Publicerad: 3 februari 2016

Lena Micko: Sveriges kommuner klarar kriser bra

Ordföranden för Sveriges kommuner och landsting, Lena Micko, skriver om framtiden för lokalpolitiken i artikelserien #Sverige2050.

Att sia om framtiden är alltid vanskligt. I alla fall om man vill få rätt. För med all säkerhet kan vi inte förutse hur den kommer att bli. Det är något som historien har lärt oss. Men vi måste ändå göra prognoser och analyser av framtiden, för att kunna ta genomtänkta och framåtsyftande beslut i dag. Därför behöver vi hitta former och arbetssätt i samhället som kan hantera snabba förändringar och en oförutsägbar omvärld. För det är just beredskapen att kunna förändras och arbeta flexibelt som är nyckel till framtiden.

Lena Micko, ordförande, SKL

Det senaste halvårets turbulens i Sverige då allt fler människor sökt sig till vårt land undan krig, våld och fattigdom, har visat på att omvärlden förändras väldigt snabbt och att det får konsekvenser för hur vi arbetar. Det har inrättats många krisgrupper och uträttats extraordinära insatser, men en kris varar inte hur länge som helst och framöver handlar det om att ställa om sig till en ny verklighet.

Den här perioden har också visat att den lokala nivån har en större beredskap för förändring, än vad som finns på den nationella nivån. När regelverk och byråkrati på statlig nivå lett till stopp i systemen – till exempel överklaganden av upphandlingar eller extremt krångliga krav för utrustning av flyktingboenden – så har den kommunala och lokala nivån levererat. Ofta tillsammans med frivilligorganisationerna. På den lokala nivån har man vart tvungna att agera flexibelt, samarbeta med olika aktörer för att få saker att funka.

Närheten till medborgarna är styrkan i det lokala och regional styret. Självklart skall kvalitet inom välfärden vara lika för alla, oavsett var i landet man bor eller vilken bakgrund man har socialt, ekonomiskt eller etniskt. Men hur man gör detta måste lämnas till de som utformar verksamheterna.

Vi har under flera år haft en ökning av de riktade statsbidragen i Sverige. I den senaste budgetpropositionen var det uppe i drygt 80 stycken. Att på statlig nivå vilja detaljreglera kommunala verksamheter är i bästa fall ett uttryck för en stark politisk vilja att styra verksamheten åt ett visst håll och I värsta fall en misstro mot den kommunala nivån.

Konsekvenserna av en sådan statlig styrning är dels att de öronmärkta pengarna inte används till det de är tänkt att gå till, på grund av komplicerade ansökningsförfaranden som dessutom kostar tid och administration. Dels att de riskerar att slå helt fel, då de inte tar hänsyn till lokala variationer och förutsättningar.

Riksrevisionens utvärdering från 2014 konstaterade att specialdestinerade statsbidrag på skolområdet inte fungerar effektivt och att de inte i tillräckligt hög grad bidrar till en likvärdig utbildning för eleverna.

En fråga som länge diskuterats är förhållandena mellan och storleken på samhällsorganisationen. Den så kallade Ansvarskommitténs förslag var ambitiösa, men de lades i träda under många år ville ingen ta i frågan. Därefter har det genomförts sammanslagningar och reformer som varit drivna från landstingen själva. Flera landsting har också tagit över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelserna.

Den nuvarande regionala indelningen är inte anpassad för att möta framtidens utmaningar. Både länen och landstingen är för små och det regionala utvecklingsansvaret för splittrat, liksom den statliga myndighetsstrukturen.

I dag står vi inför ett nytt läge då vi har en regering och en ansvarig minister i Ardalan Shekarabi, som varit oerhört tydliga med att genomföra en regionförstoring. Samtidigt som Sveriges kommuner och Landsting tydligt tagit ställning för detta. Det finns goda förutsättningar med att få till stånd större och slagkraftigare regioner.

Det som kommer att vara avgörande för vår förmåga att lyckas med alla samhällsmaningar som kommer att komma är vår förmåga att ställa om. Det finns inget egenvärde med att förändra strukturer inom offentlig sektor, men det får heller inte vara så att dessa hindrar oss från att utföra det som vi är satta att göra gentemot medborgarna.

Målen kan vara nationella men genomförandet ska ligga där det ger mest nytta. Medborgarnas behov av välfärd måste vara det som är utgångspunkten, såväl idag som år 2050.

Lena Micko, ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting

Gästkrönikan publicerades i Göteborgs-Posten 2016-02-03

Hjälpte informationen på sidan dig?


User information

Tack för att du hjälper oss!

Sidfot