Publicerad: 27 februari 2014

Gör om hela systemet för gode män

Systemet för gode män och förvaltare vilar på en uråldrig lagstiftning som ständigt lappas och lagas men fortsätter att brista i sömmarna. Det är dags att bygga om systemet från grunden, så att behövande människor får tillgång till bästa möjliga hjälp.

Ungefär 100 000 personer i Sverige har så kraftiga funktionsnedsättningar att de inte klarar av sköta sina vardagssysslor eller bevaka sina rättigheter i samhället. Gruppen hjälpbehövande tillhör de absolut mest utsatta och skyddsvärda personer. De behöver hjälp med att betala hyran, elräkningen, tv-licensen och tandläkarräkningen. De behöver någon som hjälper dem att ansöka om rätt insatser från välfärdssektorn och bevaka att insatserna utförs på bra sätt. För att stötta dessa människor har vi i dag ett system med ställföreträdare i form av gode män och förvaltare som kan träda in och fatta beslut för sina huvudmän. De kan också sköta om vardagsekonomin och bevaka de behövandes rättigheter. För att säkerställa att ställföreträdarna i sin tur utför sina uppdrag på bästa sätt finns det en överförmyndare eller överförmyndarnämnd inom kommunerna som ska kontrollera dem.

Den här möjligheten till hjälp är mycket viktig. Men tyvärr är systemet bräckligt och föråldrat, så till den grad att det inte längre är tillräckligt att göra några justeringar i form av mindre reformer. Nuvarande lagstiftning inom området för gode män och förvaltare har sin grund i 1924 års förmynderskapslag. Redan då den infördes kunde många av reglerna härledas så långt tillbaka som till mitten av 1700 talet. Lagstiftningen har reformerats ett flertal gånger under åren men samtliga reformer har haft ett särskilt begränsat fokus och därför har ändringar införts i det äldre regelverket, utan att anpassa sig till förändrade samhällsförhållanden. Förmynderskapsrätten är anpassad till ett samhälle med företrädesvis små tätorter där den sociala kontrollen över medmänniskorna i närområdet var större än vad det är i de större städer, där merparten av befolkningen bor i dag. Det gör att behovet av stöd ökar samtidigt som kravet på kontroll av stödet också blir större.

Under 2013 avslutades en utredning som hade uppdraget att skapa bättre förutsättningar för gode män och förvaltare. Utredningens direktiv var i likhet med tidigare reformer alltför snävt och de frågor som utredaren hade att ta ställning till kommer inte att lösa problemen som vi ser i verksamheten. Under 2014 ska regeringen lämna en proposition som tar upp utredningens förslag men vi anser att detta inte är tillräckligt. Den föråldrade lagstiftningen skapar allt fler och allt större problem, samtidigt som många nya samhällsföreteelser inte alls, eller med svårighet, kan hanteras med hjälp av det befintliga regelverket.

Bland annat kan vi se problem inom dessa områden:

  • Lämplighetsprövning. Kommunerna har ansvaret att lämplighetspröva personer som vill bli gode män, bland annat genom att se till att de inte har begått några brott tidigare i livet. Lagen ger dock inte kommunerna möjlighet att därefter göra nya kontroller, varpå en lämplighetsprövad gode man eller förvaltare utan problem kan begå brott och fortsätta med sitt uppdrag.
    Dessutom är kommunerna många gånger bakbundna när hjälpbehövande själva vill ha en olämplig person som gode man. I de fall kommunen säger nej och den hjälpbehövande går till tingsrätten brukar tingsrätten gå på den behövandes önskemål och tillåta till exempel brottsdömda att vara gode män. I en nyligen publicerad debattartikel av Beatrice Ask lovar justitieministern ökade möjligheter för människor att själva välja sina gode män, vilket kan leda till minskade kontroller och större risker för den redan utsatta människan.
  • Nya problem. Vissa justeringar i regelverken har kanske löst ett problem, men sedan skapat nya. I den senaste utredningen föreslås till exempel att ett förvaltarskapsuppdrag ska upphöra om en förvaltare har en rimlig anledning.  Bakgrunden är ett avgörande i Högsta domstolen som beslutade att en förvaltare som blivit utsatt för allvarliga hot kunde slippa uppdraget, trots att överförmyndaren inte hade någon ersättare. Problemet med den här lösningen är att den skapar ett motiv för den som har förvaltare (vilket är en tvångsåtgärd) att ge sig på sin förvaltare om han eller hon vill slippa förvaltarskapet. Dessutom saknas alternativ hjälp för den behövande, som lämnas utan stöd från samhället.
  • Försvagad överförmyndare. Ett annat exempel från senaste utredningen är ett förslag att överförmyndaren ska ta över vissa utredningsuppgifter från tingsrätten. Det kommer med stor sannolikhet att försvaga överförmyndarens möjligheter att fokusera på grunduppdraget – att säkerställa att gode män och förvaltare sköter sina uppdrag. Överförmyndarverksamheten i landet skiljer sig dessutom relativt mycket åt mellan olika kommuner och landets överförmyndare och ledamöter i överförmyndarnämnder arbetar under mycket olika villkor. Ökad tydlighet i fråga om uppdraget såväl för gode män och förvaltare som för överförmyndare, skulle kunna leda till ökad rättssäkerhet, vilket är angeläget eftersom de personer som är beroende av att uppdraget utförs på bästa möjliga sätt sällan har möjlighet att själva bevaka sina intressen hos överförmyndaren.
  • Regler för både barn och vuxna. Reglerna om ställföreträdare för underåriga och vuxna finns i dag inom samma lagstiftning. Bortsett från det uppenbart märkliga i att placera regler som behandlar hjälp till vuxna, myndiga personer i föräldrabalken, så har de båda grupperna väsentligt olika behov och förutsättningar. En modern lagstiftning bör självfallet vara specifikt anpassad till dessa skilda behov och förutsättningar.

Problemen i vårt uråldriga system för ställföreträdare är för många och omfattande för att vi ska kunna ha kvar nuvarande plockverk.  Vi behöver en omfattande och generell översyn av hela den förmyndarskapsrättsliga lagstiftningen och dess relation till näraliggande lagstiftning. Det kan förhindra att fler personer drabbas av rättsförluster och säkerställa att våra mest utsatta medborgare får den hjälp de behöver.

Germund Persson
Avdelningschef, avdelningen för juridik, Sveriges Kommuner och Landsting

Claes Gillberg
Ordförande i Föreningen Sveriges Överförmyndare (FSÖ)

Agneta Zedell
Ordförande i Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare (RFS)

Torbjörn Odlöw
Jur. Dr. Universitetslektor i civilrätt vid Handelshögskolan i Göteborg


Debattartikeln har publicerats i Svenska Dagbladet, 2014-02-27.

Hjälpte informationen på sidan dig?


User information

Tack för att du hjälper oss!

Sidfot