Publicerad: 13 februari 2019

Debatt

Vårdens tillgänglighet löser vi bäst lokalt

Behoven och förväntningarna på den svenska hälso- och sjukvården ökar. Men lösningen för vårdens tillgänglighet handlar inte om att flytta över ansvaret för styrningen av vården till staten.

Fredrik Lennartsson, avdelningschef vård och omsorg, SKL

Fredrik Lennartsson

Precis som artikelförfattarna skriver i DN (2019-02-10) har vi en sjukvård med god kvalitet och medicinska resultat i världsklass. Vi har också medarbetare med hög kompetens och de flesta patienterna är nöjda med den vård de får.

Många patienter får också en god vård förhållandevis snabbt. Nära hälften av alla nybesök i specialistvården och alla operationer sker inom 30 dagar. Samtidigt är det många patienter som får vänta för länge. Lång och oviss väntan drabbar enskilda patienter och anhöriga och riskerar att rubba det stora förtroendet för vården. Att förbättra tillgängligheten har därför varit en högt prioriterad fråga i många år.

En grundläggande orsak handlar om att befolkningen ökat kraftigt under kort tid. Vi är mitt uppe i en period där vi på lite drygt två decennier går från att vara 9 till 11 miljoner invånare. Samtidigt ökar andelen äldre i befolkningen liksom förekomsten av kroniska sjukdomar. Medicinska framsteg bidrar också till de ökade vårdbehoven då allt fler patienter kan erbjudas en effektiv behandling. Medborgarnas förväntningar på servicenivån ökar också i takt med utvecklingen inom andra branscher och samhällssektorer.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att behoven av – och förväntningarna på – hälso- och sjukvården har ökat snabbare än kapaciteten. Trots den reservationen delar SKL fullt ut artikelförfattarnas slutsats att vi måste nyttja resurserna bättre. För att göra det krävs vissa strukturella grepp. Vi bedömer att tre åtgärder är särskilt angelägna i närtid.

  • En ändamålsenlig kompetensförsörjning är en viktig förutsättning för god tillgänglighet. Det rymmer alltifrån att säkerställa en god arbetsmiljö till att utveckla rollfördelningen mellan olika yrkeskategorier så att alla medarbetare får arbeta på toppen av sin kompetens. I detta avseende är det också avgörande att utbildningarna rustar framtidens medarbetare inom hälso- och sjukvården för den kliniska vardagen. Att ge regioner och kommuner större inflytande över omfattning och inriktning på utbildningen av legitimerad vårdpersonal är en framgångsfaktor.
  • Digitaliseringen inom hälso- och sjukvården rymmer möjligheter till nya arbetssätt som radikalt kan förbättra kvalitet, resursutnyttjandet och arbetsmiljön. Det kan handla om alltifrån nya vårdformer på distans till förbättrade förutsättningar för patienterna att vara delaktiga i sin egen vård och behandling. Digitaliseringen kan också frigöra tid genom att förenkla det administrativa arbetet.
  • Omställningen till en nära vård och omsorg är en annan del av svaret på befolkningens förändrade behov. För personer som lever med en kronisk sjukdom handlar tillgänglighet om mer än bara väntetider till besök och operation. Nära vård utgår från patientens individuella förutsättningar och behov. Den utgår ifrån att förebyggande insatser är det mest effektiva för både individen och för samhället, speciellt när färre arbetsföra ska försörja fler. Den närmsta nära vården är egenvården, där tillgängligt stöd och hjälp finns när det behövs.

Däremot delar vi inte artikelförfattarnas slutsats att vårdens utmaningar handlar om huvudmannaskapet. Det utbildas inte fler sjuksköterskor, det kliniska arbetet leds och utvecklas inte bättre och inga kötider kommer att kortas genom ett statligt beställaransvar. Det skulle däremot leda till en ökad distans mellan de ansvariga för hälso- och sjukvården och dem som vården ytterst är till för, patienterna.

Tvärtom visar all erfarenhet att en god tillgänglighet bottnar i ett systematiskt och långsiktigt lokalt arbete med nära kunskap om de lokala och regionala behoven. Just det visar också de exempel som artikelförfattarna beskriver, det är de enskilda vårdenheternas organisation och styrning som är framgångsfaktorerna.

För att kunna förbättra tillgängligheten behöver vi inga fler kortsiktiga nationella utspel eller en statlig beställarfunktion utan förutsättningar för ett långsiktigt och systematiskt lokalt arbete. Vi välkomnar därför den generalplan för ökad tillgänglighet, som regionerna nu ska ta fram tillsammans med staten. Staten har en viktig roll för att bidra till den omställning som den svenska hälso- och sjukvården står inför, men det yttersta ansvaret måste vila på de som känner till de lokala förutsättningarna och behoven bäst och som tydligt kan ställas till svars.

Fredrik Lennartsson, chef för avdelningen för vård och omsorg vid Sveriges Kommuner och Landsting, SKL

Debattrepliken publicerad på dn.se/debatt onsdagen den 13 februari 2019.

Läs vidare

Pressjour

Gäller din fråga arbetsrätt eller kollektivavtal/förhandling?
SKL:s rådgivning riktar sig till personalchefer och förhandlingschefer i kommuner och regioner. Om din fråga är på uppdrag av dessa behöver du ange det.







Hjälpte informationen på sidan dig?

Tack för att du hjälper oss!

Sidfot