Publicerad: 31 augusti 2015

Många behöver agera snabbt för de ensamkommande barnen

Att de ensamkommande barnen får ett bra mottagande är centralt för deras fortsatta liv i Sverige. Och många kommuner gör allt de kan. Men tyvärr räcker inte det. Förutsättningarna från staten behöver förbättras. Och det är bråttom.

Det är idag många barn som flyr från krig, förföljelse och fattigdom i sina hemländer i hopp om att få en fristad i vårt land. Varje enskilt barn som kommer hit behöver och har rätt till trygghet och omsorg. Precis som de barn som föds i Sverige. Dessutom är de en resurs för vårt samhälle – de tar med sig erfarenheter, vilja och energi för att senare i livet bidra till Sveriges utveckling.

Att de ensamkommande barnen får ett bra mottagande är centralt för deras fortsatta liv i Sverige. Och många kommuner gör allt de kan. Men tyvärr räcker inte det. Förutsättningarna från staten behöver förbättras. Och det är bråttom.

Myndigheterna behöver ökade resurser

Olika myndigheters ansvar för mottagandet, fördelningen av barnen till kommuner i landet och ersättningarna till kommunerna fungerar inte tillräckligt bra. Det kan till viss del förklaras utifrån det stora antalet barn som kommer – nu uppåt 600 i veckan. Men om myndigheterna inte ges ökade resurser så drabbas såväl barnen som kommunerna och landstingen. Några exempel:

  • I det akuta skedet måste Migrationsverket skynda på sin registrering av barnens asylansökan samt göra en noggrann utredning för anvisning till den kommun barnen ska bo i. Även Inspektionen för vård och omsorg behöver skynda på sin tillståndsgivning för nya boenden. Dagens situation har resulterat i en stor börda för ankomstkommunerna då flera barn får stanna en längre tid där, och ankomstkommunerna hela tiden tvingas starta nya boenden.
  • Staten ska överta det övergripande ansvaret för ankomstboenden. Dels kan Migrationsverket planera boenden eftersom de har prognoser om hur många barn som kommer. Dels är det enklare och billigare att en part gör upphandlingar.
  • Ankomstboenden ska spridas till fler län så att fler kommuner kan bli engagerade i mottagandet. Kommuner med högt mottagande av asylsökande och flyktingar samt anknytningsanvisningar ska få färre tvångsanvisningar av ensamkommande barn. Ankomstkommunerna bör helt undantas från tvångsanvisningar. Den regionala samordningen av Länsstyrelsen behöver också förbättras, både vad gäller ankomst och anvisning.
  • 40 procent av ungdomarna anvisas med anknytningsskäl. Men eftersom anvisningarna sker utöver kommunernas överenskommelser med Migrationsverket, så kommer barnen därför ofta till kommuner som redan tar ett stort ansvar för asyl- och flyktingmottagandet. Dessutom tvångsanvisas många barn till just dessa kommuner. Ett fåtal kommuner får därför ta ett alldeles för stort ansvar. En annan aspekt är att anknytningsskälen ofta är vaga och behöver ses över – kommunerna behöver placera om var tredje ungdom.
  • Flera kommuner ligger ute med mångmiljonbelopp i väntan på ersättning från staten. Till exempel väntar Malmö på 160 miljoner kronor. Det är heller inte alltid förutsägbart vilka kostnader kommunen faktiskt ersätts för. Det är förstås orimligt att kommunerna ska agera bank till staten och därför behöva spara eller prioritera om i andra verksamheter.
  • Vad som också är centralt är att regeringen snabbt beslutar om en ny placeringsform – stödboende – som motsvarar de ensamkommande barnens speciella behov. Det är också viktigt att fortsätta stimulera folkhögskolornas att ta emot ensamkommande, eftersom det ofta motsvarar ungdomarnas behov.

Mottagningssystemet måste ses över

Det behövs både snabba effektiviseringar och en nationell översyn av systemet för mottagandet. Tvång har inte löst problemet i ett mottagningssystem som ständigt är underdimensionerat. Det finns ett stort behov av en förutsättningslös översyn av hur mottagandet av ensamkommande barn bäst ska organiseras och hur ansvaret ska fördelas mellan staten och kommunerna. Systemet måste vara flexibelt för att möta variationer i tillströmningen och långsiktigt hållbart.

Vi har inte råd med segdragen statlig byråkrati. Det handlar både om att stödja utsatta unga människor och att inte slå knut på kommunernas och landstingens verksamheter. Situationen är akut.

Lena Micko
Ordförande, Sveriges Kommuner och Landsting

Debattartikeln har publicerats på dagensssamhalle.se, 2015-08-31.

Läs vidare

Hjälpte informationen på sidan dig?


User information

Tack för att du hjälper oss!

Sidfot