Publicerad: 3 november 2017

Största utmaningen nu är konkret handling

Vi behöver gå från ord till konkreta arbetsformer mot våldsutövande extremism.

Under åtminstone hela senaste årtiondet har diskussionen om hur vi i Sverige ska bli bättre på att förebygga våldsutövande extremism varit en angelägen fråga. Succesivt har kommunernas roll och ansvar kommit att stå i fokus, något som är angeläget och välkommet. Det är nu dags att stanna upp och reflektera över hur långt vi har kommit och vart vi är på väg.

Segerstedtinstitutets rapport Från ord till handlingsplan har kartlagt hur förekomsten av kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism såg ut i april 2017 samt analyserat planernas innehåll. Rapporten ger en riktning för att kunna fortsätta utveckla det lokala arbetet. Den utgör ett underlag för SKL:s stöttande roll, för kommunerna i den genomförande rollen och för staten och den nationella samordnaren som hittills har haft det yttersta nationella ansvaret för frågan.

SKL och Segerstedtinstitutet kan genom rapporten gemensamt konstatera att det behövs fler lokala lägesbilder. Det är dessa som utgör grunden för vilken typ av arbete som behövs inom området i den egna kommunen - och där kan handlingsplan vara ett av flera sätt. Det är helt enkelt det praktiska arbetet på lokal nivå som ger resultat och inte formerna för det.

Frågan om våldsutövande extremism får inte bli ett eget stuprör att hantera i kommunerna. Den behöver integreras med bland annat folkhälsoarbete, social hållbarhet och ett brottsförebyggande perspektiv. Och för att lyckas på bästa sätt behövs en aktuell lokal lägesbild för att veta var, hur och gentemot vilka grupper man ska jobba med inom sina ordinarie uppdrag.

Det är vidare viktigt att vi använder de etablerade och beprövade arbetssätten som finns i kommunerna. Kommunerna har lång erfarenhet av att jobba med individer, som befinner sig i olika typer av riskzoner och det finns redan i dag rutiner för hur man ska hantera den oro som också faller inom ramen för våldsutövande extremism. Om till exempel en lärare känner oro för att en elev far illa eller riskerar att fara illa är gången att en orosanmälan ska göras till socialtjänsten och inte till en annan instans.

Det allra viktigaste för långsiktig framgång är att vi börjar pröva olika metoder för att utveckla arbetet mot våldsutövande extremism. Dessa bör basera sig på de beprövade erfarenheter som finns i kommunerna, goda exempel från andra länder, aktuell forskning och återigen aktuella lokala lägesbilder.

Samverkan mellan kommunerna, staten och andra huvudmän behöver också utvecklas och förbättras. Frågan om att hantera våldsutövande extremism vilar inte på en enskild kommun, utan där måste vi ta vara på allas erfarenheter.

De kommuner som har särskilt omfattande problematik med våldsutövande extremism får också stora kostnader för det förebyggande arbetet med frågan. Nyttan av arbetet är dock till gagn för både den sociala hållbarheten och nationella säkerheten i hela landet och därför bör det föras en diskussion mellan stat och kommun om hur insatserna ska finansieras.

Den största utmaningen nu är att gå från övergripande idéer, krav på att ta fram policys till att utveckla konkreta metoder och arbetsformer mot våldsutövande extremism. som kan bli användbara verktyg bland lärare, ungdomsarbetare och socialarbetare i de kommuner där behovet finns.

Emil Broberg 3.e vice ordförande, SKL
Christer Mattsson bitr. föreståndare, Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet
Robin Andersson-Malmros Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet

 

Publicerad på Dagens Samhälle Debatt, den 3 november 2017








Hjälpte informationen på sidan dig?

Tack för att du hjälper oss!

Sidfot