 20 år kunna se tillbaka på 2020-talet som en tid då personer med funktionsnedsättning fick samma förutsättningar som andra till ett friskt, långt och hälsosamt liv.

Under våren kommer SKL presentera en mer omfattande kartläggning om hur hälsan ser ut för personer med funktionsnedsättning. Vi kommer visa på goda exempel från landsting och kommuner och praktiska tips på hur man kan arbeta för att förbättra hälsan för personer med funktionsnedsättning.

Skribent

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    1000

    Kontakt

    Välkommen att skicka din fråga till SKL!

    Gäller din fråga arbetsrätt eller kollektivavtal/förhandling?

    SKL:s rådgivning riktar sig till personalchefer och förhandlingschefer i kommuner och regioner. Om din fråga är på uppdrag av dessa behöver du ange det.








    Hjälpte informationen på sidan dig?

    Tack för att du hjälper oss!

    Om bloggen

    Vi som bloggar här arbetar med frågor om social omsorg och stöd på SKL.

    Vi skriver aktuellt om äldreomsorg, barn och unga, missbruk och beroende, funktionshindersfrågor och annat inom socialtjänsten.

    • 2019-11-13
      Min eller din budget? Dags att se till den faktiska vinsten
      För att möta behovet av personal behöver Socialtjänsten tänka nytt och ta in den kompetens vi vanligtvis inte ser. Skövde kommun kan hjälpa oss att tänka utanför boxen.
      Kommunerna står inför en stor rekryteringsutmaning framöver. Antalet personer i arbetsför ålder ökar inte i samma takt som antalet barn och äldre. Arbetskraften kommer helt enkelt inte att räcka till.Se kompetensen som kan avlasta och kompletteraFör att möta den utmaningen har SKL har tagit fram nio strategier. En av dem är "Breddad rekrytering" och handlar om att attrahera, rekrytera och behålla grupper som vi vanligtvis inte är så bra på att anställa i våra verksamheter. Det handlar om personer med funktionsnedsättning, nyanlända eller andra som står långt från arbetsmarknaden – personer vars kompetens kan berika, komplettera och avlasta en rad yrkeskategorier i välfärden. Men för att bredda rekryteringen krävs både vilja att tänka nytt och mod att göra förändringar i organisationen. Och här tror jag att socialtjänsten kan ha mycket att lära och att vinna.Åtta kommuner testar förändring"Fler vägar in – Breddad rekrytering" är också namnet på ett projekt som tittar närmar på just detta. Projektet drivs av SKL tillsammans med åtta kommuner, Myndigheten för delaktighet och Arbetsförmedlingen, och medfinansieras av Europeiska Socialfonden ESF. I projektet ser kommunerna över vad man gör på jobbet inom till exempel äldreomsorg, hemsjukvård, förskola, eller skola. De arbetsuppgifter som inte kräver en viss legitimation eller utbildning blir till nya tjänster som kan matchas mot personer som står långt från arbetsmarknaden. Och genom att avlasta nuvarande medarbetare och erbjuda möjligheter för nya – kan kommunerna både och organisera arbetet på smartare och effektivare sätt.Dyrt att låta syrran tanka bilenFör det kostar tid och pengar när enhetschefen administrerar löner, eller när sjuksköterskan ska tanka bilar eller stå i receptkö. Utanförskapet kostar också. Enligt Statistiska centralbyrån, SCB, kommer bara hälften av alla nyanlända i arbete inom fem år. Den andra hälften tvingas ofta att fortsätta leva på ekonomiskt bistånd. Och enligt siffror från Socialstyrelsen ser vi att allt fler personer med funktionsnedsättning får insatsen daglig verksamhet. Samtidigt vet vi att få i den här gruppen lämnar daglig verksamhet för studier eller arbete.Se till hela den kommunala ekonominSå varför breddar inte alla rekryteringen? Kruxet stavas budget. Eller kanske snarare Vems budget . För om vi bara ser till kostnaden för att anställa en ny person uppstår inga ekonomiska vinster för arbetsplatsen. Vinsten ligger i att lyfta en person från utanförskap och in i arbete, och samtidigt möta rekryteringsutmaningen i välfärdens verksamheter. Och för att se detta behöver vi förstå att en kortsiktig kostnad för den enskilda förvaltningen eller arbetsplatsen faktiskt kan bli en långsiktig vinst för hela kommunen.Skövdes verktyg ger bredare perspektivDärför ser jag extra mycket fram emot det beräkningsverktyg som Skövde kommun utvecklar, som en del av projekt "Fler vägar in – Breddad rekrytering". I verktyget kan kommunen räkna fram den faktiska kostnaden – eller vinsten – av att anställa en person som tidigare haft LSS-insatser, ekonomiskt bistånd eller aktivitetsersättning från Försäkringskassan.Verktyget visar också på hur kostnader fördelas mellan stat och kommun. Det väcker intressanta frågor om vem som ska betala för vad när det kommer till att möjliggöra för personer med särskilda behov att få jobb och egen försörjning. Är det vi som arbetsgivare? Eller ska staten också bidra långsiktigt med insatser för dessa personer, även under anställningen?Hög tid att glänta på dörrenAtt förändra i arbetsuppgifter och organisation är inte alltid lätt. Men helt klart är att det finns mycket att vinna på att bredda rekryteringen. Daglig verksamhet och ekonomiskt bistånd handlar om tid och pengar som kan omvandlas till ett arbete med lön och kommunala skatteintäkter. Och det handlar om människor som vi kan ge ännu bättre förutsättningar att vara delaktiga i samhället. De här människorna kan göra stor nytta i våra verksamheter. Det är hög tid att vi välkomnar dem in.
      Läs mer
    • 2019-10-17
      Tufft ekonomiskt läge för socialtjänsten
      SKL:s ekonomirapport visar en dyster prognos för socialtjänsten. Kommunerna behöver fortsätta effektivisera, förändra och tänka nytt. Samtidigt måste staten ge rätt förutsättningar.
      Igår publicerade SKL höstens ekonomirapport. Vi har vetat att det kommer bli tuffare tider för kommuner och regioner, med stigande kostnader och minskade intäkter. En av grundorsakerna är egentligen en positiv utveckling, med fler barn och unga och det faktum att vi mår bättre och lever längre. Men det innebär också att färre behöver försörja fler. Och nu när vi är på väg in i en lågkonjunktur kommer effekterna att bli allt tydligare.Underskott inom individ- och familjeomsorgenFör kommunernas del är det socialtjänsten som ser ut att få det tuffast. Utmaningarna är störst inom individ- och familjeomsorgen, hemtjänsten, särskilt boende och ekonomiskt bistånd.Inom individ- och familjeomsorgen (exklusive ekonomiskt bistånd) uppger 69 procent av kommunerna att de kommer att ha ett underskott på minst 1 procent av budgeten. En av de största orsakerna är bristen på bostäder, som har gjort att allt fler vänder sig till socialtjänsten för att få hjälp med boende av ekonomiska skäl snarare än sociala. Detta ställer krav på socialtjänsten att agera hyresvärd för fler och riskerar att tränga undan de grupper som har allra störst behov. Här behöver kommuner och staten en gemensam strategi för social bostadspolitik.Staten har bidragit till ett ansträngt lägeEn mängd nya regleringar har också bidragit till en ansträngd ekonomi. Det handlar till exempel om ökade krav på dokumentation, skyddsbedömningar när barn bevittnat våld, utbildningar för jour- och familjehem och särskilda socialsekreterare för placerade barn. Många av dessa förändringar har behövts. Men nya lagar och regleringar ska finansieras av staten, och här har kostnaden istället lämpats över på kommunerna. Ett annat exempel är personlig assistans, där större och större kostnader vältras över från stat till kommun.Snåla ersättningar för flyktingmottagandeTill allt detta kan vi också räkna statens svårbegripliga, oförutsägbara och otillräckliga ersättningar för kommunernas mottagande av asylsökande och nyanlända. I budgetpropositionen för 2020 inför regeringen ett 1-årigt stöd på 80 miljoner kronor till vissa kommuner. Samtidigt sänks ersättningarna för flyktingmottagande till kommunerna med 129 miljoner kronor. De 49 miljonerna som inte längre syns i statsbudgeten blir istället kostnader som kommunerna får ta.Kommunerna tänker redan nytt…Samtidigt kan vi inte beskylla kommunerna för att sitta med armarna i kors. Många har målmedvetet jobbat för att sänka kostnaderna och lösa framtida brist på personal. Titta bara på Växjö som har genomlyst alla sina placeringar och som genom att ställa tydliga krav på arbete och studier har sänkt kostnaderna för försörjningsstöd. Eller Halmstad och Norrtälje som just nu automatiserar avgiftshandläggning och enklare biståndsprövning. Eller Umeå som arbetar med medicindelning via robotar. Detta är bara några exempel där kommunerna får effektivisering och kvalitet att gå hand i hand.…men behöver göra merMen kommunerna kommer att behöva göra mer. Och de ekonomiska utmaningarna kan inte lösas av kommunerna var för sig. Fler kommuner kan tjäna på att samverka. Vi behöver också tänka till kring den specialisering som skett inom socialtjänsten, och särskilt i sociala barn- och ungdomsvården. Kan vi arbeta mer generellt och integrerat inom flera arbetsfält? Det är inte bara ett misslyckande när människor hamnar mellan stolarna. Vi vet att det är dyrt.Vi behöver även komma igång med tidiga riktade insatser utan biståndsprövning. Här väntar vi in översynen av socialtjänstlagen. Får vi en ny lagstiftning på det här området, kan vi sänka trösklarna och ge tidiga insatser som förebygger allvarligare sociala problem på sikt.Dags att kavla upp ärmarnaKommunerna kommer behöva förändra och tänka nytt. Men staten behöver också underlätta för kommunerna. Utmaningarna kan inte lösas med enbart fler händer i omsorgen. Vi behöver kroka arm och våga prata om långsiktiga lösningar. Och då menar jag lösningar som effektiviserar våra arbetssätt och som har större fokus på förebyggande arbete – där kommuner, regioner och staten hjälps åt att motverka socialt utanförskap.
      Läs mer
    • 2019-10-02
      90 procent av kommunerna vill samverka om kunskapsstyrning
      En stor majoritet av kommunerna har antagit SKL:s rekommendation att gemensamt finansiera socialtjänstens kunskapsstyrning. Det är en enorm kraft i det.
      Hela 260 av 290 kommuner har tackat ja till den rekommendation SKL:s styrelse beslutade om i december förra året. Då gick vi ut med en förfrågan till kommunerna att gemensamt gå in och finansiera flera viktiga brukarundersökningar, de kvalitetsregister socialtjänsten använder samt det stöd och den nationella samordning kring kunskapsstyrningen som SKL ger. Detta är tjänster och stöd som riskerade att försvinna, eftersom de sedan 2016 inte längre finansieras genom statens överenskommelser med SKL.Nu kan vi flytta fram positionernaDärför är det glädjande att så många kommuner valt att gå med. Tillsammans med dem kommer SKL nu att arbeta i enlighet med rekommendationen. Detta innebär att socialtjänsten även fortsättningsvis kan utveckla sin verksamhet med stöd av kvalitetsregister och SKL:s brukarundersökningar. Det innebär också att vi gemensamt och strategiskt kan driva ett utvecklingsarbete som stärker kunskapsbasen i socialtjänsten. Därmed kan vi underlätta för kommunerna att lägga sina resurser på de insatser som verkligen gör skillnad. Och vi kan flytta fram positionerna, lära av varandra och slippa uppfinna hjulet var och en för sig.Ju fler kommuner, desto större skillnadLoppet är heller inte kört för de 21 kommuner som har avslagit rekommendation och de nio som ännu inte har svarat på förfrågan. De har fortfarande möjlighet att delta från 2020, genom att höra av sig till SKL innan den 15 december.För ju fler kommuner som medverkar i det gemensamma arbetet, desto större skillnad kan vi göra. Det ger en enorm kraft när 260 kommuner går samman och stärker förutsättningarna för en mer kunskapsbaserad och jämlik socialtjänst. Jag kan bara konstatera: Nu kör vi!
      Läs mer
    • 2019-09-13
      Äldreboendekris i kommunerna?
      Samtidigt som vi blir allt fler äldre, rapporterar media om brist på äldreboenden. Men är situationen så kritisk som det låter? Faktum är att kön inte har blivit längre och att många äldre vill och kan få avancerad omsorg hemma.
      Nyligen kom Boverket med en sammanställning av kommunernas bedömning om de har tillräckligt med boendeplatser för äldre, nu och om två år. Av de 280 kommuner som svarat uppgav 127 att de har brist på boenden, vilket är elva kommuner fler än förra året. Samtidigt vet vi att allt färre äldre bor på särskilt boende. För tio år sedan handlade det om 97 000 personer. Det är 10 000 fler än idag.Det är klart man blir fundersam. Innebär det här att äldre med omfattande behov får stå i långa köer för att få ett boende? Eller att de som behöver stöd blir utan hjälp?Inga tecken på ökade kö-tiderI drygt tio år har SKL följt hur lång tid det tar från ansökan om särskilt boende till erbjudande om plats. Där syns ingen större skillnad. År 2007 var genomsnittet 55 dagar. År 2018 var genomsnittet 53 – och detta trots fler äldre och färre platser. Inte heller hos IVO, Inspektionen för vård och omsorg, syns tecken på att tiden för att få en plats har ökat. IVO tar in uppgifter om alla beslut där den äldre fått vänta mer än 3 månader. År 2014 rörde det 4591 personer. År 2018 minskade antalet till 4300. Och av dessa är det ändå ca 40 procent tackat nej till det erbjudande de fått.Möjligheterna att få komma till ett äldreboende verkar alltså inte ha försämrats. Det finns förstås röster som säger att det blivit svårare att få ett beslut om särskilt boende, men det finns inga undersökningar som styrker att det är så.Bättre möjligheter till stöd i hemmetHur går det här ihop? En förklaring är att möjligheterna att ge stöd i hemmet förbättras väsentligt under 2000-talet. Utöver hemtjänst och hemsjukvård dagtid kan äldre med omfattande behov få hjälp dygnet runt. Ny välfärdsteknik som trygghetskameror och gps-larm har också bidragit till att de äldre kan bo kvar hemma på ett tryggt sätt.En annan faktor är den medicinska utvecklingen. Det som tidigare ledde till omfattande funktionshinder kan idag behandlas. Stroke och hjärtinfarkter har halverats och moderna behandlingar gör att de som ändå drabbas kan fortsätta leva ett aktivt liv. Äldre som lever med flera sjukdomar som KOL, hjärtsvikt, diabetes och genomgången cancerbehandling kan idag få god vård hemma.Särskilt boende är ingen universallösningEn tredje förklaring kan vara så enkel att de flesta äldre vill bo kvar hemma. Vår uppgift är att stödja det, men också att erbjuda särskilt boende när detta inte är möjligt. Dagens särskilda boenden är till för de med omfattande hjälpbehov. Vi får inte glömma de äldre som behöver stöd att bryta ensamhet och skapa sociala kontakter. Men här är det en annan form av boende, kanske biståndsbedömt trygghetsboende, som är ett bättre alternativ.Planera klokt för framtidenEn statlig utredning från 2017, Nationell kvalitetsplan för vård och omsorg om äldre personer (SOU 2017:21), konstaterar att äldreomsorgen sannolikt aldrig varit så bra som dag. Jag är böjd att hålla med. Men om vi ska kunna säga det om fem, tio år – när antalet personer 80 år och äldre har ökat med 47 procent – så behöver äldreomsorgen fortsätta utveckla arbetsmetoder som gynnar självständighet och trygghet hemma. Det kan också skapa utrymme för att de som behöver särskilt boende även får det framöver.En nyckelfråga är att kommunerna blir bättre på att bedöma det framtida behovet av särskilda boenden. För även om efterfrågan på äldreboende minskar i förhållande till antalet äldre, så behöver vi skapa fler boendeplatser än idag. Frågan är hur många? Vi på SKL har tagit fram en rapport som kan ge stöd i detta arbete. Missa inte den!Det är i alla fall helt klart att vi behöver vidga våra perspektiv. Av debatten just nu kan man tro att äldreomsorgens kvalitet bara hänger på antalet särskilda boenden. Men det handlar lika mycket om utveckla omsorgen hemma – och stödja våra äldre att leva ett tryggt liv där, så länge de själva vill och kan.
      Läs mer
    • 2019-07-04
      De flesta kommuner vill utveckla kunskapsstyrningen tillsammans
      Hittills har en stor majoritet av kommunerna tackat ja till SKL:s rekommendation om gemensam kunskapsstyrning i socialtjänsten. Det är glädjande då det ökar förutsättningarna för en mer jämlik socialtjänst.
      I början av året gick SKL ut med en rekommendation till kommunerna att gemensamt finansiera tjänster och stöd för en mer kunskapsbaserad socialtjänst – det vill säga de kvalitetsregister som kommunernas äldreomsorg använder, SKL:s brukarundersökningar samt SKL:s stöd till systematisk utveckling och den nationella samordningen för utveckling av kunskapsstyrning.Med en gemensam finansiering kan vi tillsammans säkra utvecklingen av socialtjänstens kunskapsstyrning på ett mer samlat, stabilt och långsiktigt sätt. 80 procent har tackat ja hittillsI början av juli hade nästan 80 procent av kommunerna antagit SKL:s rekommendation. Endast sex procent har tackat nej till att delta och SKL inväntar fortfarande svar från övriga kommuner. Sista svarsdag för dem är den 25 augusti.Med gemensamma krafter blir det enklare att göra rättMålet med det gemensamma arbetet är att det ska finnas stöd att göra rätt sak på rätt sätt. Verksamheterna ska ha förutsättningar att lära, följa upp och förbättra. Brukarna ska ha möjlighet till inflytande och delaktighet. Medarbetarna ska, utifrån brukarnas behov, kunna ge insatser baserade på bästa tillgängliga kunskap.Genom att arbeta tillsammans med kunskapsstyrning kan vi minska ojämlika förutsättningar mellan kommunerna. Ett gemensamt och strategiskt arbete för att stärka kunskapsbasen i socialtjänsten bidrar också till att kommunerna kan lägga sina resurser på de insatser som faktiskt gör skillnad.Ju fler vi är desto mer kan vi göraJag är oerhört glad att så många kommuner redan meddelat att de vill vara med i det planerade arbetet. Ju fler kommuner som medverkar i det gemensamma arbetet, desto större skillnad kan vi göra. Du som ännu inte svarat – gör det!
      Läs mer
    • 2019-06-25
      Kommunerna kan inte ta försörjningsansvar för långtidsarbetslösa
      Det är orimligt att arbetslösa ska leva på försörjningsstöd år efter år. Nu föreslår vi från SKL ett nytt arbetsmarknadsprogram och ersättningssystem för att minska långvarigt mottagande av ekonomiskt bistånd.
      Det system vi har idag innebär en allt för stor påfrestning för individen med ökad risk för social utsatthet och ohälsa. Många kommuner får en alltmer ansträngd ekonomi samtidigt som kostnaden för biståndet fortsätter öka. Det är hög tid för en nationell satsning.SKL har lämnat ett förslag på ett nytt samordnat arbetsmarknadsprogram och ersättnings- system till regeringen. Förslaget bygger på internationell och nationell forskning samt beprövad erfarenhet.Situationen är akutTrots högkonjunktur, låg arbetslöshet och olika statliga åtgärder har ändå vissa grupper svårt att nå arbetsmarknaden. Det gäller främst personer med behov av stöd och samordnade insatser från myndigheter, kommuner och regioner. Under 2019 har det skett stora förändringar i arbetsmarknadspolitiken. Arbetsförmedling har bl.a. fått avsevärd minskad finansiering, vilket innebär att många anställda varslats om uppsägning och arbetsförmedlingskontor föreslås avvecklas.SKL får även många signaler om att statliga myndigheter drar sig tillbaka från samverkan kring individer med behov av samordnat stöd. Exempelvis har Inspektionen för social- försäkring (ISF) nyligen konstaterat att både Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans vilja och förmåga att delta i arbetet inom finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser (Finsam) har minskat senaste tiden, vilket hotar samordningsförbundens legitimitet och effektivitet. Allt detta drabbar utsatta individer ytterligare, med ökad risk att hamna i långtids- arbetslöshet, sjukskrivning och utanförskap, ofta med långvarigt ekonomiskt bistånd som enda försörjningsalternativ.Samverkan och tydliga uppdrag till alla parter vänder utvecklingenVi måste med gemensamma krafter vända den negativa spiralen av utanförskap och fattigdom som riskerar att drabba människor som har svårt att nå arbetsmarknaden och därmed riskerar långvarig arbetslöshet. Det är dags att tydliggöra uppdragen till de olika parterna, utveckla hållbara samverkansformer och lägga fokus på individens behov av insatser.Det är även dags att staten tar sitt ansvar för kostnader för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och inte länge övervältrar detta till kommunerna. Ungefär 100 000 individer får årligen kommunala arbetsmarknadsinsatser och verksamheten kostar kommunerna cirka fem miljarder kr årligen. Totalt betalar kommunerna ut cirka 10,7 miljarder kr per år i ekonomiskt bistånd och drygt hälften av vuxna biståndsmottagare (cirka 135 000 individer) är arbetslösa.Dags att göra rätt sakerFörslaget som SKL lägger fram till regeringen är inte något nytt och revolutionerande, utan vi utgår från forskning och erfarenhet av liknande kommunal programverksamhet som har visat sig ge effekter. Förslaget har fått ett positivt mottagande hos berörda parter då alla är överens om att samordnade insatser är nödvändigt för att individen ska få sina behov tillgodosedda.Tanken med förslaget är att ge en övergripande beskrivning av en programverksamhet och ersättningsform som saknas i dagsläget. Nuvarande program är inte utformade utifrån de komplexa utmaningar som finns hos vissa grupper, och detta förslag blir då ett komplement till befintlig verksamhet och tillgodoser dessa individers behov. Hur förslaget i detalj ska konkretiseras och implanteras på nationell nivå, blir en fråga för parterna att gemensamt utarbeta.SKL ser nu framemot en snar fortsatt dialog med alla berörda parter om ett nationellt genomförandet av programkonceptet. Nu är det dags att vidta åtgärder som vi de facto vet fungerar och sluta upp med halvmesyrer och insatser som kanske fungerar i teorin men inte i praktiken.SKL:s förslag i korthet
      • Målgruppen är individer mellan 25-58 år som står långt från arbetsmarknaden och som en längre tid har försörjt sig på ekonomiskt bistånd eller andra ersättningar.
      • Förslaget omfattar en kombination av individanpassade insatser som är inriktade på att komma i arbete, utbildning, hälsa och socialt stöd. Insatserna ska kunna utföras av olika aktörer. Det centrala är att insatserna kan ges samtidigt och samordnas mellan aktörerna.
      • Staten föreslås vara huvudansvarig för programmet, vilket ska bedrivas under ett år, med möjlighet till förlängning.
      • Kommunerna föreslås möjlighet att ta ett utökat ansvar för utförande av arbetsmarknadsinsatser, via finansiering som kompenserar för övervältringseffekter.
      • En stöd/resurs-person följer den enskilda under programtiden och säkerställer att planeringen fullföljs, både av den deltagande personen och involverade aktörer.
      • Individen får en statlig ersättning, vilken kan kompletteras med andra inkomster från exempelvis barnbidrag och bostadsbidrag som sammantaget täcker deltagarens behov och minimerar behovet av kompletterande ekonomiskt bistånd.

      Läs mer
    • 2019-06-18
      Vi borde fråga: Vad drömmer du om?
      Kvalitet i socialtjänsten är så mycket mer än tillgång till effektiva kunskapsbaserade insatser. Det handlar lika mycket om samverkan, att mäta rätt saker och att på riktigt låta dem vi är till för vara dirigenter i sina egna liv.
      I början av juni höll European Social Network sin årliga konferens för socialtjänster runt om i Europa. Årets tema var kvalitet och på plats var 700 deltagare från 35 länder. Från SKL deltog SKL:s kvinnofridssatsning med en workshop om hur vi får kvalitet i det våldsförebyggande arbetet.Deltog gjorde representanter från bland annat Holland, Malta och Spanien som fick fundera över socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens och skolans roll i det arbetet. Att samverkan är en viktigt nyckel blev tydligt, men också att vi skiljer oss åt sig i synen på våld. I Sverige är vi fortfarande ganska ensamma om att se prostitution som ett utryck för mäns våld mot kvinnor, till exempel.Men trots våra olikheter har Europas länder ändå mycket gemensamt: En åldrande befolkning, tuffa framtida ekonomiska förutsättningar, stora skillnader i förutsättningar mellan regioner och kommuner, och en växande trend där socialtjänsten går från generella insatser till ett mer flexibelt stöd som invånarna själva är med att utforma.Mitt liv – min planEtt fint exempel på det är Danmarks visuella handlingsplan ”Mitt liv, min plan” för insatser inom funktionshinderområdet. Planen har tagits fram av Randers kommun och är en samtalsguide med bildstöd som underlättar för brukaren både inför och under planeringen. Planen tar avstamp i individens förhoppningar, önskningar och drömmar för framtiden – och flyttar på så vis fokus från behovet av omsorg till makten att styra över sitt eget liv.Mät graden av självständighetSjälvständighet var också temat för John Bolton, professor vid Institute of Public Care, Oxford Brookes University i England. När vi ger individen för mycket hjälp, menar Bolton, riskerar vi att stänga in henne i vårdsystemet och beröva henne makten över sitt eget liv. Därför behöver vi insatser som tidigt ökar individens självständighet. Det är också detta – graden av självständighet – som vi behöver mäta när vi mäter kvalitet.Gemensamt system för socialtjänst och hälso- och sjukvårdEtt annat gott exempel som vi i Sverige borde titta närmare på kommer från Finland. Där han man utvecklat ett gemensamt IT-system för socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Systemet heter Apotti och syftar till att underlätta för de olika professionerna att få en helhetsbild över brukarnas och patienters behov av stöd. All data om individen är tillgänglig i realtid, vilket ökar både effektiviteten och rättssäkerheten. Samtidigt kan brukarna själva logga in i systemet för att kommunicera med personal, ha koll på bokade tider, få påminnelser och se sin journal.Visserligen brottas även Finland med lagstöd för att det ska vara fullt möjligt att integrera och öppna upp datatillgången. Men i och med systemet har Finland kommit steget längre än Sverige.Att ta nästa stegAtt ta socialtjänsten till nästa nivå, och öka såväl omsorgskvalitet som livskvalitet, handlar om att förbättra socialtjänstens förutsättningar att samarbeta och att mäta rätt saker. Men också om att lägga fokus på det som stärker individens självständighet.Vi behöver lyssna på hans eller hennes önskningar och drömmar inför framtiden. Att fråga det Randers kommun frågar: Vad drömmer du om? Men att våga backa i vår välvilja att ta om hand och inta en mer coachande roll är inte alltid lätt. Det kräver ett modigt stödjande ledarskap och ett nytt förhållningssätt för många medarbetare i socialtjänsten.
      Läs mer
    • 2019-05-20
      Kommunerna kan inte ta hela ansvaret för socialtjänstens digitalisering
      För att få fart på socialtjänstens digitalisering krävs ändrade regelverk och stöd från staten. Det är hög tid för en nationell satsning – för det är orimligt att kommunerna ska axla detta själva.
      I fredags publicerade Socialstyrelsens rapport E-hälsa och väldfärdsteknik i kommunerna. Av den kan vi läsa att digitaliseringen går långsamt och att endast 13 procent av kommunerna skyddar känslig information med hjälp av starkt autentisering, som till exempel tvåfaktorsinloggning. Men detta betyder inte att det saknas vilja i kommunerna. Inte heller att socialtjänsten saknar skydd för känslig information. Tvärtom.Socialtjänsten skyddar sina uppgifterSocialtjänsten omfattas av sekretess, och för behörighet till systemen krävs fortfarande en säker inloggning som är kopplad till medarbetarens funktion. I och med den nya dataskyddsförordningen (GDPR) har socialtjänsten också skärpt sin syn på vem som får hantera personuppgifter. Socialstyrelsen konstaterar själv att det kan förklara varför andelen kommuner som infört autentisering minskade 2019, och att detta inte behöver innebära att säkerheten försämrats.Staten behöver hjälpa tillSnarare pekar rapporten på ett annat problem. Nämligen det om bristande stöd från statligt håll. För socialtjänsten finns ingen specifik nationell reglering av säkerhetsåtgärder för behandling av personuppgifter, så som hälso- och sjukvården har. Från SKL:s sida ser vi gärna att staten tar fram en gemensam säker lösning för e-legitimation för socialtjänstens medarbetare.Men behovet av stöd gäller inte bara personalens inloggning. Det handlar om att den demografiska utvecklingen kommer att innebära enorma utmaningar för socialtjänstens kompetensförsörjningen framöver. Och för att klara det måste vi införa nya arbetssätt med hjälp av digitala verktyg. Detta förutsätter att det finns en bra struktur och grund för digitaliseringen i Sverige. Men hittills har stödet från nationellt håll varken varit tillräckligt omfattande eller anpassat, och socialtjänsten hamnar ofta i skymundan.Kommunerna brottas med flera frågorVi vet att kommunernas förutsättningar skiljer sig åt. Digitalisering kräver mycket resurser och kompetens, något som inte alla kommuner har och som blir väldigt kostsamt. Därför är det bra att många kommuner och regioner har börjat gå ihop om utveckling. Men det hjälper föga när en rad frågor kvarstår: Hur strukturerar vi data och hanterar digital informationsdelning? Vilka kundplattformar ska vi använda? Hur ska en enhetlig nationell inloggning för privatpersoner se ut? Det är frågor som kräver nationella lösningar. Det är helt orimligt att kommunerna ska axla detta själva.Dyrt med halvdana lösningarMan kan också fråga sig hur lätt det är att digitalisera med verksamhetssystem som stagnerade för tjugo år sedan. Många kommuner pendlar mellan digital och analog hantering, vilket resulterar i tidskrävande dubbelarbete för många handläggare. Samtidigt är det svårt för kommunerna att ensamma driva på en ordentlig utveckling. Vi pratar om verksamhetssystem där samma information ofta måste skrivas in upprepade gånger på flera olika ställen. Där statistik måste registreras manuellt, samtidigt som det är svårt och kostsamt att sedan få ut den. System som inte är anpassade efter ärendenas komplexitet, som brister i användarvänlighet och som lämnar stora möjligheter till felregistrering.Det här är varken rättssäkert eller effektivt. Det är bara dyrt. Ska kommunerna verkligen fortsätta med de här standardsystemen? Och var och en för sig betala orimliga kostnader för varje uppdatering, utveckling och systembyte?Juridiken ett hinderÄven de juridiska förutsättningarna skapar hinder och osäkerhet. Idag saknas lagstöd för direktåtkomst och elektronisk delning mellan olika aktörer. Det saknas också stöd kring hur lagen ska tolkas när det gäller användningen av digitala lösningar. Regioner och kommuner gör just nu historiskt stora investeringar i nya informationsmiljöer och individnära digitala lösningar. Men lagstiftningen bromsar utvecklingen, försvårar samverkan mellan kommuner och regioner och får konsekvenser för den enskilde.Varför gör vi inte som våra grannländer?I Norge och Danmark har departementen tagit initiativ till olika nationella lösningar, till exempel när det gäller den sociala barnavården. Där samarbetar arbetsgivarorganisationer och socialstyrelser för att ta fram kvalitativa och rättssäkra lösningar åt kommunerna. Nationell digitala tjänster som kommunadressregister, inrapporteringstjänster och verksamhetssystem finns och utvecklas. Är det inte dags att Sveriges kommuner också får den typen av stöd?Dags att satsa nationellt nuFör att lyckas digitalisera behöver såväl SKL som kommunerna göra sitt. Men det gäller också staten. Vi behöver en nationell satsning och resurser som ger socialtjänsten förutsättningar att bedriva en jämlik vård och omsorg med hjälp av digitaliseringens möjligheter. Det behövs nationella tjänster och system som är tillgängliga, transparatenta och som höjer kvaliteten till rimliga kostnader. För om ambitionsnivån ska nås, kan vi inte lämna detta åt 290 kommuner att göra på egen hand. Då måste regelverken ändras och staten bjuda till.
      Läs mer
    • 2019-04-12
      Gott socialt arbete ska inte straffas
      Det är svårt att få till ett kostnadsutjämningssystem som gör alla nöjda. Men att kommuner som gör ett gott socialt arbete bestraffas, det är inte rimligt.
      Just nu är ett förslag till kostnadsutjämningssystem ute på remiss till landets kommuner. Utjämningen ska ge likvärdiga ekonomiska förutsättningar mellan kommuner och ska kompensera för kostnader som kommunen inte själv kan påverka. Grundtanken är att kommuner med stora behov inte ska ha en högre skattesats.Idag omfördelas stora resurser inom kostnadsutjämningen. För äldreomsorgen betalar 70-talet kommuner en avgift på nära tio miljarder kronor till övriga kommuner som har större behov. I individ- och familjeomsorgen (IFO) betalar 255 kommuner drygt fyra miljarder till 35 kommuner.Variabel för IFO ger dåliga incitamentSveriges Kommuner och Landsting har vid ett flertal tillfällen påtalat bristerna med utjämningsmodellen för individ- och familjeomsorgen. Problemet är den variabel som utjämnar för andel invånare med långvarigt ekonomiskt bistånd. För varje individ som kan komma ur ett långvarigt försörjningsstöd försämras kommunens utfall med 110 000 kronor. Det är varken rättvist eller uppmuntrande för de kommuner som arbetar framgångsrikt med att stödja medborgare att komma in på arbetsmarknaden. Ett exempel är Olofströms kommun som har lägst andel medborgare med långvarigt försörjningsstöd. Genom systemet får kommunen en avgift på 1 000 kronor per invånare, mycket tack vare sin höga ambitionsnivå att ingen ska få passivt bistånd.Risk att nya förslaget ger samma problemUtredaren föreslår nu att den här variabeln tas bort och ersätts av Rädda barnens mått för barnfattigdom (barn och ungdomar som lever i ekonomiskt utsatta hushåll). Variabeln består av en inkomstdel och en del som mäter förekomsten av ekonomiskt bistånd. Men frågan är om detta verkligen löser situationen. Risken är att problemet kvarstår då systemet fortsätter utjämna efter hur mycket försörjningsstöd kommunen betalar ut.Viktigt att följa äldreomsorgen på siktInom äldreomsorgsmodellen sker inte lika stora förändringar med utredningens förslag. Prislapparna och kompensationen för glesbygd uppdateras. Det är snarare på sikt, med en ökad åldrande befolkning, som modellen kan få stora konsekvenser. Enligt SKL:s prognos ökar omfördelningen med 6,5 miljarder kronor i fasta priser till år 2030. Det är därför viktigt att finansdepartementet särskilt följer utvecklingen, inte minst eftersom utredaren inte hämtat in nytt underlag. Exempelvis förväntas antalet 90-åringar att öka kraftigt, och om de nya 90-åringarna är friskare än 2009 då dataunderlaget togs fram, kan den föreslagna normkostnaden överskattas. Vi kan få en sämre träffsäkerhet om behoven mellan de olika åldersgrupperna utvecklas i olika takt.Det är svårt att ta fram variabler som både uppmuntrar klokt socialt arbete och förhindrar skattehöjningar. Men låt oss i alla fall vara tydliga på ett plan. Gott socialt arbete ska inte leda till sämre ekonomi i kommunerna. Det är varken bra för samhället eller för individen.
      Läs mer
    • 2019-03-21
      Nu satsar kommunerna på att minska ungas missbruk
      För några månader sedan beslutade SKL:s styrelse om en handlingsplan för unga med missbruksproblematik. Nu vässas kommunernas arbete. Receptet handlar om tidiga insatser och att möjliggöra samverkan mellan aktörer.
      En anledning till att vi på SKL har tagit fram en handlingsplan mot missbruk och beroende är att det skett en kunskapsutveckling inom missbruk- och beroendeområdet. Denna kunskap behöver också användas för att utveckla verksamheter så att de som behöver får del av den bästa vården och de insatser vi vet är den bästa hjälpen.Samverkan och samsyn en nyckelfrågaDet här är en omfattande och viktig satsning. Och det är nu arbetet med att implementera planen sätter igång på allvar. En viktig utgångspunkt är att aktörer får en gemensam syn på vad som behöver göras. Det handlar bland annat om socialtjänst, hälso- och sjukvård, skola och civilsamhället.Den otydlighet som finns i lagen i dag kring ansvarsfördelning mellan huvudmän kan få allvarliga konsekvenser för individer som riskerar att hamna mellan stolarna och inte få den hjälp de behöver. Otydligheten gör det också svårare att tidigt upptäcka personer som är i riskzonen. Här skulle vi behöva se lagändringar. Men det är mycket som vi ändå kan göra i dag.Nej, vi pratar inte om legaliseringHandlingsplanen berör flera olika områden och en av delarna handlar om att utvärdera en 30 år gammal lagstiftning, en lagstiftning som gör att många individer som lider av både psykiskt ohälsa och har en missbruksproblematik riskerar att hamna mellan stolarna. Handlingsplanen säger dock ingenting om legalisering av narkotika, vilket tyvärr kan misstolkas av en artikel på svt.se som nu spridit sig, som är hårt vinklad både i rubrik och text.Vi vill ge bästa vård och stödSyftet med handlingsplanen är att bidra till att minska missbruket bland barn, unga och unga vuxna genom att stödja ett kunskapsbaserat utvecklingsarbete.Vi som arbetar med de här frågorna vet att det är helt avgörande att upptäcka risker tidigt och att ge tidiga, samordnade insatser. Handlingsplanen ger konkreta verktyg för kunna göra just det. Vi måste göra allt för att unga inte ska hamna i missbruk och se till så samhällets insatser är både tillgängliga och jämlika.
      Läs mer

    Prenumeration

    Sidfot