Publicerad: 31 juli 2019

Debatt

Orimligt dela upp ansvar för personlig assistans

Det delade ansvaret mellan kommunerna och staten när det gäller personlig assistans skapar osäkerhet för alla. Det är hög tid att staten tar över den personliga assistansen och det skyndsamt.

Det kräver SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) tillsammans med RBU (Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar).

Vet du vad ett grundläggande behov är? Om du inte har kommit i kontakt med LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, så vet du nog inte det. Men om man har omfattande funktionsnedsättningar och behöver personlig assistans, då är begreppet grundläggande behov välkänt. Det är nämligen hur mycket tid man behöver för sina grundläggande behov som avgör om man beviljas personlig assistans från Försäkringskassan eller inte. Har man mer än 20 timmar grundläggande behov i veckan så blir det ja, mindre än 20 timmar så blir det avslag.

Många som får avslag vänder sig till sin kommun. Då kan lite olika saker hända. Till exempel kan man få assistans beviljad av kommunen istället. Eller så blir det avslag och troligtvis någon annan kommunal insats, ofta punktinsatser. Att vara en person med omfattande funktionsnedsättningar och ansöka om assistans hos kommunen innebär ibland en stor osäkerhet. Många kommuner har både en hög ambitionsnivå och resurser och går till och med utanför lagstiftningen för att lösa situationen för den enskilde. Medan andra kommuner har en mycket snäv ekonomi och grupper riskerar att ställas mot varandra.

Men vad är egentligen ett grundläggande behov? Att äta är ett grundläggande behov, men bara om man äter med munnen. Personer som behöver sondmat, alltså mat via en knapp på magen, kan inte räkna det som ett grundläggande behov, enligt Försäkringskassans tolkning. Att klä på sig är ett grundläggande behov, men bara de kläder som är allra närmast kroppen. Byxor, jacka, strumpor, skor – inte ett grundläggande behov.

Människor med omfattande funktionsnedsättningar får finna sig i att de allra mest privata delarna i livet nagelfars och tidssätts. Den medicinska utvecklingen går snabbt framåt och många barn som för några år sedan inte hade överlevt gör det i dag, går i skolan och blir vuxna, och ibland med omfattande funktionsnedsättningar.

Men hur har det kunnat bli så här, varför pratar vi ens om grundläggande behov och övriga behov? Jo det beror på det delade ansvaret för personlig assistans mellan kommunerna och staten. Över 20 timmar grundläggande behov – statens ansvar. Under 20 timmar – kommunens ansvar. För personen med omfattande funktionsnedsättningar blir detta räknande både kränkande och obegripligt. För honom eller henne finns ju bara behov, stora behov. Men i ivern att spara pengar åt staten blir Försäkringskassans minuträknande av grundläggande behov det allt överskuggande när man ansöker om assistans.

Det enda rimliga borde vara att staten, det vill säga Försäkringskassan, tar över hela ansvaret för personlig assistans. Modellen med två huvudmän för personlig assistans fungerar inte. Mellan 2009 och 2017 ökade kostnaderna för assistans för kommuner och regioner med över 2,5 miljarder kronor och kostnadsövervältringen fortsätter.

Det är en ohållbar situation, både för brukare och för kommuner, inte minst de mindre kommunerna. Och Försäkringskassan sparade sammanlagt 7 miljarder kronor på assistansersättningen under 2016 och 2017, vilket visar att ett allt större ansvar vilar på anhöriga.

För personen som behöver assistans, är det enklare och tydligare om man vet att det bara finns en huvudman, ett ställe man vänder sig till med sin assistansansökan. Det blir också mer likvärdiga bedömningar om det inte är 290 kommuner som ska avgöra rätten till assistans.

För kommunerna innebär dagens ordning, inte minst efter att Försäkringskassans bedömningar blivit allt hårdare, att ett antal personer som borde ha statlig assistans istället blir sökande hos sin kommun. Övervältringen av kostnader sker först från staten till kommunerna och eftersom alla kommuner inte beviljar det sökta stödet, kan ytterligare en övervältring ske till föräldrar och andra anhöriga.

LSS-utredningen, som presenterades i januari i år, har ännu inte gått på remiss. Nya utredningar har aviserats, men ännu inte tillsatts. Tiden går och den negativa utvecklingen fortsätter, både för den enskilde och för kommunerna. Personlig assistans är i dagsläget ett gungfly som skapar osäkerhet för alla.

Det är hög tid för att staten tar över den personliga assistansen och det skyndsamt.

För personer med funktionsnedsättning finns inga grundläggande behov, det finns bara behov.

Åsa Furén-Thulin, chef för sektionen för socialtjänst på SKL, Sveriges Kommuner och Landsting
Maria Persdotter, förbundsordförande i RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar

Artikeln publicerades i SvD den 31 juli 2019

Läs vidare

Sakkunnig

Åsa Furén-Thulin
Chef för sektionen för socialtjänst, SKL

Pressjour

Kontakt

Välkommen att skicka din fråga till SKL!

Gäller din fråga arbetsrätt eller kollektivavtal/förhandling?

SKL:s rådgivning riktar sig till personalchefer och förhandlingschefer i kommuner och regioner. Om din fråga är på uppdrag av dessa behöver du ange det.








Hjälpte informationen på sidan dig?

Tack för att du hjälper oss!

Sidfot