Publicerad: 12 juni 2018

Debatt

Landsting och regioner sviker inte folkhögskolorna

I en artikel den 7 juni menar Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO) att landsting och regioner smiter från sitt ansvar för stöd till folkhögskolorna. Detta när landsting och regioner faktiskt är en av de största finansiärerna och garanterna för en levande folkhögskola.

Katrien Vanhaverbeke

Katrien Vanhaverbeke

Folkhögskolorna bidrar till minskade klyftor i samhället och höjer utbildningsnivån bland personer som står långt ifrån arbetsmarknaden. Under flera år har andelen utrikesfödda, personer med funktionsnedsättning och lågutbildade ökat bland folkhögskolans deltagare. Landsting och regioner menar att folkhögskolorna spelar en stor roll som viktiga utbildningsanordnare, vilket bland annat framkom i en undersökning som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) genomförde sommaren 2017. Även Folkbildningsrådet presenterade i början av 2018 en rapport som visar att studieförbund och folkhögskolor uppmärksammas i samtliga regionala kulturplaner. Det råder inga tvivel om att folkbildningen är viktig för landsting och regioner.

Det är därför positivt att regeringen ser folkhögskolorna som en resurs och satsar på denna utbildningsform med 5 000 ytterligare utbildningsplatser. Problemet är att satsningen inte är finansierad fullt ut. Redan 2017 utökade staten antalet platser till folkhögskolorna med 3 000. Den här typen av oförutsedda, ökade kostnader finns det inte utrymme för regionalt, hur viktiga man än tycker att folkhögskolorna är. Speciellt med tanke på att budgeten för kommande år redan var fastslagna i de flesta landsting och regioner när den aviserade ökningen från regeringen kom hösten 2017. Att öka landstingens och regionernas kostnader på detta sätt är inte heller förenligt med den så kallade finansieringsprincipen som gäller mellan staten och kommuner, landsting och regioner. Om statliga åtgärder medför extra kostnader lokalt och regionalt så ska staten också ersätta dessa. Kommuner, landsting och regioner ska inte behöva täcka ökade kostnader med varken skattehöjningar eller omprioriteringar bland välfärdens verksamheter.

Landsting och regioner satsar redan idag drygt 730 miljoner kronor på folkhögskolorna och bidrar därmed till folkhögskolornas finansiering med ungefär en tredjedel. Det sker dels genom ägarbidrag till de egna folkhögskolorna (ett 40-tal av landets 150 folkhögskolor ägs av landsting och regioner), dels med bidrag till de rörelsedrivna folkhögskolorna i det egna landstinget och regionen. Dessutom stimulerar, och möjliggör, landsting och regioner att invånarna kan studera på vilken folkhögskola i landet som helst, genom det så kallade mobilitetsstödet.

Att landsting och regioners bidrag skiljer sig åt mellan de egna folkhögskolorna och de rörelseägda folkhögskolorna kan ha flera olika orsaker. Det kan till exempel handla om att höga lokalkostnader där landsting och regioner är fastighetsägare och behöver stå för omfattande underhåll ryms i den samlade budgeten för folkhögskolorna. Även om SKL ställer sig bakom att de olika myndighetsnivåerna har ett gemensamt ansvar för folkhögskolorna är det upp till varje region och landsting att bestämma omfattningen på stödet. Frågan om hur mycket som betalas i bidrag är ingen momsfråga, eftersom folkhögskolor inte omfattas av momsens tillämpningsområde.

Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation riktar sin kritik fel när de pekar ut landsting och regioner. Vi vill, i samverkan med folkrörelserna, det civila samhället och staten utveckla folkhögskolan. Men för att landsting och regioner ska kunna bedriva en ansvarfull verksamhet krävs det att staten också tar sitt ansvar för finansieringen.

Katrien Vanhaverbeke, chef för sektionen för lokal och regional utveckling på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)

Repliken publicerades på Dagens Samhälles debattsajt den 12 juni 2018.

Pressjour








Hjälpte informationen på sidan dig?

Tack för att du hjälper oss!

Sidfot