Publicerad: 3 april 2018

Det öppna samhället vårt gemensamma ansvar

På lördag är det årsdagen för terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Ett år är ingen tid för den som sörjer en närstående, och såren för de som på olika sätt drabbades är fortfarande djupa.

Men i allt det mörka vill jag också lyfta minnena av den styrka och den gemenskap som spred sig mellan medmänniskor dagarna efter dådet. Vi var många som ville visa att de som med hat och våld hotar det demokratiska samhället aldrig kommer att lyckas.

Jag tycker att vi behöver göra det oftare. Och då menar jag inte främst genom manifestationer med tusentals människor. Utan jag tänker i vardagen, på arbetsplatsen, i skolan, på fritidsaktiviteten. Och som arbetsgivare och välfärdsutvecklare måste vi tänka på hur vi bygger samhällen där invånarna känner sig inkluderade och inbjudna att bidra till idéer och samhällsutveckling. Det kan vi göra i det lilla och i det stora. Och det aktualiseras än mer ett valår som detta.

Vi vet att hot, hat och våld mot förtroendevalda och andra offentliga personer ökar, och vi som tror på det öppna samtalet behöver stå upp och säga stopp. Det är viktigt att komma ihåg att det är en liten grupp personer som står för våld. Men jag tror att alla som är aktiva i debatter och diskussioner ibland behöver tänka efter. På hur vi uttrycker oss, inte minst i sociala medier. Var går gränsen mellan en diskussion och ett personligt angrepp? Här har vi var och en ett ansvar.

Vi har också ett gemensamt ansvar att ta hand om varandra, och ge alla människor en chans. Inte generalisera på grund av namn, bakgrund eller härkomst. Försöka tänka bortom förutfattade meningar och utgå från att alla vill och kan bidra. Jag tänkte på det när jag lyssnade på ungdomar som av olika anledningar hoppat av skolan, men med hjälp kommit tillbaka. De beskriver hur de tappade tron på sig själva när vuxna i skolan behandlade dem som hopplösa fall och utgick från att de inte skulle klara av uppgifterna. De låga förväntningarna påverkade självbilden, och de slutade helt enkelt att försöka. Lyckligtvis fanns det i dessa fall andra vuxna som såg och gav dem hoppet tillbaka.

Att känna att någon tror på ens förmåga är ju inte bara grundläggande för ett barns utveckling, utan viktigt för en individ livet igenom. Idag finns det många svenskar som upplever ett utanförskap. Det gäller både personer som är födda här och personer som kommit hit senare i livet. Det riskerar att leda till avståndstagande och hat. Att bli Inkluderad och känna gemenskap däremot ökar både viljan och möjligheten att ta ansvar. Jag önskar att de tankarna tillåts få plats, också i svåra stunder. Det gör våra samhällen öppnare, stärker vår demokrati och gör oss till bättre människor.

Vesna Jovic

Tidigare krönikor

Hjälpte informationen på sidan dig?


User information

Tack för att du hjälper oss!

Sidfot