Publicerad: 15 maj 2016

Centralt styrd skola löser inte problemen

Stora statliga lösningar för skolan kan ge en illusion om att allt blir bättre. Men frågan är vilken roll kommunerna egentligen ska ha när det gäller skolan

Håkan Sörman

Den 16 maj presenterar Skolkommissionen sitt första betänkande. Det kan bli bra, men det kan också bli ett bakslag för skolans utveckling. Lyckas regeringens kommission ha elevernas bästa för ögonen, lägga olika särintressen åt sidan och utgå från sådant som forskning och erfarenhet visat redan fungerar i skolan?

Vi är många som hoppats på konstruktiva konkreta förslag. Men utifrån kommissionens sammansättning kan vi tyvärr förvänta oss förslag om en byråkratisering och centralisering av skolan. Detta är ingen hemlighet då flera av ledamöterna företräder organisationer som förespråkar det.

Stora statliga lösningar kan ge en illusion om att allt blir bättre. Men central styrning är ingen mirakelmedicin. Det som ger resultat är istället det envisa och kompetenta arbetet på lokal nivå.

Vilka sorts åtgärder i skolan som verkligen leder till konkret förbättring fick vi veta när Skolhuvudmännens expertråd nyligen redovisade sina slutsatser. En unik grupp av skolchefer, forskare, rektorer och lärare presenterade ett stort antal exempel på hur skolor och huvudmän i praktiken har tagit itu med sina utmaningar. Det handlar om väl beprövade metoder som fungerar här och nu – utifrån skilda lokala behov. Tre områden är särskilt viktiga:

Lärarrollen – att systematiskt följa upp elevers kunskaper, att renodla lärares arbetsuppgifter och utveckla det kollegiala lärandet.

Styrningen – att lokala politiker och tjänstemän har samma mål kombinerat med tydlig rollfördelning där alla tar ansvar för sin del.

Samarbetet – att rollfördelningen mellan staten och de lokala huvudmännen är tydlig så att ansvar och mandat följs åt på alla nivåer.

Vi står nu inför ett vägskäl: Vi vill fortsätta att utveckla skolan med kommunerna som huvudman. Men väljer staten att gå vidare mot byråkratisering och centralisering så måste frågan ställas vilken roll som kommunerna egentligen ska ha när det gäller skolan. Utvecklingen går mot ett allt större ansvar med ett allt mindre mandat. Det är en ohållbar situation.

Skolan finns för eleverna. Inte för kommunerna. Och inte för staten. Det finns alltså inget självändamål med att kommunerna ansvarar för skolan. Men notera att inga studier visar att staten skulle vara mer lämpad att styra skolan. Däremot vet vi att Sveriges medborgare är mer nöjda med kommunernas välfärdstjänster jämfört med när staten levererar dem (SKI 2015).

Vi vet också att incitamentet är starkt för kommunerna att lyckas med skolan. Det gäller barnens och ungdomarnas – och således hela samhällets – framtid. Det är därför som skolan står högt på agendan i landets kommuner. En kommun som misslyckas med sin skola drabbas inte bara av missnöje från sina invånare utan också ekonomiskt, något som brukar kallas kvalitetsbristkostnader.

Ett vanligt argument för en centralisering är att det skulle bli bättre om staten styr hur pengarna till skolan fördelas och används. Men erfarenheter visar att det är decentraliserade och inte toppstyrda system som är bäst lämpade att fördela medel till lokala verksamheter. Det gäller exempelvis både skolan och äldreomsorgen.

SKL viftar inte bort skolans utmaningar. Flera kommuner behöver bli bättre på att styra, leda och ta sitt ansvar för skolan. Men vi vet också att det fungerar mycket bra på många håll. Och jag vill påstå att det går i rätt riktning. Att peka på brister är nödvändigt, men inte tillräckligt. Vi behöver också lära av det som fungerar.

Förhoppningsvis är min oro för Skolkommissionens slutsatser ogrundad. Förhoppningsvis presenterar man förslag som går att genomföra här och nu, för att stärka det utvecklingsarbete som redan pågår i kommunerna. Så vässar vi skolan bäst. Men skulle istället ökad centralisering och byråkratisering vara ett huvudspår så måste kommissionen redovisa hur stora de planerade systemförändringarna är i praktiken, inklusive vad det skulle kosta och vilka andra konsekvenser som förslagen får.

Håkan Sörman,
vd Sveriges Kommuner och Landsting

Debattartikeln publicerades i SvD 2016-05-15

Hjälpte informationen på sidan dig?



Tack för att du hjälper oss!

Sidfot