Publicerad: 22 november 2017

Replik: Feltänkt om skatteutjämningssystemet

SKL:s chefsekonom, Annika Wallenskog, reder ut en del missförstånd och felaktiga argument som förs fram i en debattartikel av Timbros chefsekonom Jacob Lundberg i Dagens Nyheter (21 nov 2017).

I en debattartikel i Dagens Nyheter (21 nov 2017) skriver Timbros chefsekonom Jacob Lundberg att det finns ett antal systemfel i Sverige som gör att kommunerna har ekonomiska motiv att bedriva skattefinansierad verksamhet i stället för att ha lägre skatt och låta medborgarna välja vad de vill lägga pengarna på. I ytterlighetsfallet skulle man förstås kunna ha en helt privat finansierad välfärd, men jag ifrågasätter starkt synen i Jacob Lundbergs artikel som handlar om kommunernas intresse av att höja skatten. Timbros chefsekonom menar att kommunerna försöker maximera kommunens bidrag från utjämningssystemet och att de vill ha så hög skatt som möjligt. Det är feltänkt. Det vore snarare ett säkert recept för en politisk kommunledning att inte bli omvald. En skattehöjning är en av kommunens sista åtgärder när alla andra vägar har prövats.

De som höjt skatten hittills är landstingen, då trycket de senaste åren har varit högt på hälso- och sjukvården på grund av demografiska förändringar. Det är alltså inte kommunerna som stått för den höjning av kommunalskatten som vi sett hittills under 2000-talet.

Det finns några ytterligare frågor i Jacob Lundbergs artikel som behöver redas ut, exempelvis olika skillnader mellan länders finansiering av välfärden. I många europiska länder är till exempel äldreomsorgen finansierad via obligatoriska försäkringslösningar, medan vi i Sverige skattefinansierar välfärdstjänster som vård, skola och omsorg. Staten har delegerat ansvaret till kommuner, landsting och regioner. Eftersom svensk välfärdsverksamhet i en internationell jämförelse till större del finansieras av kommunerna och landstingen själva och i lägre grad av statsbidrag, blir kommunalskatterna högre i Sverige än i många andra länder. Men trots de relativt höga kommunalskatterna räcker de inte till för att finansiera hela det kommunala åtagandet. Kommunsektorns verksamhet finansieras till drygt 20 procent av statsbidrag, då staten har ett helhetsansvar för den offentliga ekonomin. I USA finansieras sjukvården till stor del via olika försäkringslösningar. Hälso- och sjukvårdens andel av BNP[1] är ca 16 procent i USA och 9 procent i Sverige. Trots detta levererar svensk sjukvård betydligt bättre resultat.

Ansvaret för arbetsmarknadspolitiken ligger dock hos staten. Därför är det naturligt att de jobbskatteavdrag som, på den dåvarande regeringens initiativ, införts för att stimulera sysselsättningen också finansieras av staten. Om jobbskatteavdragen påverkat kommunalskatten, skulle staten ha behövt kompensera kommunerna för intäktsbortfallet på annat sätt. Den som beslutar om en skattelättnad bör också betala för den. Man kan visserligen diskutera jobbskatteavdragens konstruktion, men det är en orimlig slutsats att avdraget skulle påverka kommunernas och landstingens beslut att höja eller sänka skatten.

Även Jacob Lundbergs resonemang om momsfrågorna behöver redas ut. Kommunernas konsumtion är – i likhet med privat konsumtion – momsbelagd. Regelverket kring momsen är konstruerat så att den inte omfattar verksamhet som vi tillsammans redan finansierar via just skatten. Däremot momsbeläggs kommunernas inköp till den skattefinansierade välfärden i samma omfattning som privatpersoners och privata företags inköp.

Eftersom kommunerna inte är undantagna från moms, blir momsen en kostnad i den kommunala verksamheten. För att momsen inte ska vara en faktor för den enskilda kommunen i valet mellan att bedriva verksamhet i egen regi eller genom köp av verksamhet av privata utförare, finns ett momsersättningsystem som finansieras av kommunerna kollektivt. Det är inte en kompensation från staten. Systemets enda syfte är att göra valet mellan egen regi och upphandling neutralt.

SKL har de senaste åren påtalat vissa problematiska element i utjämningsystemet, bland annat inkomstutjämningens marginaleffekter, som nu även Lundberg pekar på. Det är dock enkelt att poängtera brister, men svårare att konstruera något bättre. Jacob Lundberg hävdar att en annan Timbrorapport tagit fram ett förslag till ny inkomstutjämning, som utjämnar efter kommunernas förutsättningar, inte utifrån deras utfall. Skillnaderna mellan likartade kommuner skulle med denna modell bli mycket stora. Danderyd skulle ha knappt 11 000 kronor mer per invånare i intäkter än Sollentuna, och Gällivare skulle ha omkring 10 000 kronor mer per invånare än grannkommunen Boden. En sådan modell skulle ge Danderyd och Gällivare förutsättningar att har flera kronor lägre kommunalskatt än Sollentuna respektive Boden. Är det rimligt med så stora skillnader?

Det som i Timbros artikel beskrivs som ekonomisk kommunpolitik stämmer till stor del inte med verkligheten. Kommunerna drivs av att utveckla ett välfungerande och attraktivt lokalt samhälle. Uppdraget är att ge medborgarna så god och effektiv välfärd som möjligt. Ingen kommun vill ta ut skatt i onödan.

Annika Wallenskog, Chefsekonom, SKL

Repliken publicerades på dn.se/debatt den 22 november 2017.


 








Hjälpte informationen på sidan dig?

Tack för att du hjälper oss!

Sidfot