Publicerad: 13 maj 2016

Låt utbildningsvetenskap bli eget vetenskapsområde

Vi gläds åt att så många tycks vara eniga om det huvudsakliga innehållet i vår artikel (DN Debatt 26/4): att tiden är inne för en omfattande satsning på fasta forskningsresurser med fokus på lärande och utbildning, skriver företrädare för lärare, skolledare, forskare och kommuner.

Vi gläds också åt budskapet om att dessa frågor kommer att beröras i höstens forskningsproposition. Det är särskilt glädjande att utbildningsfrågor har fått plats i en forskningsproposition. Om forskning och utbildning för förskolans och skolans professioner verkligen ska kunna integreras på ett fruktbart sätt måste detta ske både genom ”bottom up”- och ”top down”-processer.

Håkan Sörman, VD på SKL

Här ger propositioner med tillhörande riksdagsbeslut viktiga signaler ”uppifrån” om hur samtal och beslut kring dessa frågor bör föras: åtskilda eller tillsammans. Enskilda satsningar i satellitform har hittills inte visat sig driva svensk skola i rätt riktning, tvärtom, och det tycks många vara eniga om. Vi lyfter åter behovet av ett fokus, en ryggrad, som övriga initiativ kan relateras till och där den gemensamma riktningen planeras – inte ”bara händer”. Det gäller både medel och organisationsformer. Förslag på sådana förändringar måste vara långsiktiga och har sin plats i en forskningsproposition som denna gång kommer att ha ett betydligt längre perspektiv än tidigare propositioner.

Forskning för (och inte bara om) lärande måste involvera skolans aktörer, och som lyftes fram i en av replikerna även ta till vara på den lilla men växande skaran av forskarutbildade (för- och skol-)lärare. Här måste också betydligt fler forskare förflytta sig ut från institutionerna och bedriva forskning i samspel med den verklighet som de ska vara med och utveckla och förbättra, precis som medicinsk klinisk forskning måste ske i den medicinska verkligheten.

Det som exempelvis förenar The Human Genome Project, provrörsbefruktning och upptäckten av länken mellan rökning och lungcancer är att samtliga projekt leddes av kliniska forskare, det vill säga läkare som kombinerar forskning med patientarbete. Det handlar alltså inte enbart om att lärarutbildningen ska nås av ”relevant universitetsforskning” som uttrycktes i en av replikerna. Det handlar lika mycket om att forskare ska nås av de frågeställningar och utmaningar som skolans verksamma dagligen möter. Detta sker redan på flera lärosäten men troligen i högre grad trots, snarare än på grund av, innevarande system. Sådan samverkande forskning skulle också resultera i att lärarutbildare (minns att många av de forskare vi talar om också är lärarutbildare) fick en bättre förankring i den kontext de ska utbilda för.

De tre lärosäten som replikerat på vår artikel har olika modeller för hur de organiserar sina lärarutbildningar. Politiken signalerar att man inte vill styra detta. Vad vi efterlyser är ett helhetstänkande som även inkluderar ett fortbildningssystem på avancerad och forskarnivå inom ramen för högskolan och dess examensordning för skolans professioner. Ett system som möjliggörs men alltså inte drivs av politiken. Skolan behöver fler specialister på en rad områden, och fler differentierade läraruppdrag.

Vi behöver utveckla karriärvägarna för skolans verksamma, möjliggöra för akademiker med en treårig grundexamen att ta en lärarexamen, locka tillbaka många av de lärare som lämnat sitt yrke och inte minst, kunna erbjuda nyanlända med utländsk lärarutbildning en gedigen övergångsutbildning till det svenska skolsystemet. Genom att utveckla tvååriga masterutbildningar skulle även statusen för läraryrket höjas. Den redan förbättrade rektorsutbildningen skulle också få en given plats. Här kan staten använda de styrmedel som redan finns: högskolelagen men kanske främst högskoleförordningen, samt ett kvalitetssystem som utformas för professionsutbildningar.

På lokal nivå kan detta givetvis organiseras på olika sätt, en ryggrad ger stadga men säger inget om den övriga utformningen och självklart ska lärosätenas samlade kompetens utnyttjas. Vår uppfattning är att fler än akademins representanter behöver finnas med i den diskussionen: professionen och deras organisationer men också studenterna.

Vi menar också att styrningen i dessa sammanhang på ett systematiskt sätt och på olika nivåer måste inkludera alla skolans aktörer. Inom ramen för den mycket stora europeiska satsningen med syfte att bättre förena utbildning, forskning och innovation/entreprenörskap, ”The European Institute of Innovation and Technology” (EIT), har så kallade ”Knowledge and Innovation Communities” skapats. Här kan inspiration hämtas både för lokala lösningar men även för hur en stor statlig satsning på lärande och utbildning skulle kunna utformas där utbildning, forskning och skolans verklighet förenas på nya, innovativa och bättre sätt.

Vi ser fram emot det fortsatta samtalet om utvecklingen av den forskning som förskola och skola verkligen behöver tillsammans med ett sammanhållet professionsutvecklingssystem för dessa professioner. Vi är övertygade om att dessa frågor svårligen kan lösas utan att man inrättar ett eget vetenskapsområde med ett fast basanslag till lärosätena och att tiden nu är inne för att ta de första stegen mot detta.

Lena Adamson, direktör, Skolforskningsinstitutet

Anders Arnqvist, ordförande, Lärarförbundets vetenskapliga råd

Johanna Jaara Åstrand, ordförande, Lärarförbundet

Matz Nilsson, förbundsordförande, Sveriges Skolledarförbund

Håkan Sörman, verkställande direktör, Sveriges Kommuner och Landsting

Slutreplik publicerad i DN den 10 maj 2016

Huvudartikel








Hjälpte informationen på sidan dig?

Tack för att du hjälper oss!

Sidfot