Publicerad: 26 april 2018

Debatt

SKL föreslår ny modell för statens satsningar på skolan

Ökningen av riktade statsbidrag ger mer administration och försämrar förutsättningarna för kommuner, landsting och regioner att planera. SKL presenterar nu en ny modell för resursstyrning.

Den svenska välfärden står inför stora utmaningar det kommande decenniet. Det blir betydligt fler barn, unga och äldre samtidigt som antalet i arbetsför ålder inte ökar i samma utsträckning. Det ställer stora krav på vård, skola, omsorg och annan service.

Både arbetsgivare och medarbetare i kommuner, landsting och regioner behöver utveckla och förnya verksamheter och utmana traditionella arbetssätt för att kunna fortsätta leverera en välfärd i världsklass. Men det räcker inte. Också staten måste modernisera sin styrning. Ett avgörande exempel är de riktade statsbidragen som redan idag är ett faktiskt hinder för lokal utveckling. De statliga satsningar är många gånger vällovliga och resurserna behövs för ökad kvalitet och tillgänglighet, men det behöver vara upp till kommuner, landsting och regioner att styra resurser dit de bäst behövs.

SKL presenterar mot den här bakgrunden nu en ny modell för statsbidrag, som både kommer bidra till effektivisering och utveckling av välfärdens verksamheter.

De senaste årens kraftiga ökning av de riktade bidragen spär på onödig administration och försämrar förutsättningarna för kommuner, landsting och regioner att planera sina verksamheter. Nödvändiga förändringar i arbetssätt försvåras i en tid när det behövs som mest. De riktade bidragen sätter käppar i hjulen för förnyelse.

Den statliga styrningen med riktade statsbidrag finns inom alla områden och allra flest inom skolan, med så många som ett 70-tal bidrag enbart för olika skolsatsningar. Följden av de detaljstyrande bidragen är ökade kostnader och sämre möjligheter för kommuner att planera en bra skolverksamhet. Administrationen runt bidragen är ofta så omfattande att en medelstor kommun behöver ha flera personer anställda bara för att söka, följa upp och återredovisa bidragen. En kommun uttrycker det så här:

Listan över riktade statsbidrag är mycket lång och stora resurser går åt att bedöma relevansen för oss och bereda ansökningar av de olika bidragen. De stora osäkerhetsfaktorerna är att besluten kommer långt in på läsåret och att prioriteringar ändras under tiden. Det finns inte förutsättningar för en god planering av våra verksamheter.”

Ett konkret exempel på hur riktade statsbidrag kan skapa problem är det nya bidraget för likvärdighet. Bidraget villkoras med att kommunens kostnader för undervisning och elevhälsa inte får minska. Det sker samtidigt som kommunerna behöver satsa stort på kompetensutveckling för att öka lärares behörighet. Under en tid ökar alltså de lokala personalkostnaderna, eftersom man även har kostnader för vikarier. Dessa kostnader minskar igen när satsningarna är genomförda. Men trots att kvaliteten då har höjts, får kommunen – på grund av minskande personalkostnader – mindre del av de riktade statsbidragen. En obegriplig paradox, där kommunen inte passar in i modellen för det detaljreglerade statsbidraget.

Ett annat exempel är den satsning på att digitalisera verksamheten som många skolhuvudmän står mitt i. Också detta kräver ökade kostnader för kompetensutveckling liksom teknisk infrastruktur, satsningar som inte kan göras inom ramen för specialdestinerade statsbidrag för exempelvis undervisning, trots att digitaliseringen kan bidra till bättre undervisning och lägre kostnader på sikt. Men trots att regeringen själv lyfter fram digitaliseringen som väsentlig för skolans utveckling, så underlättar inte staten satsningar. Återigen för att statens statsbidragsmodell är för snäv.

SKL har gång på gång pekat på att de detaljstyrande statsbidragen för skolan inte främjar likvärdighet och kvalitet. Även Riksrevisionen har pekat på att systemet med riktade statsbidrag inte fungerar för att stödja huvudmännen i deras utveckling av skolan och att statsbidragen skulle kunna användas betydligt bättre om de fördelades efter huvudmännens förutsättningar och behov. Riksrevisionen har också föreslagit att alla enskilda riktade bidrag inom skolområdet på sikt bör avvecklas och istället samlas i en pott med inriktning på skolutveckling.

Sveriges medborgare och den svenska välfärden har inte råd att fortsätta med ineffektiva satsningar i form av riktade statsbidrag. Pengarna ska användas där de gör mest nytta. Så gott som samtliga skolaktörer riktar kritik mot styrningen av resurser till skolan, men många saknar ett begripligt och genomtänkt alternativ.

Nu föreslår SKL en konkret modell för hur statens styrning av resurser till skolan kan förändras:

  • Generella statsbidrag bör vara huvudregeln. Ett antal riktade statsbidrag för skolan behöver avvecklas och föras över till de generella statsbidragen. Det gäller i första hand de riktade statsbidragen för likvärdighet och bidrag för ökad bemanning. Olikheter i behov och förutsättningar bör i första hand utjämnas genom den kommunala kostnadsutjämningen.
  • Riktade stimulansbidrag kan vara ett viktigt stöd för verksamhetsutveckling i vissa situationer. SKL vill att kommunsektorn och staten gemensamt ser över när riktade stimulansbidrag kan vara lämpliga för statlig styrning eller stimulans av utvecklingsbehov. Vi menar att riktade stimulansbidrag ska styras av lokala behov, ha tydliga och uppföljningsbara mål, vara tidsbestämda samt fokusera på en speciell insats. Stimulansbidragen bör kunna övergå i generella statsbidrag.

Statens tillit till det lokala förändrings- och förnyelsearbetet behöver öka. Det lokala ansvaret och decentraliserade makten är dessutom en av hörnstenarna i vår samhällsmodell. Fokus i statens styrning bör flyttas från hur pengar används, till vilka resultat som uppnås – för att garantera att invånarna får kvalitet i välfärden. Om resultaten inte är tillfredsställande så är det ytterst den berörda kommunen eller det berörda landstinget och regionen som ska ställas till ansvar.

När Sverige i höst får en ny riksdag är det ett utmärkt tillfälle för en nystart av statsbidragens utformning och inriktning. Det är en nystart som samtliga riksdagspartier bör kunna ta ansvar för. I grunden handlar det om att våra gemensamma skatteintäkter ska användas på ett effektivt och träffsäkert sätt.

Lena Micko (S), ordförande
Anders Henriksson (S), 1:e vice ordförande
Anders Knape (M), 2:e vice ordförande
Emil Broberg (V), 3:e vice ordförande
Karin Thomasson (MP), 4:e vice ordförande
Carola Gunnarsson (C), ledamot arbetsutskottet
Heléne Odenjung (L), ledamot arbetsutskottet

Artikeln publicerades i Svenska Dagbladet den 26 april 2018.

Läs vidare

Hjälpte informationen på sidan dig?


User information

Tack för att du hjälper oss!

Sidfot