Publicerad: 19 januari 2017

En fungerande välfärd behöver kostnadsutjämning

Från många håll och nu senaste i en debattartikel i Dagens Samhälle av Nima Sanandaji, VD för tankesmedjan ECEPR, kommer omfattande kritik mot det kommunala utjämningssystemet. Vi uppskattar att så många tankesmedjor engagerar sig i den kommunala ekonomin, men lika viktigt är det att diskussionen förs om rätt saker och med korrekt fakta.

Sveriges kommuner tar ett stort ansvar för den kommunala verksamheten. Utjämningssystemet är ett stöd i det arbetet. Utan ett sådant system skulle många landsbygdskommuner tvingas göra stora besparingar i de obligatoriska verksamheterna såsom skola, förskola och äldreomsorg. Kostnadsutjämningen behövs för att skapa en likvärdig service oavsett var i landet man bor. Däremot kan och bör systemet utvecklas och förbättras, vilket nu också förväntas ske genom en statlig utredning.

Författaren har en helt felaktig syn på kommunernas drivkraft. Självklart är det för varje enskild kommun viktigt med ett frodande näringsliv på orten. Det finns inte heller något som tyder på att tillväxtansträngningarna skulle vara mindre i områden med glesbygd, befolkningsminskningar och hög arbetslöshet än i tillväxtkommuner. Tvärtom satsar kommuner med låg skattekraft mer på näringslivsåtgärder. Det handlar om att få kommunen att leva – och överleva. Det handlar om att få invånare att vilja bo på orten, locka till sig inflyttare, fler turister och minska utanförskap.

Sanandaji menar att utjämningssystemet medför små incitament för kommunerna att genomföra förbättringar. Det är fel. Kommunerna rullar inte tummarna och hoppas att istället få in pengar av grannkommunen genom kostnadsutjämningen. Om en kommun effektiviserar sina kostnader behåller man också hela vinsten – det tillfaller inte en annan mindre effektiv kommun.

Dessutom påstår Sanandaji att skillnaderna i skattekraft mellan kommunerna ökat och att utjämningssystemet är en av de stora bovarna till de ekonomiska utmaningar som väntar oss om några år. Det finns all anledning att ifrågasätta båda dessa påståenden.

Att de ekonomiska utmaningarna ökar kommande år är främst en effekt av demografiska förändringar och har inget med utjämningssystemet att göra. Skillnaden i skattekraft mellan kommunerna har inte ökat, utan varit relativt konstant på samma nivå de senaste 20 åren.

Författaren pekar ut att åtta av de tio kommuner med lägst skattekraft är landsbygdskommuner, som inte har några incitament att skapa sysselsättning. Det mest tydliga med listan är att tre av de fyra kommuner med lägst skattekraft (Årjäng, Dals-Ed och Eda) är en följd av att många av invånarna arbetar och har sin beskattningsbara inkomst i Norge. Flera av de resterande tio kommunerna har haft ett högt flyktingmottagande och det tar som bekant några år innan dessa har kunnat komma i full sysselsättning.

En väl fungerande skatteutjämning behövs för en väl fungerande välfärd i hela landet.

Annika Wallenskog, chefsekonom, Sveriges Kommuner och Landsting
Anders Folkesson, ekonom, Sveriges Kommuner och Landsting

Repliken publicerades på www.dagenssamhalle.se, den 19 januari 2017







Hjälpte informationen på sidan dig?

Tack för att du hjälper oss!

Sidfot